Fiskjockey. . .

Manus donerat av Gits efterlevande. (Knäck på restaurang OXEN 4-6/10 1977)

   Goafton kära vänner . . . jag heter Olsson och det är meningen att ,jag ska berätta ett och annat och spela lite skivor på det här stället. Det handlar ju i kväll om fisk och skaldjur och annat gott från hav och kust och det är väl därför dom har tagit hit mej som skärgårdsbo för att jag ska fungera som ett slags fiskjockey. Ja åkej då, Elsa Sjökvist från Östermalmshallen har här framför mej dukat upp hummer, krabba, räkor och andra läckerheter. Det är fisk från ostkusten, det är skaldjur från västkusten och vitsar från stenåldern och så glada skivor med musik som minner om den välsignade tid som aldrig blev av.
   På ostkusten är fisket inte längre lönande, säjer dom. Äter vi för lite fisk? Nä då, vi äter runt 5 miljoner kilo strömming om året i det här landet och det är precis lika mycket som vi åt på 30-talet, för 40-50
år sen alltså. Men på 30-talet krävdes det 3.200 fiskare längs hela ostkusten för att få opp de där 5 miljoner kilona. Dom slet ihop vår strömming i öppna båtar sommar som vinter, blev nedisade i snöstormen och arbetade med livet som insats. I dag tas samma mängd strömming upp av ett tjogtal trålare och så en och annan ensam fiskare förstås, som envisas med att hålla på för den sagolika underbetalningen. Men Bengt Jacobsson på Jutholmen utanför Dalarö en av de sista strömmingsfiskarna, han brukar säja:
   — Under kriget, när det var livsmedelsransonering, sålde man varenda fiskstjärt man fick upp, då tjänade vi pengar. D
å hade varenda fiskarkäring piano t.o.m. i sjöboden.
   På västkusten går det bättre för fiskarna. Man har ju hela havet att fiska i. Ni minns väl kanske historien om räkskepparn som kom hem till Smögen. Dom stod på kajen och väntade på honom och skrek:
   — Har du fått några räker?
   Och skepparn skrek tillbaka:
   — Jodå, tjugufyra lådor prima svenska räkor . . . och så en enda liten norsk räka.
   Och när han kom iland så fråga dom:
   — En enda liten norsk räka, hur visste du att han var norsk?
   — Jo, han satt lite för sej själv, allra högst opp i kanten på trålen och bara skrek:
   — Jeg er en hummer jeg . . . jeg er akkurat en hummer jeg!
SKIVA: Vind i seglen

   Skärgården är en besynnerlig värld befolkad av besynnerliga människor. Det var ju Strindberg som upptäckte skärgården åt stockholmarna , han hyrde sommarnöje ute på Kymmendö och skrev den folkkära romanen "Hemsöborna". Den tände svenska folket på. Varenda grosshandlare ville finna sitt Kymmendö och bli en Carlsson. Och på den vägen är det.
   I hälarna på Strindberg kom Bruno Liljefors, Albert Engström , Hasse Z och Anders Zorn.
   På 1890-talet hyrde Albert Engström och Bruno Liljefors och några andra storheter sommarnöje hos skeppare Sjögren på Östra Lagnö och Liljefors ville att skeppare Sjögren skulle lära honom konsten att segla.
   — Men kom ihåg Sjögren, att jag inte vet någonting om båtar. Utgå ifrån att jag är en fullkomlig idiot, sa Liljefors.
   — Mjaha sa Sjögren och så gick dom ner till sjön där det låg en segeleka. De här är där fram, sa Sjögren, det kallar vi för fören och det här är där bak, det kallar vi för aktern. Om vi nu tänker oss att vi seglar bidevind för styrbords halsar. . .
   — Ursäkta, avbröt Liljefors , vad är bidevind för något?
