Hundar på havet...
          nr 29   1978  
    Söderlund i viken och jag tog färjan till Visby för att titta på stan, men Söderlund var på visset humör och iddes inte titta på ruinerna. Vad då historia?
    — Ere inte dags att laga den här jävla stan? muttrade Söderlund och slank in på närmaste ruin med rättigheter för att få sej en knaber.
    — Mitt på dan? förebrådde jag.
    — Det enda man kan göra här är att bli på rauken, fräste den oförbätterlige.
    Skälet till att den gamle gossen råkat ur gängorna var alla hundarna. Med samma färja som vi reste femtioelva hundar med mattar och hussar, ty det skulle bli hundutställning i stan. I tre dagar, berättades det, hade hundarnas invasion av Gotland pågått. De fyllde varje gränd i Visby stad.
  Söderlund hatar hundar. Människor kan indelas i två grupper, de som hatar hundar och de som älskar hundar. Söderlund hör till hatarna. Förmodligen blev han biten av nån när han var liten. Sånt brukar sitta i, det finns dom som går med hundskräck genom livet för att en schäfer nafsade dem i byxändan när de gick i småskolan.
    Vi tog 17.30-båten till Nynäshamn på söndagskvällen. Det gjorde hundarna också. Flera hundra. Alla hundar som under tre dygn kommit resande till Gotland för att morra i kapp på den där hundutställningen skulle nu hem till fastlandet med samma båt.
    Där kom slokörade hundar som bara blivit 8:a eller 9:a och såg lessna ut. Där kom malliga hundar som blivit 1:a och hade kokard i halsbandet och höll svansen högt. Där var knähundar inte större än de rymdes i en melittapåse, där var hundar som man skulle kunna spänna för plogen och ha glädje av i jordbruket.
    Söderlund hade vikt två platser på övre soldäck. Det hade en matte med en Bassett också gjort. Ni kanske vet hur en Bassett ser ut? En blodhund med taxben. Tecknar-Anders, som äger ett exemplar som heter Baksi efter boxar'n, säjer att de har 46 i skonummer och andedräkt som Skutskär. Söderlund ryste när besten betraktade honom med röda outgrundliga ögon.
    — Möta en sån där en mörk kväll med en hamburgare i nypan.
  Bassettens matte klappade hunden så det ekade och sa:
    — Hon har fått pris. Duktig gumma.
    Söderlund bet ihop tänderna och anförtrodde mej ur mungipan, att de får alla.
    — Det är som på barnkalas, alla får pris för att ingen ska tappa humöret och äta upp domarn.
    Då satte sej Bassetten på ändan och slog en drill. Ingen liten skvätt heller. Söderlund och jag tog våra fällstolar och flydde, ty en mindre vårbäck letade sig mot havet över det buktiga däcket just på det stället, där vi hade ställt våra pinaler.
    — Segern blev för mycket för henne, sa matte, hon är så omtumlad att hon inte kan kontrollera sig. Herrarna får ursäkta.
    — Hundar som slår drillar på åtta liter skulle bo i kölsvinet, sa Söderlund och föreslog en förflyttning till restaurangen, dit inga hundar äger tillträde.
    Vi vadade till knäna i hundar fram till detta ställe och Söderlund anförtrodde mej, att han faktiskt hade varit på somliga hundutställningar. Det var när han i ungdomen polade med Sara som hade en boxer. Söderlund lärde sej att hjärtligt avsky denna boxer, ty det verkade som om Sara tyckte mer om boxern än om Söderlund. Han fick komma i andra hand.
    — Sara vann tävling på tävling. Inte vet jag, men dom påstår att hon vann därför att hennes boxer hade ett sånt fint bett. Den dreglade inte som andra boxrar gör. Men en gång dreglade hon och det tog Sara mycket hårt. I den avgörande finalen trippade boxern fram till domaren för att låta sej bedömas. Då dreglade hon som en fontän och Sara föll i gråt. Hade Sara upptäckt varför hunden plötsligt dreglade, hade hon väl klöst ögona ur mej. Jag stod nämligen bakom ryggen på domaren och inspirerade hunden genom att dingla med en varm korv från kiosken.
    Boxern blev bara femma och jag tänkte att nu lägger väl Sara av med sitt jävla tävlande. Men inte då. Det slutade med att vi gick skilda vägar, jag åt mitt håll, Sara och boxern åt sitt.
    Jag har tom haft hund själv, bekände Söderlund, en fiskhund.
    — En vad?
    — En fiskhund, sa han, en Golden Retriever som hjälpte mej i fisket. Det var på 50-talet. Jag hade henne i åtta år, den bästa fiskekompis jag någonsin känt. Hon hade ett fenomenalt korn för abborre och gös. Ja, sik och gädda också, föralldel, men abborre och gädda var hennes bästa distans.
  Det gick till så här:
    Jag satte mej vid årorna, Sickan, hon hette så efter Carlsson, för hon hade smilgropar, klev upp på förtoften och vädrade. Sen var det bara att ro i sakta mak utmed stränderna. Rätt som det var gav Sickan skall och då skulle man slänga ut kroken med en pigg mask. Det slog aldrig fel, det blev en abborre på omkring kilot eller en fet gös. Och så var det bara att ro vidare, men då skällde Sickan igen. Det fanns tydligen en till där nere. I med reven. Och minsann, det kom nya firrar!
    Men ibland, sa Söderlund, la sej Sickan ner på durken och kvartade in. Då var det ingen idé att kasta ut, för det betydde att det inte fanns en enda abborre på kilometers håll.
    — Vart tog den hunden vägen?
    — Jag sålde henne till marinens grodmansskola vid Hårsfjärden, sa Söderlund. Det gick bra för henne där. Jag tror hon slutade som kommendörkapten. Berättade Söderlund och drog sig tillbaka till sin hytt. 
    Det är skönt för gamla mytomaner att få vila i lögn och ro.