Herr Jubilar, jag är ingen talare. . .
    
Manus donerat av Gits efterlevande. (Tal till Thore Skogman på 17 års-jubiléet 1972)

■■■ . . .jag kan väl få skriva några rader på bemärkelsedagen?
   Jag minns mycket väl när jag första gången hade den äran att höra min herre sjunga eller vad man ska kalla det.
   Det var 1955 och grand final i Året Runts Riksparad. Platsen var Skansen. En mycket blek ung man med yvigt rött hår klev upp på Sollidens stora scen. Ovanpå håret vilade en tillbucklad filthatt, sannolikt övertagen efter någon av Hallstahammars avsuttna swingpjattar. Vi som satt på jurybänken tänkte: Hå hå ja ja, nu kommer det ett bysnille till som ska sjunga “Land, du välsignade” i galen tonart. . .
   Men då sa det pang och tjosan i orkesterdiket och min herre började plötsligt sparka som en galning med alla extremiteter och samtidigt trallade ni och spottade konsonanter i ett polkatempo som var direkt mördande. Folk på Solliden slutade prassla med popcornpåsarna, människor övergav korvköerna och rusade till, små barn släppte ballongerna i pur häpenhet. Jag minns att Eric Järnklev från Folkparkerna skrattade så att tårarna blötte ner slipsen. Jag minns att tävlingsledaren “småstadspolisen” Torbjörn Johnsson fick svettdroppar i pannan redan under tredje versen och sa: En vers till och karln faller ner död! Jag minns att Järnklev tillade: Det blir nog någonting för våra parker av den där.
   Jag minns att vi träffades sju år senare, nån gång i början av 60-talet. Det hade under tiden verkligen blivit nånting för parkerna av “den där” och nu var det stor radioutsändning från Gävle. Hilding Petersson, som på den tiden var chef för den folkliga radiounderhållningen och spelade kultis för “de små människorna i de röda stugorna”, som han sa, brakade ut i etern med Kalle Grönstedts förstärkta orkester och Thore Skogman som sjungande konferencier. Armarna och fötterna hade lugnat ner sej, märkte jag, men sjöng, det gjorde min herre alltjämt i detta rasande kulsprutetempo. Kalle Grönstedt sa efteråt om er: Den där blir det något stort av, han jobbar hårt och lämnar ingenting åt slumpen. Hilding sa: Han har framtiden för sej, han blir nog min kronprins. Själv skrev jag i tidningen efteråt: Han sjunger så att man får skavsår i öronen.
   Sedan den där sommareftermiddagen på Skansen har det gått sjutton framgångsrika år och min herre har använt dem till att sjunga sej in i svenska folkets hjärtan och opp i toppen på svenska folkets taxeringskalender.
   Rockepoker har tänts, rockepoker har slocknat under dessa år. Popåldern har randats, popåldern har lagt sej till ro, men epokerna har inte rört min herre i lilltån. Valutakriser må rasa, krig må brinna, revolutioner må skaka världen och massmedia må vara fyllda till trängseln av tillvända sångare som sjunger om imperialism, fascism och kapitalism. Men min herre har envist framhärdat att i stället sjunga om fräkniga fröknar, surströmming och plättlaggar. Ni har nån gång sagt: “Varför ska jag sjunga om politik, jag vill inte lägga mej i det jag inte begriper? Ni har varit mycket konsekvent på den punkten, den enda “ism” som förekommer i era visor är Jämtgubbens reumatism. Var och en ska förbli vid sin läst, menar ni, och det kan ju vara en filosofi. Skogman ska sjunga i parkerna, Palme och Fälldin ska prata i riksdagen och inte tvärtom. Fast nog vore det roligt att höra Palme i Storfiskarvalsen.
