Så blev jag fjällvärldens TV-idol . . .
 
Manus är donerat av Gits efterlevande.        

■■■  I Ramundberget i Härjedalen lär man folk att åka utför med hjälp av TV-bandspelare. GITS har försökt metoden och tror på den.
   Förra säsongen blev jag TV-idol på Ramundbergets fjällhotell, utförsåkarcentrum i nordvästra Härjedalen. Succé varenda kväll, minst en varm applåd och två  flatskratt i minuten.
   Den här säsongen är det många som har bokat plats bara för min skull. Dom vill se mej igen. Särskilt den där grejen när jag kopplar armkrok på en dvärgbjörk  Lagårdssvängen och roterar fyra varv innan 89 kilo Olsson tar mark. Freestyleåkarna försökte apa efter numret hela våren men lyckades aldrig få in den där dova dunsen i pisten som gör det slutgiltiga nedslaget så dramatiskt, dom väger bara 40-50 kilo, småpojkarna.
   Jag talar om två saker:
1. Hur det går när 50-åriga gubbar ska lära sej åka alpint.
2. Den nya metoden som Ramundbergets skidskola lanserar: Man filmar eleverna med TV-bandspelare och visar filmen för de inblandade på kvällen.
   Då är det trångt framför TV:n. Publiken skriker: Mera Olsson!
   Jag har blivit en kändis på gamla dar, fjällvärldens komiker.

POTENSFRÅGA?
   
Vad har man i backen att göra? Har man lyckats undvika utförsåkning i 50 år, så kan man väl undvika sånt i 50 år till? Är det dunkla krafter som driver en? Är det månne känslan av bristande potens som spökar, d v s det där fenomenet som får mogna män att köpa öppen sportbil och rutig keps och börja jimma på Alexandras om kvällarna, fast de rätteligen borde sitta hemma och ordna sina frimärkssamlingar?
   Nej, det var inga dunkla krafter som drev mej. Det var: A) Erling Norberg, skidskolechef på Ramundberget och B) Barnen.
   
Barnen har i femtioelva sportlov sagt:
   — Farsan och morsan, lägg av med det där att flänga omkring på fjället på terränglaggar. Ni får bara skavsår och sönderbrända nästippar. Kom loss och häng med i slalombackarna!
   — Åk ni opp och ner i liftarna som jojoar, har vi svarat. Vi tar oss upp på fjället och njuter av tystnaden och solen!
   Erling Norberg har i femtioelva sportlov sagt:
   — I år ska vi ha opp herrskapet Olsson i slalombacken!
   Och vi har lika envist svarat:
   — Nähej, för underhållningen här på hotellet får ni sörja på annat sätt. Det finns pellejönsar och akrobater. Dem ska vi inte beröva levebrödet. Var god och ring Artistförmedlingen i Östersund.
   Barnens och Norbergs påtryckningar blev dock allt mera kännbara. Vi förstod för flera år sen, att vi inte skulle kunna motstå dem i längden. Förra året hade dropparna urholkat stenen.
   Vi hyrde grindstolpar att ha på fötterna, vi hyrde skidor och stavar, köpte liftkort samt sådana där brallor som verkar vara tillverkade i våffeljärn
och var populära i Kina i höjd med kulturrevolutionen.
   Sen bar det rakt opp i himlen. Någon vänlig person krokade av oss från liften och sen höll vi på att dö. Vi råkade nämligen titta NER! Det ska man aldrig göra först gången. För man tittar rakt ner i skorsten på hotellet, som ligger som en skokartong rakt under skidspetsarna på en. Och DIT NER SKA MAN! Herregud.
   Fyra timmar senare begriper man inte varför man varit skraj för detta i ett helt liv. Tro mej eller inte, men längre tid tar de inte för en duktig skidlärare att befria en medelålders tönt från en livslång fruktan!

SÄKERHETSKÄNSLA
  
Hur det går till?
   Jo för det första är det så, att de här grindstolparna till skor, de här kortskidorna med sina rakbladsskarpa stålkanter och de här bindningarna som fixerar fossingarna vid skidorna ger en omedelbar känsla av säkerhet som de fladdrande terrängskidorna aldrig gav. Det här är som att åka skridskor, laggarna lyder fötterna.
   För det andra: Det första skidlärarn lär ut är hur man med rätt viktfördelning på berg- och dalskida kan bringa skidorna att stoppa precis när man själv önskar stoppa. Så var det inte på terrängskidornas tid. När vi väl hade satt full rulle nerför Skenören eller Skarvarna så var det bara att krypa ihop och hänga med och be en stilla bön till Vår Herre då skidorna började flaxa i kors på ishala skarflak man passerade. Svänga var det sällan tal om, dvärgbjörkar och turistande allmoge som råkade komma i ens väg fick skylla sej själva. En amanuens jag känner skrek "ur spår" till en enbuske i två minuter utan att enbusken reagerade och kom hem till hotellet och såg ut som om han inte hade rakat sej på fjorton dar.
   Så är det inte i slalombacken.
   Andra dagen är man stjärna och satsar allt djärvare. Tredje dagen satsar man så att hotelledningen tar sej åt telefonluren för att beställa ambulans.
Fjärde dagen är man Stenmark. Femte dagen tar Erling Norberg med sig TV-kameran och TV-bandspelaren upp i backen. Man kråmar sej, man kastar sej i djärva knixar från den ena puckeln till den andra, man knäar, håller ihop skidorna så att de är som klistrade vid varandra, håller stavarna precis som Killy brukade göra, sladdar, hoppsvänger och avslutar med en sprutande stoppsladd som förvandlar hela liftkön till en procession av snögubbar.
   Man ser fram mot kvällen, för då ska TV-bandet spelas upp på hotellets TV i närvaro av skidskolornas elever. Dom andra på hotellet får väl också komma och titta? När det gick så bra, vill man ha publik. Barnen t ex? Jo, säjer dom, tveksamt. Vi kommer väl ner och fluktar ett tag.

