BORTSPRUNGEN, EN MELODI...
       nr 25 1975                           
■■■ Häromdan tappade jag melodin igen.
    Om man kunde annonsera efter tappade melodier ungefär som man gör med bortsprungna hundar, skulle jag satsa en slant på det.
    Så fort dom ringer från radion och vill att man ska spela grammofon någon timme och prata lite mellan skivorna, så har man glömt just den melodin man så gärna vill ha med. Den har ringt i lurarna på en i åratal, men just när man behöver den, så är den borta. Inte helt, man kan nynna en refrängrad, men vad i herrans namn heter låten?
    Man ringer radion och gnolar i telefon. Ritte-titte titte-tan-tan-ta, nynnar man, den vill jag gärna ha med. Vad heter den?
    — Vete fan, säjer radion, det låter som Björneborgarnas marsch i motvind, men det fixar sej nog.
    Det fixar sej inte det minsta.
    Grannarna på ön är till föga hjälp. Pettersson med Archimedesen, som varit i stan och handlat, ställer ifrån sej 15-öreskassarna på väg upp från bryggan. spanar opp i trädtopparna liksom sökte han svaret där.
    — En gång till.
    — Ritte-titte-titte-tan-tan ta... säjer jag.
    — Rida ranka, säjer Pettersson, tamejfan är det inte Rida, rida ranka. hästen heter Blanka. .. eller va de Bianca.., men det är väl inget å lira i radio?
    Oskarsson på udden syns inte till.
    — Pappa sitter på toa och läser Fantomen, meddelar ett trumpet barn.
    — Då väntar jag så länge. . . Ritte-titte tan-ta...
    — Det tar nog tid, invänder barnet. Han har suttit där i tjugo minuter redan. Behöver du dit, kanske?
    — Nä, men de e min Fantomen.
  Av Söderlund i viken, en man med känsla och sinne för folklig musik, syntes endast blana, resten av Söderlund låg under kåken för det hade kärvat till sej med avloppsröret.
    Ritta, mej hit och ritta mej dit, röt Söderlund inifrån grundplintarna, de låter som Marseljäsen med Thore Skogman.
    Öberg med Pentan satt ute på bryggan och riggade i ordning haspelspöt för strömmingsryckning.
    — Du, sa jag, här är en melodi som jag inte kommer ihåg vad den heter. . . Ritte titte-titte-tan-tan-ta...
    — Kan vara både Jularbo och Tjatjatjurian, sa Öberg.
  Oskarsson kom stövlande med eftertryck i klacksättningen som tydde på irritation. Han framhöll att detta är en jävla ö där man inte ens får vara i fred på mojen.
    — Här sitter man och läser en bok av Strindberg och så ställer sej en galenpanna utanför dörr'n och härmar nötskrikan!
    — Nötskrika? sa jag. Nej, så här var det... Ritte titte-titte-tan-tan-ta.
    — Spillkråka då.
    — Din dumma fan, det är en melodi som går så här. . . Ritte-titte-titte-tan-tan-ta Vad heter den?
    — Inte den likblekaste aning, sa Oskarsson, men den kan inte ha överlevt värst många veckor på Svensktoppen.
    På båten in till fastlandet satt Borglund. Hej, sa jag, hör på här Ritte-titte-titte-tan-tan ta. . .
Borglund tog av sej glasögonen och visade sej vara en helt annan person än Borglund. Mannen betraktade mej forskande men vänligt samt sa:
    — Sorry sir. I speak bara English, not tysk.
  Med hetta på kind och glans i öga irrade jag omkring i fastlandskommunen och gnolade mitt Ritte-titte titte-tan- tan-ta. . .
    En äldre herre med randig skjorta och ärmhållare sa, att skulle han våga en gissning, så var det Stenhammars “Sverige” spelad med fel varv på grammofonen. En vänlig dam i kiosken tyckte det lät som en tidig Fats Waller medan en ortsbo i overall och båtmössa fick det till tarantellan ur “Söder om Alperna”. En vithårig dam i blommigt sa: “Ritte titte-titte. . . det var en förfärlig människa att stamma. Vad vill ni?” En yngre dam rodnade i tro att jag viskade något skamligt i hennes öra.
    Leif i färgaffärn lyssnade tålmodigt men uppgav, att det färgborttagningsmedlet försvann ur, sortimentet redan 1971.
    En herre i gul utanpåskjorta och anmärkningsvärt blodtryck tog mej i kragen och röt: 
    — Är det du din jävel som springer omkring och sjunger för min fru?
  En bildad man, lektor på sommarlov, tyckte sej spåra en viss likhet mellan mitt gnolande och en skänklåt efter Gran-Stina i Molkom.
    Då ringde jag radion igen.
    — Jag har lite bekymmer med musiken, sa jag.
    — Det behöver du inte, sa producenten, vi har redan plockat fram en trave skivor åt dej. Lite sommarlyriskt så där, du vet. Peterson-Bergers “Vid Frösö kyrka”, Alfvéns “Midsommarvaka” och “Folklig vals nr 2”.
    — Folklig vals nr 2? sa jag. Vad är det?
    Det är Söderlundh.
    — I viken?
    — Nej, Lille Bror. . ., den går så här: Ritte-titte-titte tan-tan-ta. . . den har du väl hört?
    — Jodå.