Skeppare Sjögren stirrade Liljefors med förvåning och förakt och sa:
   — Hur fan kan Liljefors va så förbannat dum och obildad att han inte vet vad som menas med bidevind? Är han en så fullkomlig idiot så ger vi fan i det här.
   Och det gjorde man.
   Det var så där i början och det är likadant än.
   När stockholmarna började myllra ut i skärgården och hyra sej sommarnöjen, ska man inte inbilla sej att skärgårdsbefolkningen fjäskade för dem. Å nej, där ute bor en nackstyv befolkning som inte krusar någon och så är det också fortfarande.
   Ute på Rödlöga har vi t. ex. norra skärgårdens Tjalle Tvärvigg, nämligen Gösta Söderman som har handelsboden på ön. In i hans handelsbod kom en sommardag en ganska snorkig stockholmare, en kille i bermudashorts och T-shirt och solglasögon och han sa:
   — Goddag, min gode man, har ni musslor i smör på det här stället?
   Söderman han tittade upp från en faktura och sa:
   — Hörru du, du ser ut som en mussla i smör hela du!
  Och en av landets stora politiker, hade varit ute på en av de större öarna i skärgårn och talat om skärgårdsproblemen. Efteråt kom arrangörerna av mötet fram och frågade vad dom blev skyldiga i gage.
   — Tja, sa politikern, ni kan väl betala vad ni tycker de var värt.
   — Jaså, sa gubbarna, men något ska du val ha i alla fall?
SKIVA: I en grönmålad båt
   
   Både Albert Engström och Strindberg och 700 000 andra sommargäster, lärde sej i alla fall att segla så småningom.
   Anders Zorn kom ut i skärgårn, träffade sin Emma i Dalarö och blev förälskad i både Emma och skärgården. Här ville han måla och Albert Engström fick i uppdrag att skaffa honom en båt. Det blev den legendariska segelkuttern "Mejt". Och Albert Engström skulle lära Zorn att segla, för Zorn var ju dalmas och segla kunde han inte.
   Och de här gubbarna drog i väg över hela Östersjön kors och tvärs om somrarna . Det hörde till stockholmarnas största försommarnöje att i juni gå ner till Kastellholmen och titta på när Zorn och Engström lastade Mejt för årets seglats. Så mycket whisky hade ingen sett på en gång sen Vin och Spritcentralen brann. Det var svårast med mathållningen ombord, den tidens konserver bestod av corned beef samt corned beef som man fick variera med corned beef. Och Albert Engström sa när dom kom in i Finska viken och hade ätit corned beef i fjorton dar:
   — Kan vi inte gå in till S:t Petersburg och äta en god middag . . . och så kunde vi besöka en gammal god vän till mej Maxim Gorkij du vet.
   Men Zorn, den tjurige dalmasen, han sa:
   — Albert, nu är vi ute för att segla, inte för att träffa några jädrans journalister!
   Det är så inom den båtvärld som breder ut sej utanför kusterna, att av de 700 000 båtägare som vi har, är det ett fåtal som behärskar båten, resten är som navigatörer en samling marina klantskallar.
   Att köpa båt går väl an, men att amortera är en sak, navigera en helt annan.
   Kryssare i halvmiljonklassen som framförs någon klantskalle kan vara rent livsfarliga.
   Mattkungen Nessim på ingående i Sandhamn, med sin stora kryssare. Han hade en förgast med fånglinga och aktergast som stod redo med draggen. När jag skriker "låt draggen gå" så kastar du draggen på sekunden, annars går det åt helvete, skrek Nessim. Fullt av folk stod på stranden. Hög fart "Låt draggen GÅ" och så ett brak. Gasten hade råkat langa draggen i jollen.
   En annan version är den här: Wallenberg stod inte själv vid rodret men förstod varåt det barkade när draggen hamnade i jollen. Man var på väg rakt in i svärmen av svindyra jättebåtar och Wallenberg skrek: "Sikta på nåt billigt". Och så blev båtvärlden en Vega fattigare.