KNALL GUBBE PÅ SKIDOR
   Det flimrande TV-ljuset tänds.
   Det är inte Olsson som kommer. Det är nånting som liknar Ringaren i Notre Dame på det hala, en säck potatis på en vinglig kälke. Fort som fan går det, men det ser livsfarligt ut.
   Det värsta är att det ÄR Olsson!
   Skidorna som satt som klistrade vid varann . . . ha, det är en halvmeter mellan dom. Stavhållningen som Killy . . . ha, det påminner mera om en Härjedalsmora som håller på stöpa ett par ovanligt långa kyrkljus. De snabba nigningarna i svängarna . . . ha, repgubben som tar sej ner från skogsbivackens latrinstång gör det smidigare.
   Publiken i lokalen jublar och applåderar. Man hade väntat sus av beundran, men i stället tätnar leden av skadeglada. Gapskrattande personer strömmar till och en rå sälle skriker nånstans i bakgrunden: Grabbar, hitåt, de e show på TV. Knall gubbe på skidor. E're Gamlin från Karusellen?
   Dag efter dag står han där mitt i backen, skidlärarn, och stirrar på en med sitt kalla kameraöga. Kväll efter kväll är det glad folksamling kring TV-apparaten hotellets gillestuga.
   Johansson med luvan, disponent i gurka, får alltid ett par glada fniss, fru Ljungström med gredelina vantarna får alltid applåd för sitt specialnummer, att försvinna in i björkskogen i en bicykletas som Pelé skulle gilla. Men det breda asgarvet vill aldrig infinna sej förrän 89 kilo Olsson kommer ångande.
Han behöver bara visa sej som en liten prick på krönet för att glada tomtebloss ska tändas i ögonen på publiken. Femte och sjätte dagen var det armkroken med dvärgbjörken som var det stora numret. Sjunde dagen klarade jag löpan utan att använda dvärgbjörken. Ett besviket sus gick genom salongen. När jag hade tjugo meter kvar till björken stötte dom varandra i sidan och sa: NU . . . nu! Och så åkte jag bara förbi och förstörde alltihopa. I baren efteråt var det en ung man från Djursholm som såg på mej med förakt och sa:
   — Du var inte lika bra i dag. Du missa björken.
   — En god komiker får aldrig upprepa sej, sa jag. Erling Norberg och jag har nya nummer under inövning. Håll ut bara!
   Erling Norberg slöt upp vid min sida och sa:
   — Vad sa Djursholmarn?
   — Att jag inte var lika rolig idag.
   — Han är bara avundsjuk. Det var han som var komiker säsongen 1971-72. Nu har han lärt sej åka utför och är inte rolig alls. Han är en skicklig utförsåkare men bortglömd av sin gamla TV-publik. Det kommer att gå likadant med dej. Hoppas du kommer över det.

TV HAR ALLTID RÄTT
   Jo då visst ställer jag opp även denna säsong. Man ska inte svika publiken. Men allvarligt talat så är det inte dess ovationer som driver mej, faktum är att man lär sej en del också.
   Skidlärare gör ju sitt bästa för att lära ut åkningens delikatesser. Dom står nere i backen och skriker:
   — Nej grabben, du ska niga på pucklarna och inte mellan dom!
   Man biter ihop tänderna och säjer till sej själv, att denne skidlärare är ett päron. Det är ju mina knän. Jag vet att jag neg på pucklarna och sträckte mellan dom. Att han sen hade mera ögon för blonda fröken Karlsson från Huddinge och inte såg att jag gjorde rätt, det kan ju inte jag hjälpa.
   Men i TV:n på kvällen ser både skidläraren, blonda fröken Karlsson från Huddinge och jag själv, att jag inte neg på pucklarna utan mittemellan.
   För folk som inte litar på skidlärare, tror jag att det här är en bra metod.
   Låt sen vara att man får tjäna några hundår som fjäll-TV:s Julia Ceasar. Tids nog ä, man en Karl Sylwan.