Den kvällen när stormen skakade ön...
         nr 29 1975                           

■■■ Det händer här ute i skärgårn att Vår Herre ger en extraföreställning. Som häromkvällen när han släppte alla naturkrafterna lösa, stormen slet i stugor och grönska och han visade att han är en riktig Cecil B De Mille. Ovädret luggade öns tallar som en gammeldags magister och efteråt sa alla människor att det var det värsta de varit med om.
    Dom har redan glömt oktober 69 när alla båtar blåste upp på land och folk sprang omkring och frågade om grannarna sett deras stugtak komma förbi.
    Så här gick det till den här gången när stormen kom:
    Det hade småfriskat lite granna från nord hela dan. Klockan 17.35 tappade nordan sugen. Det skedde så tvärteligen att både naturen och människorna undrade. Vi satt på bryggan och nästan såg hur vågorna vände sej om och frågade sej vart han tog vägen som sköt på. Vågorna hann dö innan de fick något svar och helt plötsligt såg hela fjärden ut att vara författad av Evert Taube, den var dunkelblå och blank.
    Någon mäktig kraft hade gått med strykjärn över vikar, sund och fjärdar. Dom låg där platta som nystärkta skjortbröst. Det var tyst så man kunde höra fjädrarna falla när svanfamiljen i viken plockade sej.
Sex minuter senare kom stormen. En västan med 35 sekundmeters styrka öste in över oss lika överrumplande som en full cowboy som kommer farande ut genom saloongrindarna i en TV- västern.
    Båtarna krängde så det gallskrek i förtöjningslinorna. Två förankrade herrar från Sundbybergs båtklubb, som just skulle ta halvan, avbröt sej med ett “jävlar” mitt i “När gäddorna leker i vikar och vass.. .“ ty halvan ramlade i durken under ödesmättat klirr.
  Öbergs hammock hoppade på alla fyra rakt in i granskogen och Petterssons trädgårdsparasoll seglade iväg och landade på andra sidan viken. En äldre dam som önskat sej ett parasoll sen midsommar neg och tackade.
  Hunden Snoopy som just lyft benet i lovart fick ingenting ur sej.
  Fyra höns jagade sina nyvärpta ägg som rullade över Oskarssons grusplan för plattläns.
  Öbergs gamla mamma, som slumrade i vilstolen, vaknade upp med en porrtidning i händerna och gjorde stora ögon.
  Plötsligt tomhänt gjorde Söderlunds son stora ögon även han.
  Begagnade Bergmans morgontidning blåste ur händerna på honom och seglade in genom Söderlunds öppna stugfönster och Söderlunds svärmor hade inte ord nog för att prisa utvecklingen inom den moderna tidningsdistributionen.
    Även Oskarssons trädgårdsparasoll slet sej och seglade som en drake rakt in i kohagen, där de åtta biffkorna vände rumporna mot vädret och gjorde indiska reptricket med svansarna. En ko som fick parasollet i roten greps av panik och hoppade i spat varifrån hon spanade in mot fastlandet. Hon liknade en drivande hornmina från 1917.
  Waxholmsbolagets snabbgående plåtkiosk fick 20 graders slagsida och en semestrande pastorsadjunkt tog upp “Närmare Gud till Dig”.
  Från Ingvar Nilssons hustak rasade åtta tegelpannor som krossade gräddfatet mitt framför nosen på katten Mirran vilken fick spader och retirerade genom närmaste källarglugg.
  Ett paket Surf blåste i sjön från Öbergs brygga och ett stim nyschamponerade abborrar sågs simma till havs för att skölja löddret ur fenorna.
  Telefontrådarna tvinnade ihop sej så att fru Pettersson, som skulle ringa in veckans order till snabbköpsidkaren i Dalarö, blev sammantrasslad med en marknadschef i tekosektorn, som undrade varför hon dillade om cornflakes och fil när det var en Ockelbo DC 21 med 115 hästars Volvo-Penta som bara gått 18 timmar han skulle sälja. Men fru Pettersson är härdad. 1969 blev hon sammantvinnad med Kustartilleriets höstmanöver. 
    Så fort hon lyfte luren var det en hes beväring från Gnesta som röt “Göken, göken, göken, kom!”. Fru Pettersson fick inte kontakt med snabbköpsidkaren på en vecka. Hade hon haft vett att svara “Sparven, sparven, sparven hade hon fått sina cornflakes i tid. Nu fick hon finna sej i snubbor av en amiral, som ringde och sa, att det var skräp med fru Pettersson som inte observerat, att fyra torpedbåtar ur styrka B just passerat ön. Fru Pettersson sa som det var, att det enda hon observerat var Öberg med Pentan som fått olja på stiften och gick med två knop samt Söderlunds ohängde son som åkte surfing efter 50-hästarn på en skithusdörr.
    Vår herre var i högform den här gången. Showen varade i åtta minuter. Klockan 19.49 var allt över. Då blev allt så där obehagligt tvärtyst som när TV:n pajar mitt i en dramatisk film om jordbävningen i San Francisco. Det var bara skylten “Tillfälligt avbrott” som saknades.
    Tystnaden var lika överrumplande som tromben. Människorna tittade försiktigt fram bakom stugknutarna. En mås prövade ett “kriii-krii” liksom på försök. Hunden Snoopy fullföljde föresatsen att slå en båge och Pettersson lubbade runt viken och slet parasollet ur armarna på en trumpen gumma som just slagit sej ner under dess hägn med Gösta-Gustaf Janssons senaste.
    Sveriges renaste abborrar kom tillbaka och Sveriges blötaste ko gick i land på slaka påkar. Har ni hört en ko hacka tänder? Jag har. Det är ett alldeles nytt sound i sommarhagen. En klang man inte hört sen Carmen Miranda var i farten med kastanjetterna.
    Man kände sej liten i dag när det blåste, sa Oskarsson på udden när vi mot aftonen samlades några stycken i Söderlunds berså. När naturkrafterna släpper loss, är man inte värd många lingon.
    — Jag såg en film om när det blåste i Söderhavet en gång, sa Öberg. Jävlar vad det blåste.
    — Den kommer jag ihåg sa Pettersson. Såna här gånger ska man inte gömma sej, man ska sitta oppe i ett träd och hångla med Dorothy Lamour i leopardskinn.
    — Dorothy Lamour var en kry gumma, erinrade sej Oskarsson.
    — Men krya gummor i leopardskinn är det glest med i skärgårn, sa Öberg.
    — Krya gubbar också, sa Söderlund. Jag måste medge att det sista jag tänkte på när stormen ven var att svinga mej opp i träna för att plocka krya gummor i leopardskinn. Sånt gör dom bara på bio.
    Skymningen la sej över ön. Friden också. Fast nog ryckte det till lite i fyra krya gubbar i bersån, när Öbergskan tittade in och frågade om någon sett hennes baddräkt som blåst bort från klädstrecket. Hon tillfogade:
    — Den var leopardmönstrad!
    Fyra krya gubbar såg varandra djupt i ögonen, Söderlund höjde glaset och utbringade en skål:
    — Opp i träna, gubbar!