   Som sagt - amortera är en sak, navigera en helt annan.
   Jag har mött många marina klantskallar i mina dar.
   Jag tänker på lektorn som inte tog ur cigarrcigarretten ur mun när han skulle kika om det fanns nån bensin i tanken. Det fanns bensin. Efteråt såg tanken ut som en tårtkartong som någon satt sej på.
   Jag tänker på professorn i nationalekonomi som skulle angöra Öregrund med sin Petterssonbåt. Han stod i clubjacka och vita brallor och kaptensmössa med KMK-märke i mössan, på fördäck i stram givakt och gjorde honnör till hamnkapten. Akterut stod tanten beredd med draggen. Hon slängde den inte i jollen, men hon slängde den för tidigt. Tio meter från kajen gjorde båten en tvärnit och att se en karl i clubjacka, vita brallor gå i sjön i enskild ställning, det är nästan vackert.
Sjön är svår för alla nybörjare, oberoende av socialgrupp.
   Gubben Isaksson på Rödskär köpte en ny snurra som kom i paket med instruktionsbok och allt. Grabben Westerberg skulle läsa i boken och Isaksson själv skulle göra handgreppen. När snurran satt på plats på akterspegeln, läste Westerberg:
   — Öppna bensinkran A, Flöda förgasaren genom att trycka in nålen på förgasaren B, Linda startsnöret två varv medsols på balanshjulet, starta motorn medelst ett kraftigt ryck i snöret.
  Isaksson sög i för kung och fosterland, men hade väl antagligen inte fäst snöret ordentligt, för han stod på örona i spat.  Han var arg som en granat när han kom upp, spotta tång och sjögräs och fräste:
   — Förbannade Westerberg, hur läser du egentligen?
SKIVA: Svinstaskär

 Ja, det har sina sidor att vara ny och grön i denna besynnerliga skärgård. Det är så mycket nytt man ska lära sej och de som redan är "inne" i båtvärlden, talar ett fikonspråk, som icke är till att begripa för någon utomstående.
   Vi som inte kan fikonspråket känner oss lite utfrusna. Vi blir inte accepterade förrän vi har lärt oss vad det innebär att svikta ett fall, att naja en ända, att släcka på ett skot eller att göra en haklask med skärnagel.
   Vi som inte lärt oss detta fikonspråk är en fara för säkerheten till sjöss. Jag minns en båtägare för många år sen som överlät rodret åt mej i en kinkig farled fast jag var alldeles pinfärsk till sjöss. Och just som jag stod där och styrde så skrek han:
   — Se upp för grynnan kranbalksvis om styrbord!
   Hade han sagt, att jag skulle se upp för grynnan snett fram till höger, så hade han väl haft båten kvar än i dag. Men nu valde han att svimma med kranbalksvis på läpparna.
   Detta förfärliga fikonspråk börjar dock försvinna ur båtvärlden. De som blev båtägare för fem år sen, håller fortfarande på med det, men de genuina skärgårdsborna har för länge sen lagt av och t.o.m. glömt bort det. Alla här vet förstås vad fingerling är för nåt. Ja just det, det där gångjärnet i aktern som rodret hänger på, det kallas för fingerling. Men det är inte alla som känner till det. Jag kom till Jonke på varvet för att få en ny fingerling, men han var inte hemma. Det var hans gumma som öppnade och jag sa:
   — Snälla fru Svensson, jag har fel på min fingerling, vad ska jag göra?
   
— Ssss, sa fru Svensson, det får han väl skriva till Inge & Sten om.