   Jag minns att vi träffades en kulen novemberdag på Hamngatan i Stockholm. Ni hade just korats till Årets Artist av kollegerna i den svenska  nöjesbranschen. Det var en dag när det inte längre var tal om väder över stan, det var ärtsoppa som hängde mellan kåkarna. Människorna knegade sej fram i glåmig depression, ett myller av trötta, förtvivlade ansikten. Biltrafiken släpade sej fram på halvljus med slafsande gummihjul i årets första snömodd. Sot och regnvatten rann nedför fasaderna. Det var en sån där dag då människor stryper varandra. Mitt i denna kompakta tröstlöshet kom min herre knatande i trängseln, piggelin som en sprattelgubbe och helvetes glad över hela kroppen, i prickig kostym, fladdrande skinnrock och en stickad Edvard Persson-mössa i blått ylle som var ett slag i ansiktet på varenda deppande människa. Jag minns att ni sa apropå Årets Artist-utmärkelsen:
   — Kan man vara annat än glad? Tänk efter. . . Att en sån som jag med mina enkla rim och mina enkla melodier fått en sådan framgång, ja sånt händer inte mer än en gång på tjugo år! Det är som att vinna högsta vinsten på penninglotteriet, brukar folk säja. Det är det inte alls. Det är som att vinna högsta vinsten år ut och år in!
   Vad jag först ville säja till min herre så här i jubileumssammanhang är, att ni ska inte göra er till. Ni vet mycket väl att er framgång inte beror på tur. Er framgång beror på, att ni är en yrkesman!
   Ni vet kanske bättre än jag hur det är i show business. Stjärnor tändas, stjärnor tindra, stjärnor dö. Varför dör dom? Ofta därför att dom inte tål framgången, att dom inte orkar vara stjärnor. Ofta därför att dom hemfaller åt en livsföring som bränner ut dem i förtid.
   Det tycks vara en gammal envis tradition det där, att estradernas personer ska byta leverne så fort dom blir nåt. Det hörde liksom till förr i världen att operettens primadonnor skulle livnära sej på champagne, kaviar och praliner, att lokalpamparna i varje turnéstad skulle fylla deras dojor med bubblande viner.
   Det var inte det konstnärliga arbetet som tog knäcken på dessa förtjusande damer. Om dom inte dog i skrumplever, så dog dom i lunginflammation därför att de aldrig förunnades att gå i torra skor.
   Svensk nöjeshistoria är full av lysande artister som lagts i en alltför tidig grav till följd av överdådigt leverne. En del levde så överdådigt, att det inte var frågan om begravning när de gick bort utan de hälldes tillbaka på tombuteljerna. De var lysande, men inte yrkesmän nog att inse, att show business till 99 procent är hårt arbete och ansvar gentemot publiken och möjligen till någon procent ett svirande.
   Ta en sån idol som Sigge Wulf, en av de största. Det var han som sjöng om “Kalle P”, det var han som sjöng om “Isabella”, det var han som sjöng “Att vara med om slik kampanj, det är berusande”. Denne idol, den störste i Berns salongers mer än hundraåriga historia, blev så handgripligt älskad, att folket formligen pumpade i honom gifter i pur idolyrkan. Sigge Wulf blev 23 år.
   Det hör till en av de grundläggande förutsättningarna för Thore Skogmans idolskap, att han är yrkesman. Han satsar sej själv till 100 procent för att nå framgång hos sin publik. Han arbetar dygnet runt med sej själv som artist, med sin repertoar. Kalla det ambition, kalla det ödmjukhet. Kalla det arbetsnarkomani, kalla det vad som helst, själv föredrar jag att kalla det professionalism. Och några förgiftningsrisker löper han inte, så länge det inte går hormoslyr i Pommacen.
   Och för denne lika glade som strävsamme yrkesman ber jag att få utbringa ett leve. Jag tycker att publiken i Sveriges folkparker ska hurra med och ge honom besked om att Ni älskar honom. Ingen har jobbat som han för att vinna er gunst.

Gits Olsson