Resonemang i en sjöbod
         nr 21  1979  
    Det här ska vi fira, sa Söderlund i viken och slog upp dörren till sjöboden så att ett moln av instängd bensin, tjärlukt och doft av tågvirke slog ut genom dörren.
    Det blev sån svallis i vintras, att dörren blockerades, den har inte gått att öppna sen mellandagarna, vilket retat Söderlund.
    Han hade en sjuttiofemma Explorer där inne.
    Inte för att Söderlund är medellös, nog för att det fanns andra sjuttiofemmor i skafferiet, men att det ska finnas en flarra inlåst en hel vinter, sånt kan reta en. Nu var isen borta för en välsignad majsol.
    — Jag går hem efter lite termoskaffe, sa Oskarsson, så kan vi ta oss en gök.
    — Låt gå för det då, sa Söderlund.
    Oskarsson på udden kan vara fenomenalt snabb i vissa lägen. Han var tillbaka med två termosar och muggar på 10 minuter, 23 sekunder och åtta tiondelar.
    Öberg med Pentan tog tid, för han var sugen. 
    Pettersson med Archimedesen, som var först i sjön med sin båt i år, avvaktade förväntansfullt. Han har inget särskilt för sig, plockar lite blommor, "tar det Lite tussilagom", som han uttryckte sig.
    Söderlund dukade på en gammal träback från Apotekarnes, snart en raritet. Majdagen stod grådisig och ruggig utanför, så det kändes gott att komma in i sjöbon, hur gisten den än kan vara.
    Skål, sa Söderlund och vi tog första klunken under andäktig tystnad. 
    Då bubblade det i Öberg med Pentan. Blurp blurp blurp, sa det när han svalde.
    — Första gången i år man hör göken, sa Söderlund.
    Öberg blev röd om örsnibbarna av förlägenhet och sa, att han försökt med både Andrews fruktsalt och Samarin men att ingenting hade hjälpt. Det bara bubblar i Öberg.
    — Mycket pinsamt, erkände han.
    Man ska inte bry sig om sånt där, sa Söderlund i viken. Man ska vara rädd om de ljud man har. Utan ljud skulle man inte stå ut. Ljud ger trygghet.
    — Vadå trygghet? sa Oskarsson på udden. Är det inte just tystnaden och friden man söker här ute på öarna så här års?
    — Visserligen, sa Söderlund, men tänk hur ensamhet kan gnaga på nerverna. Som en dag i vintras när jag var solo här på ön i tre dar. Inte en käft syntes till allt var så tyst att jag blev riktigt rädd. Tänk om det hände mej nånting? Tänk om jag stod på örona och bröt påken? Jag började nästan gripas av panik. Då hörde jag en motorsåg knattra på avstånd och det kändes plötsligt så tryggt. Någonstans på någon av öarna här omkring fanns det en medmänniska. Jag visste inte vem, inte ens vilken ö. Men nånstans stod det en djävel och körde motorsåg och jag blev lugn. 
    Det är som när man åker sovtåg, instämde Pettersson. Dom ger ju järnet som raggare, dom där som kör tåg på nätterna, dom växlar och knuffar och brakar ihop med andra tågsätt som ska kopplas på. Det är ett mirakel att man kan kvarta under ett sånt sabla oväsen. Men plötsligt stannar tåget, det blir alldeles tyst. Då vaknar man och grips av tystnadens panik. Har vi gått av spåret? Är jag död? Är det stillheten i Sankte Pers väntrum jag upplever? Man blir så hjärtängsligt orolig att man inte kan somna om. Men så hör man utanför, att det kommer något banbiträde knarrande med stövlarna i gruset och ropar till förarn att det är grönt. Tåget rycker i gång under buller och bång och man somnar igen som ett sött barn.
    Hyreshus i stan på sommarn, sa Oskarsson. Ingenting kan vara så pinande tyst. Alla är på semester nånstans, den ljusa natten lyser in genom persien- nerna och man ligger klarvaken. Man är övergiven i en tom kasern utan liv och kan inte sova. Men så bubblar det i avloppsröret. Någon djävel i nån av våningarna ovanför har dragit i snöret. Det låter som när Öberg dricker gök. Och man somnar lugnt i den trygga förvissningen om att man ändå inte är ensam.
    Precis som gubben Isaksson på Rödskär, sa Pettersson med Archimedesen. Många har undrat hur han kan stå ut hela vintrarna ensam på skäret. Han sitter där vid sitt fönster och bor nät och det enda han har att titta på är isbelagda fjärdar och en och annan kråka som flaxar omkring. Jag fråga'n en gång om han inte höll på att bli tokig ibland. Nä, sa gubben, blir det för enformigt och tyst så släpper jag en brakskit, det livar upp. Man blir anspråks-
lös när det gäller nöjen här ute.
    Ljud är viktiga, vi kan inte leva dem förutan sa Söderlund och bjöd på påtår.
    — Blurp blurp blurp, sa det i Öberg.
    — Egentligen har du ett ganska fint sound, sa Pettersson. 
    — I höstas, sa Oskarsson, var jag ute och la siknät med Begagnade Bergman när tjockan överraskade oss. Vi såg inte gösstaken framför oss. Då blir man skraj. Men så hörde vi ett motorknatter om babord. Begagnade Bergman sa att vi skulle dra igång snurran och styra på det, men jag sa, att han var en korkad ordning, då skulle ju vårt eget motorbuller dränka motorljudet om babord. Så vi rodde med tysta försiktiga åror, precis som när man smyger sig på en långrev en augustigryning. Då och då vilade vi på årorna, och det var inget tvivel om saken, vi kom närmare ljudet för varje årtag.
    — Ro fortare, så han inte kör ifrån oss, viskade Bergman.
    Ljudet var vår enda trygghet där i tjockan, det enda vi hade att ty oss till.
    Plötsligt blev det tvärstopp och Begagnade Bergman slog ändan i durken. Vi hade kört stäven rakt i Dalarö brygga och där stod  en fjortonårig lymmel och varmkörde sin moppe. Han undrade förstås vafan vi höll på med.
    — Men näten hittade vi aldrig, sa Oskarsson. Vi förlorade nät för 280 spänn. Ska det gå åt helvete, så ska det gå med sik.
    — Vi drar i snöret på det, sa Öberg och höjde sin kaffegök.