Besök av landets ledande klantskalle!
 
   nr 34  1972 
■■■ Får jag lov att fråga, sa Oskarsson på udden till Söderlund i viken, vad det var för en blådåre du hade med dej i båten i tisdags?
    — Det var Melander, suckade Söderlund, ett tragiskt fall. Melander är mannen som misslyckas i allt.
    — Jag märkte det, när jag kom förbi er med snurran. Försökte han sänka mej?
    — Nej, vi var ute och spinnfiskade och rullen lossnade från Melanders spö och for iväg över vattnet.
    — Just det, sa Oskarsson. Jag fick lägga mej platt på durken för att inte få rullen i huvudet. Den kom som en projektil rakt emot mej med sagolik kraft.
    — Som sagt, sa Söderlund. Melander är mannen som misslyckas med allt, det är bara i sin ordning att han också misslyckas med att träffa skåningar med spinnrullar.
    Jag vet ingen människa som burit sej bakvänt åt så ofta som Melander, menade Söderlund. Han är svensk mästare i klavertramp. Hade det varit på gamla Karusellens tid, hade Melander fått uppträda hos Hyland som landets ledande klantskalle.
    Har ni hört talas om kanonkungen Ballister?
    Nej, sa Oskarsson. Nej. sa Öberg. Nej, sa jag. Antingen är han en mycket finkalibrig kanonkung eller också följer vi inte med tidningarna ordentligt.
    — Melander är skyldig kanonkungen Ballister en käring, sa Söderlund.
    Det var på sommaren 1958. Melander tog jobb som trunk- och kanonbärare åt Ballister vilken turnerade i Norrland. Det ingick i Melanders jobb att baxa av och på kanonen på trailern efter turnébilen samt vara behjälplig vid avfyrningarna. För det mesta brukade Ballister skjuta ut sej själv i första skottet och i andra föreställningen sköt han iväg käringen.
  En dag, när man hunnit till Umeåtrakten, råkade Melander komma åt avtryckaren när käringen låg inne i kanonen och putsade eldröret. Det sista dom såg av henne var att hon försvann i en snygg lyra ut över Norra Kvarken.
    Melander fick sparken på stubinen så att säja, men Ballister såg så konstig ut när han kastade ut Melander ur tältet. Melander kunde inte riktigt avgöra om Ballister var glad eller lessen över att ha förlorat tanten i ett vådaskott.
    En kort period var Melander serviceman på ett företag som hyrde ut automater, enarmade banditer, skoputsmaskiner och sånt. Men han gjorde bort sej där också. En större kontorsskrapa råkade i uppror sen han kopplat apparaterna fel. Folk som stack in plastmuggar i kaffeautomaten fick dem vackert blankade av en roterande borste medan de som stack foten i skoputsningsmaskinen fick skorna fyllda till bredden av mjölkchoklad.
    Vi hade en sån där olycksfågel vi också, sa Öberg. En kund stämde oss genom sin advokat, varpå chefen måste koppla in våran advokat. Han dikterade brevet till vår advokat för olycksfågeln, som skrev ut det, fick det underskrivet och postade det med våra tips om taktik och allt till motpartens advokat!
    Vi förlorade processen och torskade på 12 000 spänn.
    I tisdags, sa Söderlund. var Melander alldeles nere, för han hade just avbrutit en karriär som dammsugarförsäljare för firma Eloflux.
    Melander hade fått hand om ett mindre distrikt på Söder och inledde karriären i en fastighet på Brännkyrkagatan.
I första lägenheten på nedre botten öppnade en tant som skrek:
    — Vad gäller saken?
    — Jo det är från Eloflux dammsugare...
    — Va? skrek tanten och la handen bakom örat.
    — DET GÄLLER DAMMSUGARE! gallskrek Melander.
    — Jag hör inte för dammsugaren dånar så förskräckligt! skrek tanten.
  En trappa upp öppnade en mycket förtjusande dam som emellertid avböjde demonstration av det skälet att hennes make själv var representant för Eloflux dammsugare, han sålde inom ett distrikt på Östermalm.
  Två trappor upp var det en karl som öppnade, kanonkungen Ballister.
    Melander flydde ända upp till femte våningen och skyndade sej att ringa på närmaste dörr eftersom kanonkungen var honom i hälarna. Det var en mycket förtjusande dam som öppnade, drog in Melander i farstun och stängde dörren.
    — Tack, stammade Melander.
    — Hur vi hat? sa damen. Ska det vara bara posering eller ska det vara massage också? Franskt kostar 150 kronor.
    Flickan poserade upp två månadslöner för Melander innan kanonkungen tröttnade och lämnade farstun fri för reträtt.
    Och här, sa Oskarsson. var han fyra centimeter ifrån att dräpa folk med spinnrulle. Hände det nåt mer?
    — Nä, sa Söderlund. Jo förresten, jag bad honom i morse, när han lämnade ön, att ta med sej ett par brev och posta dem på lådan i stan.
    — Och det glömde han?
    — Nja, sa Söderlund. han åkte till stan med två långfrallaskivor i fickan.
    — Och breven.
    — Dom brann opp i brödrosten. suckade Söderlund.
    Sommaren är som bäst just nu på ön. Dillångorna stiger från stugköken, det luktar kräftor i hela byn. Mörkret lägger sej tidigt om kvällarna och ålarna står i kö för att nappa på långrevarna. Och gäddorna har plötsligt blivit huggvilligare än på länge, och inte har dom röda cancerfläckar längre som dom hade i fjol.
  Söderlund reste sej och gick mot bryggan för att maska på kvällens rev.
    — Du, sa Oskarsson.
    — Ja, sa Söderlund.
    — Du har en vit sko och en brun på dej.
    — Jag vet, suckade Söderlund. Det har Melander också.