Julbord, en fråga om taktik! 
nr 50  1977
    En lång herre med mörkt bakåtstruket hår och skarpskurna drag kom in i matsalen i sällskap med en blondin av den beskaffenheten att flertalet av stadshotellets gäster lade ner gafflar och knivar och bara gapade. Den skarpskurne sa:
    — Kom ihåg vad ja sagt, direkt på laxen och ålen!
    Då förstod vi andra, här kom det ett proffs!
    Vi är nämligen inne i det välsignade julbordens tid. Fast vi borde veta bättre efter detta år av krispaket och ekonomiska snålvindar kring våra knutar, dignar krogarnas julbord som aldrig förr. Man kunde tro att vi lever i ett välstånd.
    Hur har folk råd? Jo, säjs det, "det är firman som bjuder". 80 procent av alla lunchgäster är föremål för
representation.
    Men hur har kragarna råd? Visserligen hugger de för sig en hundralapp för detta julbord, men här finns ju mat som det skulle kosta en lekman tusenlappar att ställa fram hemma? Är inte varje julbord en källarmästarens pyrrhusseger? Ack nej. De går med vinst, tack vare att den svenske julbordsätaren i allmänhet är en ynklig amatör i konsten att tackla ett julbord.
    Den skarpskurne mannen på stadshotellet var däremot ett proffs. De professionella går alltid spik på det dyraste, laxen och ålen. Inlagd sill och prickig korv har han hemma. Prinskorv och rödbetor likaså.
    Amatören däremot blir så hänförd av julbordet att han i rena visuella ruset går för hårt ut redan med sillen. Efter den inlagda, den spickna och den gravade börjar han bli småmätt, vid ättiksströmmingen, som prunkar under sina lökringar, får han spänna upp svångremmen ett par hål och vid den rökta siken faller han samman av utmattning. Han måste suckande hoppa över både den blanka röda färskrökta laxen och den guldgult glänsande rökta ålen. Han får försaka den saftiga patén med den rubinröda cumberlandsåsen. Men en skinkbit måste han för skams skull pressa ner innan han svimmar och bärs upp på rummet tillsammans med en påse bikarbonat.
    Man skulle kunna tro att proffsen på smörgåsbord är ganska många i detta land där vi sjungit smörgåsbordets lov sedan 1880. Visst har borden försvunnit ur hotellens vardag, men söndagarna har ännu in på detta karga 70-tal brukat bjuda dignande familjebord. Nej, proffsen är en liten skara illussionsfria män som stirrat mången svensk källarmästare i ögonen utan att blinka när de tagit lax för tredje gången.
    Det bästa med de svenska julborden på stadshotell är att de står stilla. Det gör de inte på Ålands hav, där man inte bara måste vara proffs utan också äga ett balanssinne på akrobatisk nivå.
    Men det är på Ålandsbåtarna som det visas prov på den allra grövsta amatörismen.
    Färjpubliken är så funtad, att den ska ha valuta för varenda krona. Har den betalat 35 kronor för det allmänna smörgåsbordet, så ska de också smälla i sig för 35 kronor. Ack, otaktiska varelser! De stupar redan vid sillen och orkar knappt lyfta från stolen. De har vid det laget inte hunnit sätta i sig för mer än 3:50. Det är hemligheten bakom Ålandsfärjornas ekonomi.
    Sen har vi det där med balanssinnet. Råder det sjögång, måste smörgåsbordet angöras med försiktighet och sinne för fartygets rullande rytm. Snikna amatörer som fäller kroppen i 90 graders vinkel och sträcker sig över halva bordet i ängslas att inte få något med av köttbullarna, ska finna att de vid nästa krängning ligger framstupa över läckerheterna. Jag känner själv en farbror som lade bringan i det stora silverfatet med ägghalvor i majonnäs. När han reste sig satt ägghalvorna på kavajen, han påminde starkt om en rysk general med alla medaljerna hissade.
    Allmänna bordet på färjor är numera så komponerade att det mer än någonsin gäller att sovra. En skånsk ädling, som gått modiga 3 000 smörgåsbord i sitt liv, tappade hakan när han i höjd med Söderarm konfronterades med det som det finska rederiet ville kalla smörgåsbord. Han ropade högt till vem som ville höra på:
    — Detta smörgåsbordet är resultatet av två personers arbete! Den första har gått runt och placerat ut 30 tallrikar, den andra har gått efter med hink och skopa och stänkt en klick majonnäs på varje tallrik!
Får jag en biff a la carte!
    Visst har smörgåsborden både till lands och till sjöss degenererat sen Birger Sjöberg lät Karl Ludvig i "Kvartetten som sprängdes" komponera sitt bord eller när Fritiof Nilsson-Piraten skildrade delikatesserna på gamla hotell Horn i Malmö, (Gunnar Widegrens smörgåsbordsreferat i "Braxenbröderna" är inte dålig den heller)... men desto större anledning att närma sig dem med kritiskt omdöme och kräsen taktik.
    Nu finns det förstås undantag, som varken är amatörer eller proffs, bl.a. en fyrkantig herre från Spånga, alla källarmästares fasa! Han är nämligen en av de få jag vet som kan börja med sillen, köra över hela bordet, smaka varje korvbit, stoppa valda delar av det småvarma i halsen, ta sig fjorton oliver till osten och sedan gapa på mera rån till glassen. Han går som en gräsbrand över borden medan källarmästaren står i köket och gråter.
    Denne man från Spånga har ingen kultur. En gång hörde jag honom beställa en svart Pernod till kaffet.
    — Svart Renault, menar ni väl? sa vaktmästaren. 
    — Renault är en bil, sa Spånga, ro hit med Pernoden!
    Det finns såna. Jag har även sett honom dricka grogg på Chivas Regal och Pomril.