SKIVA: Båtlåt

   
Gårdagens herrar i denna besynnerliga skärgårdsvärld, var de kära nyponröda Vaxholmskaptenerna. Något tålde de att skrattas åt, men mera hedras ändå . När någon Vaxholmsbåt går på grund, så uppstår alltid en välsignad skadeglädje både i pressen, i TV och bland allmänheten. Det är klart att skadeglädjen är den enda sanna glädjen, men folket i skärgårn kan inte riktigt förstå varför Vaxholmskaptenerna alltid ska framställas som några skämtgubbar. Har ni t.ex. kört båt mellan skärgårns 28.000 öar en becksvart natt i november? Nä, kanske inte, men några av er har väl i alla fall gjort det nån solig sommarsöndag och lärt er, att trots sjökort, kompass och pejlingsutrustning , så är det ett litet helsike att hitta rätt utan att gå på grund även om solen strålar och sjön ligger som en spegel. Det räcker med att gå 30 meter för långt åt sidan, så sitter man där i ett vrak.
   Men Vaxholmskaptenerna dom kör där i tjocka och snöstorm år ut och år in, det är underligt att det inte händer mera. Det hände väl oftare förr i världen, när det inte fanns varken radar, ekolod, eller radio ombord. En ung skeppare berättade för mej, att när han gick i lära hos en gammal salt kapten, stod kapten alltid bakom ryggen på honom på bryggan och navigerade genom kolsvarta snirklande farleder genom att stampa med kängan i durken och räkna propellerslagen . . . Trettiett, trettitvå, trettitre, trettifyra, gira fyra streck babord . . . trettisju, trettiåtta, trettinie, fyrti, fyrtiett, fyrtitvå, fyrtitre . . . gira två streck till . . . fyrtiåtta, fyrtinie, femti, femtiett . . . tänd strålkastarn, gosse, här ska Bredlöga brygga ligga. Ja, lampan kom på och visst fan låg bryggan där. Gubben hade inte kikat i sjökortet på en timma. Dom var fenomenala, dom gamla kaptenerna, det här fungerade fint så länge dom var nyktra och inte tappade räkningen.
Eller som en kapten sa:
   — Ibland blev man nästan lite snopen när man slog på strålkastarn.
   Men dom tog det piano gubbarna. När gamle kapten Kadimir Bäck, som hade styrt fartyget Saxaren i 22 år, fick höra att en yngre kapten hade satt henne på grund vid Storkrån i Trälhavet, sa han:
   — Ja se det har jag väntat på länge. Hon var lite lynnig Saxarn, ville hon inte gira, så var det ingen idé att tvinga henne.
   Det är ju ett uttalande som skulle få Sjöfartsverket att falla i gråt.
   Dom var inte goa att tas med, somliga av kaptenerna.  Man brukar berätta om kapten Andersson på Östanå II som låg vid kajen, när det kom en smörgåsnisse ilande från hotellet. Han smet uppför lejdaren till kapten på kommandobryggan och sa:
   — Jo, jag skulle hälsa från kapten Adelsparre vid Vaxholms Grenadjärer som njuter sin grogg på hotellets veranda till kapten på Östanå II, att röken från skorstenen generar honom.
   Men då röt kapten tillbaka:
   — Hälsa till kapten Adelsparre vid Vaxholms Grenadjärer från kapten Andersson på Östanå II, att det är inte krutrök, så han behöver inte vara rädd!
SKIVA: Kostervalsen

   Nej, man ska inte tro att man är nåt, när man kommer ut i skärgårn, för då går det i allmänhet illa för en. Jag tänker på gubben Söderlund och hans skötbåt, han hade jobbat på henne hela vintern, slipat henne len och fin som en persika och fernissat oppanpå det så att hon blänkte som en möbel. Därför blev gubben Söderlund så mycke surare när han kom in till Dalarö och dom trodde att det var sopbåten som kom.
   — Jaså det är dags att komma nu var det en vithårig tant som sa.
   — Vadå, sa vi?
   — Ja, är det inte sopbåten?
