Folk i fjällen blir man inte klok på...
 
       nr 9  1972                 
■■■ Det här med människor blir man inte klok på. Tjocka Lindström och doktorinnan Blom har vi sett här i Härjedalsfjällen i åtta säsonger och dom har varit osams i sju.
    Det är ungefär samma människor som år efter år tillbringar sina sportlov i Härjedalsfjällen och kvarterar in sej hos Erik Norberg i Ramundberget, hos Kalle Norberg i Bruksvallarna och hos Paul Norberg på Walles. Det är Blixten och det är Bleka Nilsson, det är Tuffa Bergman och Mäntyranta Ström, det är Larsson med knäna, Osvaldsson med pulkan, det är jag, det är några hundra till och så är det Tjocka Lindström och Doktorinnan Blom.
    Lindström är grossist i vevaxlar på Söder, tycker att doktorinnan är fisförnäm.
    Doktorinnan Blom, änka sedan maken fick en infarkt på Piperska Muren 1964 och gick bort med näsan mitt i en västkustsallad, tycker att Tjocka Lindström är vulgär.
    Den första vi såg när vi svängde upp framför hotellet efter sextiotvå landsvägsmil från Stockholm, var Tjocka Lindström. Han lyfte just en plastpåse, på vilken det stod “Håll naturen ren”, ur bilen och sa:
    — Tjena, ska'ru ha'rej en “komma-fram-pjolter”? Jag bor på 103:an i år.
    Uppe på l03:an, sedan han skvättat Johnny Walker i tandborstglasen, sa han:
    — Det är dom vanliga knickedickarna här i år. Fast doktorinnan Blom ställer inte upp.
    — Det var väl skönt för dej det, sa jag. Du såg ju rött så fort tanten visade sej.
    — Jo, det är ju sant, medgav Tjocka Lindström.
    Osämjan mellan dessa båda fjällhotellsgäster daterar sej till 1966, då Lindström och doktorinnan råkade förväxla sina termosar under en grupptur till Långbrottsjöstugan. Doktorinnan stjälpte i sej Tjocka Lindströms kaffe utan att ana att Lindström brukade blanda hälften kaffe, hälften Koskenkorva i termosen för att hålla kylan borta.
    Doktorinnan tog sej tillbaka över vidderna åkande i sicksack skrålande “I can´t give you anything but love, baby”. När färdledaren försökte hyssja på henne fick han en smällande puss mitt på mun och en kram samt en förfrågan från doktorinnan om han ville bli hennes. “I hela mitt liv har jag drömt om att bli förförd med skidorna på”, skrek hon.
    Tjocka Lindström skrattade så att han svimmade och fick fraktas hem liggande på en provisorisk skidbår.
Ända sen dess har doktorinnan betraktat Tjocka Lindström med misstro och använt sej av specialmärkt termos.
    Årets sportlovsvecka stod Tjocka Lindström inte att känna igen. Den förr så glade fyren satt moloken om kvällarna, suckade och sa:
    — Det var roligare förr. Tänk 1967 när det var lekar på gästernas afton. Doktorinnan Blom kom in på estraden med en taggig kvist i nypan och skulle föreställa “Ingen ros utan törnen”.
    — Ja, fy, sa Bleka Nilsson, det var inte snällt av dej att då räcka upp handen och skrika att hon föreställde “höns med ris”. Undra på att hon blev arg.
    — Äsch, sa Lindström, hon fick vad hon förtjänade, den jädrans satmaran.
    1968, fortsatte Lindström, det var ett roligt år det också.
    — Bastun? sa Mäntyranta Ström.
    — Ja, jävlar, sa Tjocka Lindström.
    Dialogen syftade på det tillfälle då Tjocka Lindström bytte skyltar på bastudörrarna så att doktorinnan Blom trädde in bland elva nakna karlar precis som Vår Herre hade skapat henne.
    — Det var grymt, sa Bleka Nilsson, människan blev alldeles förtvivlad.
    — Men hon fick en mycket varm applåd av kisarna i bastun, sa Tjocka Lindström.
    Även 1969 var enligt Lindström ett lyckat år. Det var den gången han la en brakare på doktorinnans stol i matsalen. 1970 hände inget särskilt, utom att Lindström anförtrodde den nye skidläraren att doktorinnan var stendöv. Skidläraren skrek “bergskida och dalskida” i örat på henne i två dagar innan missförståndet uppklarades.
    1971 hade vi bara en enda solig dag på hela sportlovsveckan, och då satt doktorinnan Blom och solade sej på en sparkstötting vid hotellväggen varvid hon föll i sömn. Det är inte helt utrett och klarlagt att det var Tjocka Lindström som gav sparken en knuff, men doktorinnan vaknade på väg nerför fjället i 70 knyck. Sparkstöttingen tvärnitade mot en dvärgbjörk och doktorinnan for genom luften som om hon sutte på en osynlig motorcykel. Hon landade i en driva med en sådan genomslagskraft att endast toppluvan stack upp över snön.
  Doktorinnan dömde Tjocka Lindström mot hans nekande som skyldig till händelsen. Endast individer med låg moral kan tänkas begå något så avskyvärt som att knuffa sovande doktorinnor nerför fjällbranter, och vad låg moral beträffar, så ansåg doktorinnan att Tjocka Lindström är oslagbar.
    Tjocka Lindström nekar än idag. Trots att både Bleka Nilsson och Mäntyranta Ström pressat honom. Lindström anser att den starka solen hade värmt sparkstöttingens medar så att dessa kommit på glid av sej själva. Lindström är så säker på sin teori, att han har föreslagit en rekonstruktion av händelsen så fort solen tittar fram. Det är bara det att ingen har lust att vid rekonstruktionen ställa upp som doktorinna. Osvaldson med pulkan menar att han möjligen skulle kunna ställa sej till förfogande, men villkoret är att man först låser in Lindström.
    Och Lindström själv gick bara omkring och suckade, allting var mycket roligare förr.
    I onsdags morse sa det slabang i hotelldörren och där stod hon plötsligt, doktorinnan Blom, glad och nyponröd efter en rask skidfärd från busshållplatsen med packning på ryggen.
    Vi måste säja att vi häpnade. För ur mängden av hotellgäster lösgjorde sej Tjocka Lindström. Han slog armarna om den nykomna och bölade:
    — Blomman!
    Och den nykomna bölade tillbaka:
    — Tjockis!
    Nu är Lindström glad igen. I morse mötte jag honom på väg ut från köket. Han såg lite skygg ut och försvann upp på rummet. Sen kom lillvärdinnan, som är ny för året.
    — Vad gjorde Tjocka Lindström i köket? sa jag.
    — Ingenting, sa flickan, han frågade bara vilken termos som var doktorinnan Bloms.
    Allt kan nu hända. Hotellet avvaktar med en viss spänning.
    — Dom är som hund och katt, säjer Bleka Nilsson.
    — Jag tycker dom är riktigt söta, säjer Bleka Nilssons fru. Det skulle inte förvåna mej om dom gifte sej med varann. . .
    Man blir som sagt aldrig riktigt klok på det här med människor, särskilt inte grossister i vevaxlar och struntförnäma doktorinnor.