nr 25 1965 
■■■
 Såmm gammal sjårrnalisst borde ja ju kunna kånnsten att stava det svennska språket bättre än så här. Annledningen till att jag ändå skriver på det här viset är denn att jag, såmm nånn kannsje åbbsärrverat, varit utsännd av denna pubblickasjon att skilldra männisjors sätt att uppträda på sysstembutikerna.
   Springer man åffta på Systemet blir Nya sysstembolagets prislista en så pass regelbunnden läcktyr, att man tar inntryck av dess sätt att fånnetiskt stava till vin- och kånnjackssorters namn. Där heter det innte »Vouvray» utan vovrä. Där heter innte ett Bordeauxvin »Chateau La Dame Blanche Médoc» utan Schatå la damm blansch. Där heter det innte »Veuve Clicquot-Ponsardin» utan Vövv klicka pångsarrdäng.
    Innte unnderlickt då att man stavar såmm mann jör.
    Man håppas bara att mann sedan inte åxå går åck tar inntryck av TV:s inntervjuer. Enn sjårrnalisst såmm stavar såmm Sysstemet och inntervjuar såmm TV skulle furrmodligen innte bli särskillt gammal i gemet. Jag tännker närrmasst på Sven Lindahls interrvju i Acktuellt me Råddjer Mår, ni vet skådespelarraren såmm jör Hellgånnet i denn berömda trillerserien.
   Hellgånnet sa: Nu har vi tagit sissta senen i den 72:a åck sissta fillmen i serien Hellgånnet.
    Linndal sa: Jaha. Säj, mister Mår, vet ni hur många fillmer, såmm serien åmm Hellgånnet innehållit?
    Mår sa: 72!
    Lindal sa: Jaha. Ack blir de många till?
   Många myssterier har hann löst, denne Mår, menn myssteriet me svennska TV-intervjuares frågor tycktes furrbrylla hånnåm.
    Ejenntliggen är de gannska fånigt att vi ska ha ett språk såmm stavas på ett sätt åck skrifs på ett annat. Mann kåmmer väll ihåg hur jåbbickt de där var i skolann. Ack ännu värre lär de små barnen i Skåne ha de. I enn klass i Mallmö fick dom till uppjift att skriva enn uppsatts. Rätt såmm de va frågade lille Mangnuss, 9, hur mann stavar till gipsen. Fröken sa, att de heter innte gipsen utan Jippson åck stavas Jippson. I lille Mangnuss uppsatts kunnde mann senn läsa:
    — När dåcktårn tagitt bart Jeppson blev mamma frisk.
   Tack säjer man åxå för att mann innte är finne, för mann minns ju vicket helsicke hon hadde, gumman från Hellsingfårs såmm va i Ståckhålm för att tjöpa julgransljus.
    — Ja vill ha jos, sa gumman i alla butiker och kåmm hem me fammnen full av börrkar me jos, dvs. juice.

   
 De roligaste såmm hännt på länge innåm kullturlivet va väll Yngve Gammlins avhyvling av skådespelarna i Expressen. Med uppfrisskannde rallarsvingar slog hann ner på gammal unnken teaterskråck åck förlegad skådespelarhöckfärd.
    Menn är skådissar höckfärdiga av sej nuförtiden? Jovasj. Jag minns en gång när vi skulle jöra ett repårtasj från innspelningen av ett svennskt lusstspel. Enn liten gruppbilld skulle passa bra, tännkte fottografen å ja. Så ja sa till Stig Ohlin såmm var skådis på denn tiden, att »luta dej mot Edvin Adållfsån å lägg hannden på hanns axell så blir de enn fin billd.»
    — Kåmmer alldri på fråga! röt Adållfsån. Ska en sånn där fö luta sej mot mej? Jo, de skulle smaka de. Ha! Va tror ni Frippe skulle ha sackt åmm mann hadde lutat sej mot hånnåmm, va?
    (Fotnot: Frippe, det var idålen med stort I när seklet var ungt).
   Så nog finns de en massa förlegat larv kvar i brannsjenn. Värsjt är de me de där skådissarna som har utvecklat! sitt röstinstrumennt så överdrivet att domm innte kan tala natturlickt längre. Gamlin tillförde språket ett nytt ord när hann döpte demm till »röstbajarna» och radioteatern till »röstbajarnas tummelplats nummer 1. Tack.
    Jag träffade Olle Carle, dvs. kåsören Cello häromdan. Hann va lite betjymmradd för han hadde läst på Va de säjer-spallten i Se att hann skulle ha sackt: »Jag hatar glada männisjor, tacka vet ja Kar de Mumma.»
    — De där har jag natturlicktvis alldrig sackt, sa Cello. Bara innte Mumma blir sur ijen.
    — Ijen?
    — Ja han blir lite sur iblann. En gång skrev hann åmm minn julbok att »Svärjes störschte humorisst sa en gång att det e bättre å var kvick för ett fåtal änn dumm för flertalet». Vidare skrev hann att jag håller på med minna evinnerliga vitsar, tråtts att vittsen var på avskrivning redan på Emil Norlanders tid.
    Med landetts störschte humorist menade Mumma förståss sin pappa, Hasse Z.
    — Jick du i svaromål?
    — Jadå, jag sa att Mummas påstående att landetts störschte humorisst uttryckt sej så var alldeless fel, för så har jag alldrigg sackt. Vidare blev ja tvungen att instämma i Mummas påpekannde att vittsen är på avskrivning. »Så fort jag hittar på en vitts, är den avskriven dagen effter.»