   Jag var tvungen att hålla i gubben Söderlund för att det inte skulle bli dråp på Dalarö brygga. Den gamla damen tog sin sopsäck och sprang för hon såg ju vartåt det lutade. Och det blev ju inte precis bättre, när det sen glider in en hejans motorkryssare, en sån där Plastorgie i hundrafemtiotusenkronorsklassen, och en snorkig typ från stan som står till rors säjer:
   — Ö, flytta på den där pråmen så man kan lägga till.
   Söderlund bara glodde på karln som hade Kungliga Motorbåtsklubben, i mössan och snusnäsduk om halsen. Söderlund rörde inte en min och plastkryssarn fick klämma in sig vid bryggan bäst han kunde.
   Han med snusnäsduken gick sen upp i samhället för att handla och vi tände våra pipor och tog oss i bloss medan vi väntade. Efter en kvart är han tillbaka, snorkpottan. Han hade fyra tunga plastkassar som han placerade i motorkryssaren.
   — Jaså, sa han, ni ligger kvar här å bränner lyse än, jävla bonnläppar.
   — Ska vi slå ihjäl han? viskade Söderlund.
   — Nä, sa jag, det är för varmt. Låten löpa.
   Snorkpottan försvann opp i samhället igen för att handla mera och då kom den gamla damen med sopsäcken tillbaka. Hon pekade på hundrafemtiotusenkronorskryssaren och sa:
   — Jaså nu har sopbåten kommit.
   — Mmmm, sa Söderlund.
   — Så det är bara att kasta i soporna då?
   — Jag skulle tro det, sa Söderlund. Det var en snorkig typ här nyss och langa i fyra påsar.
   Vi rörde inte en min när damen vände upp och ner på säcken och fyllde plastbåten till randen med gamla konservburkar, äggskal och kilovis med fiskrens.
   — Tack, sa hon och neg.
   — Ingen orsak, sa Söderlund, Nöjet är helt på vår sida.
SKIVA: Brännö Brygga

   Ja, medan ni tar för er av kustens alla godsaker på detta förträffliga bord, så har vi pratat lite om här hur man blir bemött ute i skärgårn om man inte har vett att vara som folk. Dom är ganska slängda i käften, människorna som bor därute.
   Jag minns Picko Troberg, han racerföraren ni vet, med dom där stora mustascherna, som satt som ett cykelstyre i ansiktet på honom. Han körde Roslagsloppet ett år och blev utan bensin mitt i Väddö kanal. Picko paddlade iland och ropade till folk som stod på en brygga och glodde:
   — Hörni bonnläppar, ro hit med en dunk bensin.
   — Bonnläpp för dej, sa gubbarna.
   — Snacka inte, sa Picko, är det ingen som har lite soppa att sälja?
   — Hörru Picko, sa en av gubbarna, nästa gång du äter ekorre till middag, så svälj svansen också!
SKIVA: Calle Schevens vals

   Ja, det var som ni hörde, Evert Taubes oförglömliga Calle Schewens vals. Vet ni vad Evert fick för den låten när den lanserades på skiva? Jo, han fick inte ett öre. 1931 på sommaren blev Evert invald i Pelarorden, ni vet det där illustra sällskapet av ganska kända och ganska höga blodtryck som håller till på Calle Schewens ö, Håtö svans i Roslagen. När unge Taube blev invald, så sa gamle Albert Engström att nu får Taube tacka för hedersbetygelsen och skriva en visa till Calle Schewens ära. Och Taube han gick ner till stranden och satte sej på en sten och skrev. Och visan spelades upp och det blev en artig applåd och så blev det inte mera. Men året efter, när Taube skulle göra en grammofoninspelning som skulle inbringa honom hundra kronor, då sa grammofonbolaget att "det blir ingen inspelning om du inte fixar en baksida också.  Och den får du fixa gratis ". Ja då slängde Taube in den där Calle Schewens på baksidan och så blev det inspelning och hundra spänn. Men det var baksidan som slog, den blev som bekant en av de folkkäraste sommarlåtar vi har. Vad framsidan hette är det inte längre nån som kommer ihåg. Men baksidan, den hann Taube tjäna åtskilliga hundratusen i stimpengar innan han gick ifrån oss.
