We meet again
  1985                                                         
Det är på kommunikationerna man märker att man åldras.
    Första gången jag flög över havet till Island tog det tio timmar med en gammal DC 4 som hette Gullfaxi.
    Häromdagen gick det på tre timmar med Iceland Airs Boeing 727.
    Första gången skulle jag intervjua Halldor Kiljan Laxness, Islands store författare, som på den tiden var den ständiga tvåan i nobelprissammanhang, ungefär som senare Graham Greene.
    DC 4:an var Islands stolthet på den tiden, men jag minns att vi fann resan en aning exotisk. Längst fram i kabinen fanns en nedfälld dubbelslaf, där det låg två bandagerade personer som varit i Köpenhamn och blivit opererade och skulle hem till Island för konvalescens. Under deras bäddar låg en säck potatis, bredvid stod en bur med två skrockande avelshöns på väg över Atlanten mot nya uppgifter. Mitt över Kattegatt kom kaptenen ut ur kabinen, en mysig farbror som tycktes känna alla ombord och dunkade samtliga i ryggen.
    Dörren mellan kabinen och cockpit var på denna flygplansmodell igenhållen endast av ett s.k. snäpplås, ett sådant där som brukar sitta i skåpdörrar under diskbänkar. Över Hardangervidda i Norge tappade snäpplåset sugen i en luftgrop och passagerarna fick fri insyn i den verksamhet som pågick inne i cockpit.
    Där satt den mysige kaptenen och styrmannen mitt emot varandra med en karta utbredd emellan sig. Styrman pekade med fingret någonstans mitt i kartan, kaptenen viftade avvärjande med handen och pekade på ett annat ställe. Detta föranledde styrmannen att energiskt skaka på huvudet och upprepa sin pekning på sitt ställe, en pantomim som utspelades under två minuter, tills flygvärdinnan, flugfreja på isländska, resolut klappade igen dörren. 34 passagerare hade då hunnit övertygas om att den Isländska DC 4:an förlorat orienteringen och att vi, som en annan Aniara, befann oss på evig resa mot okända mål.
    Men vi glömde vår oro för en liten Isländsk tultas skull, ett fräknigt charmtroll som hade ett lustigt födelsemärke i form av ett ruter ess på hakan. Hela planet log när detta barn oförmärkt lyckades trycka fast ett tuggummi i stjärten på flugfrejan.
    Varje gång den militanta stewardessen marscherade gången framåt planet, böjde sig passagerarna ut i gången för att kolla. Jo då, tuggummit satt kvar.
    Flugfrejan blev till sist något konfunderad, hon kunde inte förstå vad vi hade roligt åt. Men vi sa inget, 34 passagerare hade inte hjärta att avslöja en liten femåring med ruter ess på hakan.
    Jo, visst hittade grabbarna i cockpit fram till Island. Och visst tog Laxness emot hemma på Glufrasteinn. Och Laxness sa:
    — Uppriktigt sagt så struntar jag i Nobelpriset. Om jag får det, så tar isländska staten lejonparten av pengarna i skatt!
    Om det var detta hans uttalande som gjorde susen vet jag inte, men det isländska Alltinget stiftade ett halvår senare en Lex Laxness som sade, att därest författaren fick Nobelpriset skulle han vara befriad från skatt därpå.
    Och så fick han priset. Egentligen skulle jag haft royalty.
    Den här gången är det höst och jag susar till Island i andra ärenden. Laxness sitter ännu kvar på sitt Glufrasteinn, 82 år gammal, och ger med ålderns rätt allt som flyger och far i världens fåfängliga priser. Vi är inte 34 passagerare, vi är över 200, och det är fyra stycken flugfrejor ombord. De springer om varandra för att bringa Scotch, Gin och Juice till det pimplande folket och ler blekt mot alla skämtare som beställer en “liten jökel till sillen”.
    När vi har Färöarnas gröna bergskammar lysande i havet under oss, stoppar jag en flugfreja jag fäst mig för och ställer en rak fråga:
    — Händer det att små barn kletar fast tuggummi i ändan på fröken?
    Hon tittar forskande på mig och brister sedan ut i ett brett leende:
    — Det har inte hänt mig personligen, men jag vet att det har förekommit!
    Sen trippar hon rodnande och alltjämt leende akterut. Hon är ganska söt. Att hon har ett födelsemärke i form av ett ruter ess på hakan är ju bara pikant.