70-TALET...
nr  38 1979
    Ni tycker kanske som många andra att det var ett jävla 70-tal?
Låt mej då tvärt på fläcken påstå att 70-talet var något av det bästa som kunde hända svenska folket! Det blev en uppryckning lika omfattande och radikal som den 40-talets krigsisolering tvang oss till.
•   Tage Erlander lovade oss i slutet av det glada expansiva 60-talet att vi skulle gå in i förändringarnas tid. Han anade kanske inte själv hur rätt han hade, den gamle räven, men det var ett vallöfte som höll.
    70-tatet blev det oroliga decennium när Svensson, insnöad i den skyddade idyllen, definitivt tog steget ut ur Sörgården, vinkade adjöss till Önnemo by och blev medborgare i världen.
•   Den första påtagliga förändringen var att vi skakade av oss auktoriteterna. Ett folk som sen Gustav Vasa stått med mössan i hand för herrskapet började sticka opp. Vi som på 50-talet inte ens vågade se våra hovmästare i vitögat fick plötsligt kurage och rädes nu varken statsråd eller trollen.
•   Almarna blev den första folkliga styrkedemonstrationen.
•   Fruar i Skärholmen drog genom stan i protest mot de stigande levnadskostnaderna. Det är klart att det inte hade någon direkt effekt men något visade sig i alla fall ha hänt med detta flata folk. (Då gällde det att mjölken skulle öka till 1 :60 litern, den är uppe i över 2 kronor i dag.)
•   Det demonstrerades mot amerikanernas olycksaliga inblandning i Vietnam, det demonstrerades mot Francos regim i Spanien, mot juntan i Grekland, mot den vita sportens fraterniserande med diktaturer i Båstad. Talkörerna mullrade utanför ambassaderna.
    Vårt gnäll över invandrarpolitiken vändes i allmän insikt om att invandrarna behövdes. Det är klart att de satte en ny prägel på stadsbilden. Först trodde vi att de bara slog dank och mådde gott. Sen begrep vi att de syntes på dagarna därför att de jobbade på nätterna. Vi fick klart för oss att de städade våra arbetsplatser medan vi sov, att de såg till att T-banan fungerade mitt i natten när vi själva lite småkrokiga skulle hem från partajer i förorten. Vi uppskattade att de tog hand om alla skitjobben i serviceyrkena. Vi fick tom namnen på stationer och hållplatser korrekt utropade i högtalarna. Det som i decennier hetat "Torknusgtan" hette plötsligt "Torkel Knutssonsgatan" därför att de nya konduktörerna hade respekt för sitt nya språk.
    Det var kanske också invandrarnas förtjänst att vi fick bredd på matkulturen. Uppfödda på vår eviga kalvstek med gurka lärde vi oss på 50-talets bussturer med Reso till Paris att grilla kött och koka pommes frites. Under 60-talet lärde vi oss att uppskatta Nazi Goreng och pizza. Så kom 70-talets explosion med grekiska, jugoslaviska, kinesiska och indonesiska krogar runt hela stan. Vi äter internationellt och mår ganska gott.
    Vi lärde oss under 70-talet att vårda vår miljö. Plötsligt blev vi medvetna om vikten av att vara aktsamma om den natur vi fått överta. Snart slutar vi väl att kasta ölburkar och plastpåsar omkring oss i skärgården också. Tänk, det var bara tio år sen som det var en naturlig sak för Ålandsfärjornas skeppare att dumpa soporna i plurret och låta tiotusentals passagerare spy, pinka och skita rakt ut i Furusundsleden!
•   Vi låter inte bilen gå på tomgång längre när vi har ärende in i någon butik. Vi har börjat köra allt mindre i stan. Vi har förstått allvaret i blyförgiftningar. Man ska inte köra bil i stan, man ska låta bly, som lustigkurrarna säjer.
    Vi kör allt mindre bilar också. Offer för 50- och 60-talens Önnemotänkande köpte vi ännu i 70-talets början vräkiga plåtmoln som blev vårt rullande bondskryt på vägarna, i dag är de kompakta burkarna inne, småbilar som erbjuder mera transport än komfort. Ur japanska småbilar, inte mycket större än täckta rullskridskor, lösgjorde sig negrer på två meter som gav oss en ny folksport. Basketen blev allsvensk publikmagnet.
•   Vi fick nya folkidrotter. Stenmark gjorde utförsåkningen till det allmänna vinternöjet. T.o.m. 50-åriga tjockisar som jag susar nu nerför backarna i dykardojor och täckbrallor och har fan så mycket mera livat än på den gamla plankhasartiden.
•   Tennisen fick sin ambassadör i Björn Borg, det finns snart inte en tennistid att få i Sverige. Men man kan ju spela pingis, badminton eller squash. Det är bara en gåta var man numera förvarar potatisen, det ligger ju en squashhall i varenda källare.
    Vi blev motionsmedvetna som aldrig förr. Sluta grogga, börja jogga, lydde fältropet. I Lill-Jansskogen ser man numera inte skogen för bara tränare.
    Golfen tog oss med hull och hår. Varenda svensk kommun byggde artonhålsbanor. Somliga blev så gripna av snobb- sporten som blev folksport att de miste fru, barn, villa och firma men lever lyckliga ändå i den ljuvliga förvissningen om att de har en fenomenal putt.
    Cykeln blev i slutet av detta 70-tal en innepryl, rullbrädor och rullskridskor blev evangelium för de yngsta. Vi rör på oss igen för första gången sedan beredskapsåren. Därmed mår vi bättre än vi gjort på 30 år. 
