Snygg kråka sa man 1664, men skruffsa är rätt nytt!  

nr 2 1966 
    Ungdomens slangspråk har varit föremål för en utredning vid Nicolaiskolan i Hälsingborg och som vanligt har man kommit fram till att den moderna slangen har sina rötter i romani, månsing, lågtyska och hebreiska.
    Men slangen är inte längre vad den har varit. Det lär man sej snart om man har egna barn i slangåldern. Det var nån som drog gamla Emil Norlandervitsar i TV för en tid sen, och äldste sonen sa:
    – Han låter som när pappa försöker snacka slang.
    Förkrossad drog man sej undan på sin kammare och slickade sina sår. Att en Stockholmskis ska behöva höra sånt från sina egna barn! Helt plötsligt stod det klart för en att man är en löjlig figur. Man minns ju själv från skoltiden hur beklämmande det var när lektorn i geografi försökte göra sej gemen och använda slang.
    – Ett tjej, sa lektorn och sen var hans auktoritet borta för resten av ens skoltid. Ett tjej! Det borde ju varenda bildad människa veta att det heter en tjej! I dag heter det inte tjej längre. Det heter inte ens tjack. Det heter inte ens brallis som på 50 talet. Det heter brud.
    Lattjo är också ett ord som är definitivt ute. Möjligen kan man säja ”festligt” eller ”stenkul” eller ”lajbans”, fast folk som använder ordet lajbans i samtal med barn löper stor risk att betraktas som ekon från stenåldern. Ska man umgås på språklig fot med dagens barn, bör man åtminstone lära sej att det heter ”ball”.
    På fyrtiotalet sa man att saker och ting var bergsäkra, på femtiotalet sa man stensäker och nu säjer man jättesäker. Jag har t.o.m. hört hallåmän på TV yttra att nederbörden under dagen varit jätteliten utan att dom fått sparken för det.
    Varav svenska folkets hjärta är fullt, därav talar ock munnen, och följaktligen har spriten, dvs. den traditionsrika brännvinssupen, fått de flesta smeknamnen. Så här på rak arm kan jag erinra mej den här provkartan: Krök, nubbe, jäkel, pilleknarkare, geting, rackare, tuting, järn, magborstare, knapp, en vit, snaps, bottenfock, pärla och fösare.

    
Flickan är ett annat kärt barn som har många namn utöver nyssnämnda tjej, tjack, brallis och brud. Gösta Langen- feldt som redan för tjugu år sen kom ut med en bok om slangspråket i det militära, påstod att dom är över hundratalet. Donna, sa man om flickan redan 1797, flamma hette det redan i Gluntarna på 1840-talet, gryn om flicka registrerades i Svenska akademins ordbok redan 1759 och gräbba hette det i svensk litteratur redan 1679. Harpa sa man 1734, kråka kallade man flickorna 1664. På 1890-talet kom morrhoppa och något äldre är ordet stumpa.
    Under beredskapen på 1940-talet kläcktes en hel rad mer eller mindre lyckade ord för flickor. Langenfeldt har kartlagt dem alla — angora, bahia, brajd, brud, garbo, gina, gädda, häxa, kaktus, limpa, matapa, prassel, pudding, skata, skruffsa skåp, stånka, svep, tanten etc.
    Jag kan påminna mej några fler: Urping, snygging, pingla, ärta, brajsing, snäcka och snilla.
    Jag hoppas att jag så här dags har hjälpt de flitiga eleverna vid Nicolaiskolan i Hälsingborg en bit på traven. Vill de bedriva fältstudier i ämnet, kan jag rekommendera trakterna kring Katarina Bangata på söder i Stockholm. Jag var där en gång för att göra ett ungdomsreportage och hade lite svårt att hänga med i ungdomarnas samtal. Ett finnigt mopedbud uppfattade så att jag hade dålig hörsel och sa:
    – Du, ni som randar i blaskorna får väl inte ha knäck i lurarna, för då hajar ni ju inte va folk tuggar?
    Det mopedbudet vore något för skalden Carl Sandberg som beträffande slangen sa: ”Det är ett språk som tar av sej i skjortärmarna, spottar händerna och gets to work”.
    Somliga tycker förstås att det här med slang är alldeles förfärligt, en underminering av språket och en kulturell olycka. Personligen tycker jag inte att Stockholmsslang är farligare än de bygdedialekter som det nu mera är så populärt bland docenter att åka omkring och spela in på band. Liksom Stockholmsslangen kan vara ganska målande? (E´re nåt på synfonikartongen? = Är det något på radio?) så kan Pitemålet vara det. Men man måste förstås veta att en trådrulle innehöll 100 yards sytråd för att uppskatta den här:
    Gunder Hägg var på sin storhetstid över i USA och löpte 1500 meter mot det amerikanska löparässet Gil Dodds. Hela Sverige satt vid radioapparaterna, även den gamla pitebon. Referenten Tage Palm sa:
    - Gunder löper helt obesvärad efter första varvet är han 25 yards före Dodds... Nu vid tredje varvets början är han 75 yards före... Han är fullständigt suverän och går i mål 100 yards före Gil Dodds!!!
    Den gamle pitebon for opp ur stolen och skrek: - Men ha du hårt oppa fan, han kute från han en hel trårulle!  
    Ni har väl, från det ena till det andra, hört den gamla historien om mamma Kråka och sonen Kråka som satt i ett träd ovanför jordgubbslandet och slickade sej om näbben. Sonen Kråka ville dyka ner och börja kalaset omgående, men mamma Kråka var betänksam för det stod en fågelskrämma mitt bland jordgubbarna.
    - Äsch, sa sonen Kråka, det är ju bara en fågelskrämma, han har inte rört sej på två timmar!
    - Nja. säg inte det, sa mamma Kråka, det kan vara en kommunalarbetare!
    Jovisst, har ni hört den. Och ni kanske också minns att någon artist för en tid sen måste be kommunalarbetarna i en mellansvensk stad om ursäkt därför att han råkat skämta offentligt om kommunalarbetarnas påstådda lättja och obenägenhet att flytta sej i onödan. Vitsar som denna är inte alls uppskattade:
    - Hur många kommunalarbetare arbetar det här då?
    - Hälften
    Men jag dristar mej ändå att dra den därför att nu har det de hänt!
    Vilket?
    Jo detta klipp ur Aftonbladet:

    ”Örnsköldsvik
    En kommunalarbetare i Örnsköldsvik frös fast på sin arbetsplats. Stövlarna gick inte att rubba från marken och måste skrika på hjälp. Några snickare som hörde honom kom till undsättning. De spolade loss honom med varmvatten”.  

    Verkligheten är ibland underbarare än vitsen.