   Så gick det till i grammofonbransch . . . när farfar var ung.
   Vare sig man reser i norra skärgårn kring Calle Schewens öar eller för sin aktersnurra mot södra skärgården, så händer alltid damma sak. Motorn stannar och det är lögn att få igång den. Det bara e så i båtbranschen , alla motorer stannar, alla lanternor slocknar, alla batterier laddar ur.
   En som hette Persson och hade köpt en kabinbåt med aktersnurra i juni fick plötsligt stopp och trodde att han fått fukt i tändsystemet. Då for han till Jonne på varvet. Och Jonne han hissade opp brallorna och sa som han alltid brukar göra:
   — Skit i förgasarn!
   Det vara aktersnurror som man drar igång med snöre, det må vara gamla tändkulemotorer från första världskriget eller stora åttacylindriga monster i stöddiga lustjakter . . . går dom inte ställer Jonne alltid samma diagnos,
   — Skit i förgasarn.
   När jorden en gång går under, när allt är grus och städerna ligger i ruiner, ja då kommer Jonne att resa sej ur ruinerna, hissa opp brallorna och säja :
   — Skit i förgasarn.
   Nå den här Persson trodde inte på Jonne utan vände sej till firman som hade sålt båten.
   — Får vi be om garantisedeln, sa dom.
   — Vad då ? sa Persson.
   — Garantisedeln, sa båtfirman, en liten blå lapp som gäller i två år. Utan garantisedeln får ni pröjsa för reparationen.
   Persson hade inte en aning om var han gjort av garantisedeln, han fick pröjsa 87 kronor för rengöring av förgasaren, men båten gick inte för det. Då åkte han till en annan verkstad som sa:
   — Tjall på fördelardosan.
   — Dyrt va? sa Persson.
   — Ett par hundra. Men det går väl på garantin.
   — Nä, jag har sumpat garantisedeln, sa Persson. Och så bytte man fördelardosa för 200 spänn, men båten gick inte för det.
   Sen bytte man kannringar för 400 kronor men båten gick ändå inte.
   Då sålde Persson motorn för en spottstyver till en kille på Södermannagatan. Den går väl? sa killen.
   — Som ett spjut, sa Persson och tog stålarna och sprang.
   Men efter ett halvår ringde han den där killen på Södermannagatan för han hade lite dåligt samvete.
   — Hur går det med motorn?
   — Fint,  sa killen,  bara jag fick rensa bensintanken, så gick han som ett spjut. Bensinröret var igenproppat, det satt en papperstuss i röret en liten blå lapp, den såg ut som en sån där garantisedel.
SKIVA: Bogserbåten

Man kan ju undra varför folk håller på och kajkar med sina evinnerliga båtar i skärgården när dom i alla fall inte funkar. Men dom älskar sina båtar. Och på sistone har det blivit inne med gamla Petterssonbåtar, ni vet såna där långa cigarrer som C G Pettersson byggde på 30-talet. 8 meter långe och 1 meter breda, ställde man ifrån sig en pilsner så fick dom slagsida. Dom var så smala och trånga i ruffen så dom kom att få en oerhörd betydelsen för den svenska nativiteten.
   T. o. m. folk som har råd med bättre håller sej till Petterssonbåtar. Jag vet en ganska stenrik kille som är sån. Barna säjer: Farsan, tjacka en riktig båt, hela skärgårn garvar ju när vi kommer med den där gamla pråmen. Han heter Haglund den där och en kväll anförtrodde han mej hemligheten med hans maniska fixering på Petterssonbåtar.
   — Jo de var så, sa Haglund, att pappa och mamma var inte särskilt lyckliga under dom första åren av sitt äktenskap. Några barn hade dom inte och det enda dom var överens om var, att äktenskapet var ett misstag.
