Nyps ni eller skramlar ni på krogen?

nr 14 1965
■■■ A
ck, vad tiden går! Jag kom i veckan att tänka på att det är hela tio år sen spriten blev fri på krogarna och det svenska restauranglivet började mjukas upp.
   Minns ni mattvånget? Man måste köpa en massa mat för att få ett glas sprit på krog. Krogarna gjorde i ordning en krustad på förmiddagen. Krustaden gick fram och tillbaka mellan köket och matsalen hela dan och varje gäst betalade lydigt den så småningom ganska torkade anrättningen. Ibland hände det till krögarens förtvivlan att någon person, förmodligen någon som icke var riktigt nykter, käkade upp krustaden så att man måste göra en ny.
   Minns ni ransonerna? Vi herrar fick 15 centiliter, men hur mycket var det damerna fick? 7½? Jag kommer inte riktigt ihåg hur det var, jag minns bara att spritspionen Rosén i Örebro, Falköga kallad, en torsdagsförmiddag bad att få upp notorna från föregående aftons dans på Continental. Han ringde krögaren frampå förmiddagen och undrade:
     — Hade inte ni dans i går?

     — Jo.
     — Det måtte ha varit en konstig danstillställning, för enligt notorna kom det 220 herrar men ingen dam.
     Ack ja, tiden går så man blir riktigt sentimental.
   Kroglivet har utan tvivel uppmjukats en hel del sedan 1955, men ett fenomen vet jag som alltjämt lever kvar sen den kalla tiden, det djupt rotade svenska HOVMÄSTARKOMPLEXET!
     Förr i världen var hovmästaren den mest fruktade personen i sinnevärlden näst taxeringsnämndens ordförande. De herrar, som minuterna före stängningsdags väste fram en diskret förfrågan att fixa sjuåenhalv till, var helt i händerna på hovmästarens godtycke. Det var också hovmästaren som avgjorde om man överhuvudtaget skulle få tillträde till restaurangen, om man skulle få något bord och hur högt man fick prata och skratta utan att överskrida gränsen för det lämpliga.
     Hovmästarna var fram till 1955 den personifierade makten. Och ännu frodas vårt hovmästarkomplex. Det yttrar sej på mångahanda sätt och avspeglar sej kanske främst i svenskens sätt att göra sin entré på ett stadshotell. Får jag lov att redovisa resultatet av mina studier beträffande de vanligaste beteendemönstren?

   Knäpparen  - mycket vanlig typ. Knäpper upp och knäpper igen kavajknappen tjugo gånger medan han stammande samtalar med hovmästaren om tillgången på lediga bord. Den dag han nalkas en hovmästare utan att tänka på att han är iförd jacka med blixtlås, kommer han sannolikt att svimma i armarna på hovmästaren.
   Nyparen - drar hela tiden med tummen och pekfingret i sin näsa. Nypare med stor representationsplikt blir ofta röda om näsan. Det kan vara skavsår.
   Fingraren – en medelsvenssonsk avläggare till kapten Queeg i Myteriet på Caine. Bearbetar intensivt vänster manschettknapp med höger pekfinger respektive tumme.
   Knytaren - han som under hela konfrontationen med hovmästaren ideligen drar åt slipsen. Är nära att strypa sej själv när hovmästaren drar på målet beträffande möjligheten att fixa ett bord.
   Kliaren – han som hela tiden river sej bakom örat. Ofta har jag observerat korsningar mellan kliare och knäppare, dvs. sådana som river sej bakom örat och knäpper upp och knäpper igen knappar samtidigt. För dem innebär krogbesöket en sådan psykisk press att de somnar redan vid sandwicharna.
     Skramlaren – han som hela tiden skramlar med en nyckelknippa i höger byxficka och får hela krogen att vända sej om därför att han låter som en fransk bil efter 3000 mil.
   Rytaren – han som maskerar sin nervositet inför den allsmäktiga hovmästaren genom att tala högt. Gallskriker redan i garderoben:
     — God dag, god dag har ni något trevligt bord?

   Kuppmakaren – han som rusar rakt in som om han hade polisen i hälarna och slår sej ner vid första bästa bord som med ett brak och välter tulpanerna.
   Rodnaren – han som röd i hela ansiktet viskar fram sin beställning samtidigt som han slår en dubbel trumpetstek på servietten. Varje gång har han beslutat sej för att gå in för tre sandwiches och en Fagott, men har är alltid så skakis att det alltid blir champagne och gravlax.
   Skämtaren - gör halt framför hovmästaren med tre taktfasta step-steg, knäpper med fingrarna och säjer: Häpp, kan man få ett bord nära en servitör?
   Napoleon – har armarna i kors över bröstet och gör sitt bästa för att med blicken få hovmästaren att sönderfalla i ett halvdussin små smörgåsnissar.
   Långplaneraren – han som först går in i telefonkiosken och slår upp pamparna i stan för att sen anfalla hovmästaren med frågan:
     — Är Torsten här hovmästaren?
     — Förlåt Torsten? Vilken Torsten?
     — Grüning, Torsten Grüning, borgmästaren.

   Den världsvane – slår hovmästaren på axeln med vänstern, skrattar, tar hovmästaren i hand med högern och ser till att det alltid ligger en hopvikt tia i denna hand.
     Många andra schatteringar finns, men de här uppräknade är de vanligaste yttringarna av det svenska hovmästarkomplexet. Utredningen fortsätter dock.