Hisskräcken är en folksjukdom!
        
  nr 49  1969   
■■■
I dessa dagar när folk åker tur och retur till månen med en fabulös precision finns det fortfarande miljoner människor som är livrädda för att åka hiss.
   Hisskräcken är väl i och för sej ingenting att göra sej lustig över, Vid närmare eftertanke är det inte så konstigt att en människa tvekar inför att dingla i en stålwire tillsammans med ett halvdussin människor utan att veta ett smack om denna stålwires ålder eller slitstyrka. Nej, hisskräcken, som med tilltagande höghusbebyggelse håller på att växa ut till en psykisk folksjukdom, är ingenting att skämmas för.
    Det värsta med hisskräcken är att den har fött hisshumorn! Människorna har uppenbarligen ett starkt behov att maskera sin rädsla för hissåkandet med en käck galghumoristisk attityd,
    Och hisshumorn, den är svår den.
  Vi har fyra hissar i den 21 våningar höga kåk där denna utmärkta tidning kommer till. De vanligaste hisshumoristerna i dessa fyra hissar är dessa:
   Käcka Karlsson
  Muntra Månsson
  Klämmiga Persson
  Fnittriga Svea
  Artiga Jonsson
  Skrattande Holm
    Käcka Karlsson ställer sej alltid närmast dörren, När hissen börjar bromsa in för att stanna vid någon våning, lyser det till i ögonen på honom. Och när de automatiska dörrarna slår upp, skriker han:
    — Trikåavdelningen!... Garner, tyger, sybehör... någon avstigning?
    Han har skrikit samma lustighet sedan 1958.
    Muntra Månsson kom till företaget i början på 60-talet. Det är en liten karl som har flinat sedan 1961, han ser ut som om han alltid går med en blyertspenna på tvärn inne i munnen.
    Så fort vi blir fler än fyra i hissen, kommer hans replik:
    — Finns det hjärterum, sa finns det stjärterum.
    Klämmiga Persson jobbar i par med Skrattande Holm. Dom är oskiljaktiga, åker till jobbet tillsammans, åker ner och fikar tillsammans, går på lunch tillsammans, går hem för dagen tillsammans. Ibland undrar man hur frun ser ut som dom delar på. När hissen stannar och Klämmiga Persson kliver in, ställer han alltid samma fråga till dem som redan står där:
    — Förlåt, går den här hissen till Gnesta?
    Och varje gång drabbas Skrattande Holm av paroxysmer. Hans skratt är någonting alldeles speciellt.
    — Hoä hoä hoä hoä hoä, låter det,
    Klämmiga Persson tar ibland till ett extranummer. Det är när någon dam ombord bekänner sin hissrädsla och rycker till för något rassel utanför hisskorgen.
    — Jisses, vi faller väl inte?
    — Var inte rädd, damen, tröstar Klämmiga Persson. Linan håller, det är bara botten som brukar gå ur nån gång i halvåret.
    — Hoä hoä hoä, säjer Holm,
    — Finns det hjärterum så finns det stjärterum, säjer Muntra Månsson.
    — Hoä hoä hoä, skrockar Holm.
    Fnittriga Svea är hon som alltid står längst in. Så länge jag kan minnas ska hon av först, eftersom hon jobbar på andra våningen. Men hon är så mån om att få plats i hissen, så hon tränger sej före alla andra när hon ska in. Hissen står alltid en minut extra vid hennes våning varje morgon medan hon banar sej ut genom folksamlingen. Och säkert som amen i kyrkan kommer hennes replik, alltid framsagd med ett fnitter.
    — Oj då, mycket folk på banan i dag!
    I början, hon kom till oss nån gång i slutet på 50-talet, tyckte man fnittret var ganska förtjusande. I dag skulle man lappa henne på käften bara man fick opp en arm i trängseln.
    Artiga Jonsson är inte klok, Han ställer sej alltid till höger om hissdörren med sidan åt öppningen. När Fnittriga Svea kliver av drar han alltid in magen och pressar ryggen mot väggen för att släppa fram henne, Därvid händer det tämligen regelbundet att Artiga Jonsson trycker in alla våningsknapparna på en gång, sa att hissen förvandlas till ett tröstlöst persontåg som stannar vid varenda våning. Är då Käcka Karlsson med så räcker det inte bara med att han skriker “Trikåavdelningen”. . .det blir både “Herrkonfektion”, “Leksaker” och “Husgeråd!”, ibland griper han nödtelefonluren och ringer portvakten nere i entréplanet.
    — Hallå, kapten, detta är Hiss Masters Voice. Vi har många bryggor i dag. Vi räknar med att anlöpa 21:a våningen lagom till lunch!
    Ett bräkande hoä hoä antyder att Skrattande Holm är med.
    — Nåja, huvudsaken är att det går uppåt här i livet, säjer Klämmiga Persson som måste vara roligare än Käcka Karlsson.
    — Hoä hoä hoä hoä, kvider Holm.
    Då vänder sej Käcka Karlsson om och fyrar av specialarn:
    — Varför skulle inte den här gå upp, när allting annat stiger?
    Sen får man bära Skrattande Holm till en soffa, för det blir femton hoä hoä för mycket.
    Ser ni någon löpsedel någon dag om en hiss som störtat i detta hus, så tro inte på polisens teori om slitna hisslinor Det är bara jag som lyckats samla hela byket, Käcka Karlsson, Klämmiga Persson, Muntra Månsson och allt vad dom heter i en enda hiss och sen fimpat linan med yxa.