Somliga råkar ut för allting...
 
    nr 48  1978                
■■■Mannen på Linjeflygs plan norrut satt med benen i kors och hade påtagliga besvär att hålla tätt. Till slut tyckte jag att jag borde lägga mig i.
    Jag sa:
    — Varför inte gå på muggen och göra slut på lidandet? Det är ledigt just nu.
    — Törs inte, sa mannen, jag väntar tills vi har landat.
    — Är inte det ganska fånigt?
    — Jo, men så här är det alltid. Jag blir alltid kissnödig på Linjeflyg. Jag har svenska rekordet på sträckan mellan flygplanstrappan och stationshuset på Midlanda flygfält. Åtta sekunder blankt.
    Mannen förklarade så småningom sin fobi för flygplanstoaletter. En morbror till honom hade i 30-talets gryning flugit med Ahrenberg och tog fel dörr när han skulle gå på toaletten. Morbrodern blev aldrig återfunnen.
    — Dessutom, sa mannen, är jag personligen Sveriges mest otursförföljde man. Mig händer allt som inte händer normala människor. Lägg ihop det med den där historien om morbrorn, så kanske ni hajar...
    Med benen alltjämt i kors berättade mannen om sitt livs missöden.
  Det började redan när han var barn. I 30-talets Stockholm var det inne bland stans cyklister att hänga bak på lastbilar. Man sög tag i flaket på någon lastbil som man hann upp vid rött ljus. Hade man tur kunde man tolka miltals genom stan och dess omgivningar. Lastbilarna gick inte så fort på den tiden. Att hänga bak på en lastbil var dessutom något av ett mandomsprov. Den som inte vågade ansågs inte platsa i gänget. Den här mannen hade hunnit upp en Bedford i hörnet S:t Eriksgatan—Fleminggatan och ivrigt påhejad av kompisarna hakade han på. Bedforden gjorde en gir på 90 grader och brakade rakt in i ett garage på Fleminggatan. Där låg vår vän som en sprattlande hög under lastbilen och sparkades ut på gatan av en högljudd chaufför.
    Han var på skolresa till Uppsala en gång på 40-talet. De som önskade visa sig riktigt tuffa kastade ut sina tomma läskedrycksflaskor genom kupéfönstret. De duktigaste försökte pricka oskyldiga kossor som betade utmed banvallen. Lärarna gick genom vagnarna och vaktade, de som ertappades med att slänga flaskor fick sänkt uppförande- betyg.
    Vår vän passade på just som läraren passerat vagnen, tog noga sikte på en rödbrun kossa och hyvade iväg pavan. Just då passerade tåget en telegrafstolpe. Mot den studsade flaskan så att den for in i nästa vagn och golvade magistern.
    — Så går det alltid, suckade mannen och saxade med benen. Är man otursförföljd så är man, det tycks inte finnas någonting att göra åt det. Man kunde tycka att man med tilltagande ålder och mognad skulle lära sig att undvika sådana där penibla situationer. Och visst gör jag mitt bästa, som det här med flygtoaletter t ex. Men man torskar ändå.
    Mannen berättade den sorglustiga historien om tågtoaletten. På väg mellan Katrineholm och Hallsberg kände han ett trängande behov av att gå på toa. Han satt i restaurangvagnen med sin fru och sa:
    — Ursäkta mig ett tag, jag är snart tillbaka.
Det var att överdriva. Han kom inte tillbaka alls. Frun blev orolig, till slut larmade hon konduktören. Den närmaste toaletten var låst. Konduktören knackade.
    — Hjälp! lät det inifrån. Då öppnade konduktören med sin nyckel. Synen var lite komisk. Med ena benet pekande rakt ut satt vår man halvvägs nere i pottan med den andra påken genom avloppet.
    Konduktören drog, frun drog, men allt var förgäves. Foten hade satt sig på tvären över hålet där nere, benet satt som en champagnekork i röret.
    När tåget stannade i Pålsboda kunde stationspersonalen knyta av honom dojan och därpå kunde mannen dras upp.
    Hur hade det där gått till? Mycket enkelt. Han hade bara satt upp foten mot pottkanten för att knyta skosnöret. Tåget hade gjort en inbromsning och så var det klippt.
    Jag utmanar ödet genom att åka moped, berättade mannen vidare. Som laglydig medborgare begagnar jag numera hjälm under mopedåkandet. För några veckor sedan gjorde jag en tur till Strängnäs. Det var vackert resväder, en härlig tur. Men inne i själva stan blev jag lite villrådig om vägen och stannade för att fråga mig fram. Nu är det så att mopedhjälmar har en nackdel, man hör inte vad folk säjer.
    När en vänlig dam började peka och prata tog jag därför av mig hjälmen för att uppfatta vad hon sa. Tror ni inte att i samma ögonblick var det en fönsterputsande käring som tappade en krukväxt från andra våningen. Plopp! sa det bara, så låg jag där. Jag är nog den enda killen i Sverige som har blivit golvad av en Flitiga Lisa.
  Vi går nu in för landning på Sundsvalls-Härnösands flygplats, var god spänn säkerhetsbältena och fäll upp borden!
    Flygvärdinnans röst ekade i högtalarna.
    — Lycka till! sa jag.
    — Ska göra sträckan på sju sekunder, sa mannen sammanbitet.
    — Jag bor på Statt, sa jag. Vi kanske ses i kväll?
    — Gärna det, sa mannen, vi kan ta en pjolter tillsammans.
    Han låg som en rem över plattan. Det var det sista jag såg av honom den dan. Inte kom han ner i baren och tog någon pjolter inte. Men han kom till frukosten dan därpå. Bad om ursäkt och sa att han hade varit på väg ner till baren men fått förhinder. Han tänkte passa på att blanka dojorna på den elektriska skoputsmaskinen i korridoren. Därvid hade skosnöret tvinnat upp sig på den roterande borsten och dragit till dojan så in i vassen att han satt fast.
    — Hon var halv tolv på kvällen innan dom fick mej loss, och då hade väl baren stängt?