•   Vi får väl tacka oljearaberna för att vi sålde våra motorbåtar och köpte segelbåtar. 1974 fick vi så mycket vind i seglen att fritidsflottan svällde till 700.000 enheter. Feta pojkar som för tio år sen kände tvekan inför att åka Djurgårdsfärjan över Strömmen för en femkamp på Gröna Lund, köper nu en Vega, jeans, T-shirt och larvig pirka och blir skeppare på heltid. Visst är de gröna som sjömän, men det får man dem inte att erkänna. 
De tittar i spegeln och vad ser de där om inte en Chichester.
    Vi har fått rulle på det andliga livet i landet. 70-talet gav oss snurr på musiken. Visst grimaserade vi gamlingar åt oarter som hård- och punkrock, men huvudsaken är ju att det har börjat liras i varenda buske, att vi på knappt tio år har byggt upp en folklig musikkultur med en bredd som hade varit helt osannolik på 60-talet.
•   Teatern har förvandlats från gammal finteater till en folkteater med nästan samma bredd som den nya musiken. De fria grupperna har borstat av sig de första årens purerila oarter och mognat till forum för en fortlöpande samhällsdebatt. Det är något häpnadsväckande som vuxit fram inför våra ögon. Teater var för inte så länge sen något som handlade om something som var rotten in the state of Denmark på 1500-talet, i dag handlar det om sånt som är rotten mitt ibland oss just nu..
•   I litteraturen, som befunnit sig på stället marsch sen proletärförfattarna och Heidenstam, kom den nya gene- rationen som speglade vår situation i ögonblicket.
    Det blev dyrt att leva, spriten steg till sagolik prisnivå, en oxfilébit började kosta 40 kronor på krogen. Men sånt där kirrar vi utan större bekymmer.
•   Hembränningsapparaterna susar i stugorna, i förorternas centrumanläggningar samlas varubilarna på överens- komna klockslag. Han som kör ut bananer byter med honom som kör ut kaffe och båda i sin tur med honom som kör ut kött. 
    Ett prövat folk hittar alltid knep att överleva. Man har beklagat att vi blivit ett folk av småmyglare, både med svarta slantar och byte av tjänster. Det är klart att tandläkaren byter tänder på murarn som putsade tandläkarns villa, det är klart att den som säljer båtar uppsöker en bilhandlare som behöver båt när han själv behöver en bil. Har vi korkade myndigheter som sköter skattepolitiken så har vi. Kan inte politikerna ge folket en rimlig beskattning, så får folket dona och fixa för sej själva. Så har det varit alltsedan de danska fogdarnas tid, så kommer det alltid att förbli.
    Ett folk med fantasi går det aldrig någon nöd på. Sara Lidman spelade en avgörande roll som inspiratör i Malm- fältsstrejken i början av decenniet, Ulf Lundells häpnadsväckande upplageframgång med "Jack" var lika litet en tillfällighet som Jersilds med "Babels hus", vi köper böcker hej vilt när vi får såna som angår oss. Det läses över huvud taget i som aldrig förr i detta land.
    Vi fick en skola som inte blev som vi ville. Vi grimaserade när våra barn inte visade sig veta att det var 1718 som Karl XII dog. Vi häpnade när dom visade sig kunna mera om Chile under Allende än vi själva.
    Visst slutade 60-talet i studentrevolt och kaos bland våra invanda föreställningar. Visst kände människorna en otrygghet i ett samhälle där gamla auktoriteter blev försatta ur spel. Somliga blev så otrygga att de klamrade sig fast vid det som var en gång - "på den gamla goda tiden" - vilken de uppfattade som en trygghet. De köpte mormors gurkburkar, mormors gardinstänger, möblerade sina 3:or i Tensta som Carl Larsson möblerade sitt Sundborn och gick ner till Klara strand för att klappa gamla ångbåtar. Och visst kunde det kännas som om marken bara försvann under fötterna på en när människor och gestalter som vi hållit i hand hela livet bara dog ...
Ledfyrar försvann som Vilhelm Moberg. Evert Taube, Sibylla, självaste kungen, Sven Jerring, Duke Ellington, Louis Armstrong, Picasso, Elvis Presley, Mao Tsetung, ChouEn-Lai. Jocke Bonnier, Lewi Pethrus, Olle Hedberg, Åke Falck, Eyvind Johnson, Harry Martinson, Josephine Baker, Nacka Skoglund ... De ingick som möbler i vår lilla värld.
    Och visst var det så att företag som hela samhällen litat på, från far till son bara tvärdog. Visst kom lågkonjunktur och ekonomiska snålvindar som en gruvlig baksmälla efter 60-talets framtidsoptimistiska festyra.
    Sådana magnecyl som Hasseåtage, Härenstam och Brasse, Parnevik och Lill-Babs gjorde sitt bästa för att lindra den värsta huvudvärken.
    Men .. . även om 70-talet rubbade våra cirklar och knuffade oss av spåret så förebådade det väl med all sin smärta och vånda någonting nytt? Bevare oss väl om det dästa 60-talets materialism fått utvecklas till en enda bearnaisesås över folkhemmet! Vi hade rapat ihjäl oss.
•   Jag föredrar att se 70-talet som en knuff vi behövde, en iskall molnfront som drog förbi. Nu kan allting hända! Medge att det är en ovanligt spännande tid att leva i! Vi har förmånen att få vara med under 80-talet för att se hur det går. Själv ser jag fram mot det som ett äventyr. För 80-talet är ändå det första decenniet i fortsättningen på våra liv.
    Tycker jag.