nr 22  1966                                                                                
■■■ Om någon vecka tänker jag hissa lilla bordsflaggan på redaktionen och i all tysthet fira ett litet jubileum. Spalten »Vad de säjer» i denna tidning fyller 10 år. Smått rörd ämnar jag desarmera en mellanöl och skåla med alla de gamla kära medarbetare som vecka efter vecka, år ut och år in skickat sina bidrag till spalten.
   Vad de säjer har under åren varit en ganska speciell form av kontakt med läsekretsen. Man har liksom blivit bekant med bidragsgivarna. Man känner dem inte, men av deras regelbundna brev har man kunnat utläsa ett och annat. Numera känner man igen handstilarna utanpå kuverten. Man vet hur Gunnar Sernvik i Hisings backa skriver, man upphör aldrig att undra varför Uno Helmersson i Vingåker kallar sej för Karl-Uno ibland, Charles Uhno ibland och Stor-Kalle ibland. Är det hela familjen som skriver? I så fall använder man samma maskin och samma bruna makulaturpapper.
    Man ser av fläckarna på de olika medarbetarnas manuskript vilken årstid det är. Vid jul brukar man spåra skinkflott här och var, sommartid är kuverten skrynkliga, dom bär spår av att ha legat i bakfickan på jeansen när vederbörande medarbetare cyklat till brevlådan.
    225-300 brev om dagen strömmar in till denna lilla spalt, så det är klart att det funnits tillfällen när man dignat under brevskörden. I en av de första Vad de säjer-spalterna som infördes i SE på försommaren 1956 var Alice Babs citerad. Hon hade sagt: »Det ställe där man lättast finner en hjälpande hand är i slutet på den egna armen». Det citatet dräller fortfarande in varenda vecka. Jag vet inte om det beror på att det säjs för lite roligheter i landet, men citat som vi publicerade för åtta—tio år sen valsar fortfarande runt och folk som skickar oss dem i dag kan inte förstå varför vi inte tar in dem.
    Bob Hope och Groucho Marx hade på 50-talet var sin radioshow i USA och de programmen hade vi mycket glädje av. De citerades ofta i amerikansk skämtpress och vi klippte dem i de ögonblick när våra frivilliga medarbetare kom med för gamla saker. Efter någon månad kom citaten tillbaka till oss. Men lustigheterna var inte längre sagda av Groucho Marx och Bob Hope, utan medarbetarstaben ville göra gällande att de yttrats av Martin Ljung, Pekka Langer och Ria Wägner.
    Jag nämner det där för att ni ska veta att man får se upp när man sprättar 225—300 roliga brev om dan. Folk som påstår att det var Pär Lagerkvist som kläckte vitsen
»I dag telegrafi, i går morse», får förlåta oss, vi tror dem inte.
    Att vi får tillbaka våra citat av Bob Hope som kul uttalanden av Gösta Knutsson, det tar vi dock med jämnmod, men när det en månad senare står skämttecknare i dörren med samma lustighet, fast illustrerad och kräver 75 kronor därför att »det är ju original ju
», då ber vi att få protestera.
    Egentligen skulle man dela ut medalj till den handfull medarbetare som hängt med under alla tio åren, Leif Strömberg i Jakobsberg t ex. Han skickade under 50-talet sina bidrag från Köpmanholmen utanför Örnsköldsvik. Han var en särling bland medarbetarna, en 17 årig gymnasist som skickade 25—30 citat om dan. Det lönade sej. Hans inkomst av det idoga medarbetarskapet var icke föraktlig! Plötsligt började Strömbergs brev komma från lärarseminariet i Västerås. Och därifrån kom dom i ett par års tid.
    En dag kom min 11 årige son hem från skolan och sa:
    — Vi har fått en ny magister, en norrlänning som heter Leif Strömberg.
    Man anade saker och gick på föräldramöte för att kolla. Jodå, det var han. Världen är liten.
    Just nu kommer Strömbergs bidrag per fältpostkuvert från Cypern. Han titulerar sej sergeant.
    Trogen sen tio år är också Albin Hassner, den pensionerade fanjunkaren i Östersund. Fast han skriver till Mummel och skäller ibland för att vi tar in för lite av hans bidrag. Flera trogna: A. M. Haglund i Härnösand, Ernst Holmgren i Räppe och Gösta Andersson i Laholm, dom har hängt med i många år.
    Men borta ur hanteringen är Lars Löfstrand i Hova, John Andersson i Halna och Aina von Tell i Skövde. Vart tog ni vägen? Vi saknar er. Likaså var det länge sen vi hörde ifrån Gösta Sjögren, Stockholm ö, Sven Pettersson i Bjästa och Sverker Magnusson i Norrhassel. Det var ett bra tag sen vi fick brev från dem sist.
   Nå ja, nya trogna medarbetare har kommit till. Gunnar Sernvik i Hisings backa hade adress Göteborg H förr i världen men arbetar oförtrutet vidare under nya adressen. Lennart Ström i Gävle är på väg att bli ett bra stöd i Vad de säjer-arbetet bara han lär sej att skriva namn och adress på varje manusblad, så som Arvid Törnkvist i Västerås och Fritz Johansson i Babbalshede brukar göra. Det spar tid. Mats El Kott i Norrköping är en stjärna som dykt upp på sistone. Bertil Göransson i Göteborg hör till de äldre.
Men var är hon som var allra flitigast under 50-talets sista år, hon som aldrig klickade utan varje dag levererade ett tjockt kuvert till Mummelredaktionen, Edith Lövström i Jokkmokk? Var finns du, Edith, vi som haft så många underbara citat tillsammans.
    Tack, allihopa, för den tid som gått. Vi på redaktionen har haft roligt åt alla skojiga saker som ni har plockat fram. Och ni har fått 25 kronor för varenda grej som kommit in i tidningen.
    Med anledning av jubileumsdagens betydelse får man kanske komma med en liten present i all enkelhet. Fr. o m nästa nummer höjer vi honoraret per infört citat till 35 riksdaler!
    Citera, kvittera!