   Dom bara grälade jämt. Det var i Kramfors dom bodde på den tiden och farsan hade en Petterssonbåt på Ångermanälven, en tidig modell med aktersnurra därbak, en sån där snurra med infarktstart ni vet, man fick veva tills man nästan dog innan den sprang igång. Och hela tiden satt morsan och bjäbbade . . . Va ska vi med den här förbaskade båten till . . . Den går ju aldrig . . . aha, nu trodde du att han tände va . . . Sälj skräpet , , , ja veva på du, veva tills du tuppar av . . . Det vore rätt åt dig.
   Men då rann sinnet på pappa. Han högg frun i hampan, knuffade in henne i ruffen och låste dörrn. Sen drog han i snurran igen och i rena ilskan tog han i så snurran gick i gång. Men det var inte farsan med på, han tappade balansen och ramlade i spat och ut på Ångermanälven utan kapten med mamma inlåst i ruffen, stack denna Pettersson mot ovissa öden. Med sju knop stävade den uppför älven på vinglig kurs och farsan till att knata utmed stränderna. Han sprang över stock och sten och skrek : Magna, Magna . . . ja hon hette så mamma. I tre och en halv timme fick farsan springa innan båten styrde mot land och där borrade han in  nosen i gruset och stod där och morrade med motorn. Farsan tog sej ombord med ett tigersprång och kastade upp dörren till ruffen och då sa Haglund, i denna stund i denna ruff på Ångermanälven, där blev jag till!
   Sen, sa Haglund, levde dom lyckliga i 48 år och därför älskar jag Petterssonbåtar.
   Ja välsignade musik med minnen från välsignade bryggdanser längesen i en välsignad skärgård. De gamla originalen från öarna, dom som Albert Engström skrev om, dom börjar dö ut den ene efter den andre, gamla färgstarka gubbar som kunde berätta historier och spå väder med knäna, dom brukade ha korttidsprognoser i ena knäet och långtidsprognoser i det andra.
   Men bort går dom och saknaden är stor och sturkna var dom ändra in i det sista.  När det var riksdagsmannaval i en Roslagskommun för en del år sen, så hängde folkpartiets majoritet på en enda fattig röst. Därför väckte det en våldsam bestörtning när en av de pålitliga folkpartisterna, gamla gubben Lövgren, inte ens kom till vallokalen på söndagen. Han som var partiboss rusade hem till honom för att skälla ut gubben.
   — Ja, sa Lövgren, jag var ute med båten och fiska och fick stopp på motorn.
   — De e väl för fan ingen ursäkt, nu är vallokalen stängd och din röst saknas. Tänk om vi förlorar majoriteten i kommunen för din skull. Är du riktigt klok du?
   — Ja, sa gubben Lövgren, för se dum är jag inte. Att jag fick motorstopp, de var bara på låtsas, för jag hade fyra socialdemokrater och två kommunister med mej i båten.
SKIVA:
   
   Och till sist så vill jag som er tjänstvillige fiskjockey spela en låt som handlar om den vinter som ligger framför oss och då förstås den vintern som vintern bara är i skärgårn, den vår de svage kalla kust!
   Det är en låt som berättar om en tid som för oss skärgårdsfrälsta är lika fin som sommaren, en årstid med gnistrande sol över snöiga isar, om vita ångbåtsrökar i krokiga isränner, om skridskoåkning över ändlösa fjärdar . . . Det är Gals and Pals som har sjungit in den och lyssna gärna på texten, den har Beppe Wolgers skrivit.
   Och apropå dessa fina vintrar i skärgårn, ville jag gärna avsluta mitt rundbubbel här i kväll men den kortaste och vackraste skärgårdshistorien jag vet, den  om Österman och Hengström som är ute och vinterfiskar. Och Österman säjer:
   — Fryser du Hengström?
   — Jaa tack!
SKIVA: VINTER I SKÄRGÅRDEN