Det händer besynnerliga saker i fjällen
 
                                                        
                                                                               Här kan allt hända, men det har sin förklaring!
  nr 20  1978                
■■■ Snömodd och porlande backvatten sprutar kring fötterna på oss, som i fjällsäsongens sista majvecka åker skidor i glödande sol.
    Det är de sista entusiasternas vecka, finalen på en grann säsong i detta välsignade snöparadis i norra Härjedalen. Söderlund i viken från Fåglarö i Stockholms södra skärgård är med, men egentligen har han inte här att göra, för han är ingen entusiast, han vill inte ens ta skidåkningen på allvar. Dessutom säger han att han inte ser klok ut. Det gör ingen av oss andra heller. Solen är så intensiv att den bränner sönder våra ansikten. Söderlund ser ut som om han hånglat med en köttkvarn.
    — Vad ska det va för nöje med det här? undrar Söderlund. Igår fick jag ställa ifrån mej näsan på nattduksbordet innan jag gick och la mej. Jag skulle hellre vilja vara på ön och stryka färg på kåken. Jag är rödare än den.
    — Allt har sin tid, kära Söderlund, säger vi. Nu drar vi en repa från toppen genom pucklarna ner i dalen.
    — Ska den där blåa fan följa med? säger Söderlund.
    Den blåa fan är skidlärar'n i himmelsblå uniform.
    — Det är honom vi ska följa.
    — Jag förstår inte varför, muttrar Söderlund. Han tar olika vägar ner varenda gång. Dom säger att han har jobbat här i elva säsonger, då borde han väl ha lärt sej att hitta.
  Skidläraren är inte bara blå, han är elektrisk också. Han har eluppvärmda pjäxor som drivs med batteri. Skidläraren är mycket stolt över dessa skor.
    — Det är bättre att ta sej en sup, när man fryser, säger Söderlund. Det var en bildirektör som hyrde på Möja på 60-talet. Han hade elektriskt uppvärmda gummistövlar. De funkade ända tills det blev överslag i stövlarna och gubben tuppade av.
    Söderlund har en olycklig benägenhet att vitsa till'et i alla sammanhang. Därför tillade han:
    — Gubben skulle ha watt 70 om han hade fått leva.
    Skidläraren gav Söderlund en mörk blick och replikerade att det här med brännvin som värmekälla inte är alldeles riskfritt det heller.
    — Vi hade en äldre man här i backen som tog sej en whisky före var och varannan sväng. En dag tuppade han av i en driva, han skulle ha Vat 69 idag.
    Då åkte Söderlund ner till hotellet och låste in sej. Det är så med vitsiga personer, det värsta dom vet är andra vitsiga personer.
    På kvällen när Söderlund och skidläraren möttes i baren pekade skidläraren på en mörklockig yngling som visade prov på ett stiligt vertikalarbete i en tango på dansgolvet.
    — Du Söderlund, det där är bestämt en jugoslav?
    — Just det, sa Söderlund.
    — Vet du vad han heter?
    — Bara efternamnet, sa Söderlund. Mesötas, heter han.
    En kvart senare var skidläraren riktigt förbannad.
    — Jävla Söderlund, sa han. Killen heter inte Mesötas. Och han är inte jugoslav heller. Han heter Jonsson och är från Borås.
    — Aj då, sa Söderlund, men vid frukostbordet i morse räckte han faktiskt fram kardan och sa “herr Mesötas”.
  Söderlund vet såväl, att Jonsson från Borås inte alls presenterade sej utan räckte fram kardan och bad att få burken med sötningsmedlet Hermesötas. Somliga vill inte ha vanligt socker i kaffet.
    Han ska få åka i morgon om han aldrig gjort det förr, sa skidläraren sammanbitet.
    Skolgruppen samlades i toppen av backen och skidläraren sa:
    — Jag tänkte vi skulle skjutsa lite idag så att ni blir av med er farträdsla. Söderlund åker närmast mej. Då kör vi!
    Det bar av med en sagolik rulle nerför backen och vid första puckeln försvann skidläraren i ett moln därför att båda skidorna trillade av honom. Söderlund däremot bromsade in med en behärskad stoppsladd.
Skidläraren såg på honom med blicken som hos en skadskjuten älg.
    — Skulle du inte längre du som hade så jävla bråttom? undrade Söderlund.
    Om det är något som skidlärare hatar så är det elever som i skydd av mörkret smyger sej fram med skruvmejslar och lossar ut lösningsmekanismen i deras bindningar.
  Nästa morgon hängde det ett par stavar lagom till en treåring på Söderlunds krok i skidboden. Söderlund sa att det kändes som att åka skidor med isdubbar. På eftermiddagen vi sade det sej att någon under lunchen hade fyllt skidlärarens pjäxor till brädden med blötsnö.
  Det kunde väl inte vara en ren händelse att Söderlund, fick åka sist i skidgruppen en hel förmiddag med skylten “ Medföljer ej tåget” på ryggen.
  Det var väl heller ingen tillfällighet att skidlärarens hängselstropp satt fast i staketet när han startade med liften. När han hunnit åtta meter uppför backen lossnade den. Plopp sa det när läraren fick stroppen i nacken så att luvan flög av. Man drar sina slutsatser.
    Till slut var jag tvungen att ta skidläraren, som jag känner sedan gammalt, lite avsides och be om ursäkt.
    — Jag ska inte ta med denne förfärlige Söderlund i fortsättningen, sa jag. Han åker hem i morgon.
    — Asch, sa skidläraren, bry dej inte om Söderlund. Vi bor grannar i Johanneshov och så här har vi hållit på i fjorton år. Och jag tror inte att han åker hem förrän i övermorgon, för jag har rotorn till fördelardosan i hans bil i fickan och här oppe är det fjorton mil till närmaste ställe där han kan skaffa en rotor till en fördelare.
    — Du är grym du.
    — Inte grymmare än Söderlund, han bjöd sexton personer på party i mitt rum klockan halv två i natt.
    — Jag var då inte bjuden.
    — Nej, Söderlund sa just det, att man kan ju inte bjuda sådana som inte förstår sej på skämt.