Den morgonen var det dimmigt!
  nr 26 1973
    Den morgon det var dimma lärde vi oss något om mänskligheten. Dimman var tjock som en vägg och man såg inte ens sin egen brygga.
    Eller som Oskarsson på udden sa efter morgonpromenaden med hunden; det var så tjockt att man inte ens såg hunden framför sig.
    Det blir ofta dimmigt i skärgården i början av sommaren när det blåser ostligt. Den varma luften från Ryssland kyls av över Östersjön och lägger sig som fetvadd kring holmar och människor.
    Med tanke på morgondimmorna är det bra att gubbarna på ön har börjat få semester och slipper puttra in till jobbet. Men den morgon det var dimmigast, jobbade dom fortfarande. Dom försvann i samlad konvoj från stora bryggan. Och ingen hade förstås kompass med sig.
    — Jag gör som skärgårdsgubbarna, sa Söderlund i viken. Jag släpper ut en lina akteröver och ser till att den håller sig rak medan jag kör. Då riskerar jag inte att köra i cirkel. Följ mig! Sedan försvann dom.
    Öberg följde Söderlund i två minuter men insåg sedan, att visserligen höll Söderlund rak kurs, men han styrde spikrakt åt helvete. Dalarö ligger mera åt norr. Öberg tog sin egen väg.
    Oskarsson var tvungen att böja sig ner och resa upp en pappkasse med tomglas som hade tippat på durken. Och när han tittade upp igen, var både Söderlund och de andra grannarna försvunna.
    Petterson med Archimedesen kom lite på efterkälken i starten det var stiftet på tredje burken som krånglade, men han tyckte det var lika bra, för de andra grannarna stack iväg åt Hotahejti. Dalarö ligger mera åt väster.
    När Pettersson åkt i tio minuter höll han på att krocka med en gubbe som kom rakt emot honom. Det var Öberg med Pentan.
    — Vart fan ska du? frågade Pettersson.
    — Till Dalarö, svarade Öberg. Följ mig.
    — Tokfan, sa Petterson, du är ju på väg till Riga.
    — Som du vill då, sa Öberg och puttrade vidare mot Riga.
    Han kom aldrig dit, ty efter ett par minuter måste han slå back i maskin därför att Söderlund dök upp framför stäven. Söderlund låg stilla och svor så det dånade. Linan hade fastnat i propellern.
    — Var kommer du ifrån? sa Söderlund. Har du varit i Sandhamn?
    — Jag ska till Dalarö, sa Öberg och pekade åt höger.
    — Dalarö är där, sa Söderlund och pekade åt vänster.
    En märklig silhuett lösgjorde sig ur dimman. Det var Oskarsson på udden. Han hade lindat aluminiumfolie kring mössan.
    — För att handelsflottan ska se mig på radarn, sa Oskarsson. Det är ansvarslöst av er gubbar att färdas utan radarreflektor. Är det någon som har sett land?
    — Nej, har du?
    — Jag såg Rågholmen för en stund sen och tänkte gå iland, men då stack Rågholmen. Den hette "Olivia von Bremen" och svor åt mig på tyska.
    — Jag prövar åt höger, sa Öberg.
    — Inte jag, sa Oskarsson, jag har sett vad jag behöver av Gotland.
    Söderlund fick skära loss repet ur snurran med kniv och försvann sen med femton friska knop rakt ut i det okända. En halvtimme senare siktade han Pettersson med Archimedesen vid en fyr på en sten i sjön.
    — Det borde stå på fyrar vad dom heter, menade Pettersson. Var detta Riksdalerskäret i Aspöleden eller var det Fjärdhällan i Jungfrufjärden? Söderlund sa att det var udden på Dalarö skans och att Pettersson skulle följa honom. Pettersson skakade på huvudet och framhöll att Söderlund var en pappskalle.
    Oskarsson på udden fick häng på Öberg med Pentan och Öberg påstod, att nu visste han precis var de befann sig. Han hade nämligen hört
8-ringningen från klockstapeln i Dalarö, så det var bara att braka på i riktning mot klämtningarna.
    Herrarna satte iväg med tio knop och höll på att ramla ur båtarna, när dessa tvärstannade i en vass, där det stod en något förvånad ko med skälla om halsen och betraktade dem.
    Oskarsson menade, att dels borde det stå på korna vad dom heter och varifrån dom är, dels att Öberg är en jävla fähund som lurar sina vänner så långt in i vassen att motorn knappt rår med att backa båten loss.
    Framåt niotiden lättade dimman plötsligt. Det var som när man sakta tänder ljuset på bio. 
    Söderlund i viken låg vid foten av ett berg på Gålö.
    Oskarsson på udden hade hamnat uppe vid Stendörren.
    Pettersson med Archimedesen låg i vassen nedanför Sandemars gård.
    En gumma i kjol, gummistövlar och med korg på armen neg och frågade om han önskade köpa ägg.
    Öberg med Pentan visade sig ha kommit in i Söderviken på Smådalarö, och det var inte så dumt för där har han en kompis. Öberg har ofta tänkt hälsa på, men i klar sikt har han aldrig lyckats hitta inloppet till Söderviken. Kompisen blev jätteglad och sa att Öberg var mig en baddare, tänka sig att kunna navigera in i Söderviken i denna förbannade tjocka!
    — Asch, sa Öberg, känner man sin skärgård så går det.
    — Vi var osams i morse, sa Söderlund på kvällen när sommaren hade återvänt och en mild sunnan skingrat de sista råkalla dimslöjorna. Vi kallade varandra för luspudlar och pappskallar därute i tjockan i morse.
    — Det lärde oss en del om mänskligheten, sa Oskarsson. Världen är som en dimmig skärgård där människorna far vilse. Brezniev dyker upp hos Nixon och pratar skit om Palme och försvinner igen. Kosygin dyker upp hos Palme och talar skit om Nixon och försvinner igen.     Mänskligheten famlar i dimman, dess ledare irrar omkring utan fast kurs.
    — En intressant filosofi, sa Öberg.