En iskall logistik i Mjölby . . .
 
Manus är donerat av Gits efterlevande.        

■■■ Det är konferenserna det hänger
, har man förstått.
   Vi som ömmat och alltjämt ömmar för de gamla svenska stadshotellen och faller i gråt varje gång något av dem dör för att ersättas av multinationella motell med p
lastmatsalar och plastentrecoter, får av de sista dagars stadshotellsdirektörer höra, att får man bara konferenser, så klarar man lönsamheten, även om det sker med näsan just jämt ovanför ytan.
   Konferera, Sverige, konferera allt vad ni orkar så
att vi kan hålla liv i de stadshotellsidyller som återstår.
   De var kära fluster för oss som reste i landsorten förr. Stadshotellen var lika viktiga för Oskarshamn, Söderhamn och Karlshamn som saloonerna var
för Dallas, Carson City och Santa Fe, möjligen med den skillnaden att på svenska stadshotell kunde man äta och må gott, utan att någon sparkade upp dörren och sköt ner en bakifrån. Stadshotellen med sina verandor där någon trio spelade Tossellis Serenata, hade älskvärdheten att hålla öppet till midnatt varhelst de låg. Som bilande reporter med 3:20 milen i milersättning, visste man knappt vad städerna hette, man visste bara att det var 140:80 i milpengar till Knaust,  108:80 till Storan i Jönköping och 326:40 till Statt i Skellefteå.
   Det var mellan hotellen man for,
inte i första hand mellan städerna.
   Nu dör det ena hotellet efter det andra, endast konferenserna kan hålla dem vid liv. Vi som fortfarande
reser, i dag med leasade tjänstebilar, har märkt att just konferensfolket satt sin prägel på de gamla hotellen, men det får vi lära oss leva med. Där förr nyponröda handelsresande gestikulerade med cigarr i plyschsoffor, sitter i dag en ny sorts människor. Där förr stråkkvartetten gnisslade och gnall, står i dag ett popgäng som heter Madrassens fjädrar och låter som det heter. Där förr de lokala abonnenterna, lektorn, adjunkten, stadskamrern och hälsovårdsnämndens ordförande tog en sup till smör ost och sill, där sitter konferensfolket och dricker rödvin till chili con carne.
   Konferensfolket fördelar sig så
vitt vi resande Svenner kan bedöma i två huvudgrupper, konferensdeltagare utan polisonger som säjer att de är på konferens och konferensdeltagare med polisonger som uppger att de är på konferangs.
   I Tylösand upplevde vi att tvåhundra konferangsdeltagare kom in från kylan med öronlappar på kepsarna. När de tog av sig kepsarna, satt öronlapparna kvar. Det visade sig inte vara några öronlappar, utan just polisongerna.
   Det gjorde ett starkt intryck.
   I
en östgötaort övernattade vi, ett hotell, där vi var de enda gästerna, förutom en konferangs. Dagens kursverksamhet var över och deltagarna dansade tango med varandra i källaren. Polisongerna drack lemon gin vid borden, men rapade inte på konferangssvenska, men på norrländska.
   En man från Lycksele slår sig ner hos mej, utan att vara särskilt inbjuden.
   — Jag sätt mä hännä, för di prat så ja int begrip nåt, säjer han och nickar åt kompisarna till.
   — Det är det nya språket, säjer jag, beslutsfattarnas fikonspråk. Vi får väl vänja oss vid det, vi lär inte slippa ifrån det under vår tid.
   — Di tal om ADB och AR och cybernetik och
logistik. . . int vet du vars dä ä för nå logistik?
   — Jo, faktiskt, nån liten
aning har man väl. Handlar inte logistik om att fylla på lagren i samma takt som de konsumeras, så att man uppnår ett jämnt flyt genom företaget och har konstant färska prylar i lager? Jag har för mej att det bidde nån sorts vetenskap av det där under andra världskriget när jänkarna krigade i diverse världsdelar och stod eller föll med att det fanns fräscha förnödenheter på varje krigsskådeplats. Det finns dom som säjer att amerikanarna vann kriget på sin logistik.
   — Jaså'ru, säjer Lycksele. Jag bruk beställ fram min andra gin innan den första tatt slut, men int fan visst jag dä va logistik?
   
 Jo, däråt lutar det.
   — Fan.
   Tystnad, sen säjer han:
   — ADB då?
   — Mja, det ska väl ha något med databehandling att göra. Är det inte tack vare ADB som vi vet att svensken i genomsnitt äter 18 smörgåsar för lite i månaden, har en svärmor på i snitt 145 år och läser Röster i Radio 94 timmar per vecka?
   — Jag läs Fibban, meddelar Lycksele. Ro hit mä en gin till, här ska de bli logistik. . . Hörrudu, inte kan du väl berätt vars immitsj ä?
   — Du menar image ?
   — Just ja.
   — Tja, det är väl en märkesvaras framtoning så att säja, en speciell egenskap hos varan eller något hokus pokus med marknadsföringen av varan som gör att köparna lär sig att känna igen den och sätta värde på den. Det där kan gälla folk också. Personer kan ha en viss image, något karakteristiskt hos dem som man fäster sig vid och kanske uppskattar. Någon kan t ex ha en stor kran. Jag tänker på Jimmy Durante, den där hesa farbrorn som lirade piano och sjöng som treans sandpapper. Han hade en näsa som sopade omkull möblemanget så fort han vred på huvudet. Man kan påstå att näsan var Jimmy Durantes image.
   — Dä ä int klokt när'n tänk efter, säjer Lycksele och ser dyster ut. Här åk en hundratretti mil å pröjs elvahundra för å  sitt i fyra dar på sånt här hotell . Å dä enda en lär sej ä att Jimmy Durante hade en stor näsa. Får jag bju på en logistik?
   Så många du vill, bara vi håller hotellen vid liv.