Ack, dessa klagande barn!
             
nr 42  1966   
■■■ När det blev klart att lärarna skulle strejka, framträdde en del barn i TV och suckade över att nu skulle dom missa en massa nyttig undervisning!
    Vilket kusligt samhälle vi lever i!
■   Det här samhället skrämmer mej mer och mer. Är man personligen ganska lat av sej och lever i ett hypereffektivt samhälle, så får man förr eller senare ont i samvetet. Vi är så effektiva och rationella att vi inte längre har råd att låta våra barn vara barn. Barn ska inte leka. Barn ska på snabbaste möjliga väg plugga sej fram till en karriär, på kortaste möjliga tid ska barnet göras färdigt att hoppa in i den gemensamma produktionsökningen!
    När jag var barn gick man två år i varje klass.
    När jag var barn hälsade man varje oförutsett uppehåll i skolundervisningen med applåder och jubel, vare sej det berodde på att lärarinnan fått halsfluss eller att kristidens koksbrist omöjliggjorde skolans uppvärmning.
    Hade det blivit lärarstrejk på min tid, skulle vi ha jublat och haft jättelattjo.
    I dag framträder bleka unga 19-åringar ur Seco i TV-Aktuellt och är bittra över att ha blivit berövade undervisning.
    Är det bara jag som häpnar? Nej, jag har kollat saken med kollegerna på redaktionen. Dom var likadana dom när dom var barn.
■   En redaktör Moberg gick hela skoltiden i Katedralskolan i Lund och närde en varm förhoppning att skolan skulle brinna. Men han måste medge att han låg dåligt till. För det första var Katedralskolan närmaste granne med brandstationen, för det andra var skolans gymnastik- lärare chef för brandkåren. Utsikterna till ett undervisningsuppehåll var därför minimala.
■   En redaktör Leino bekände att när bomberna föll över Helsingfors så jublade skolbarnen därför att skolan fick en fullträff så att all undervisning avbröts.
■   En annan redaktör erinrade sej med välbehag hurusom hans skola stängdes därför att en lärare ådragit sej en epidemisk sjukdom och lokalerna måste desinficeras.
   En tredje redaktör medgav, att när fysikläraren vid hans barndoms undervisningsanstalt, en bakfull morgon sprängde hela den natur- historiska flygeln i luften genom ett förhastat experiment, så var det ingen som hade ett ord av klagan att kommentera händelsen med.
    Men. . .detta hände som sagt i en tid när barn fick vara barn och inte nu när man i varje litet barn ser en nyttig soldat i det produktions- ökningsgalna samhällets armé.
    Min egen 14-åring sa beträffande lärarstrejken: Toppen!
    Jag kan inte hjälpa att jag kramade honom.
  Vem är han? Det har man frågat sej hela hösten och frågan gäller en kurre som har fungerat som discjockey i radion på söndagsmorgnarna, en herr Torben Breveborn. Första gången man hörde karln undrade man vad man hade fått för fel på örona. Här framträdde en gök som snackade en blandning av söderslang och grundskoleengelska, en jättefyrkantig, stenmaterialistisk, obildad drummel som bara forsade på i kraft en ohämmad självbelåtenhet.
    Ett tag trodde man att det var Tompa Jahn, svensk musiklivs underbaraste snackfördärvare, som svarade för denna serie ploj.
    Senare insåg man att det inte kunde vara herr Jahn. Men eftersom man fascinerades av denne vidunderlige söndagspratare måste man stilla sin nyfikenhet. Man ringde en av basarna på radions underhållningsavdelning, Stig Olin och frågade vem denne Breveborn egentligen var.
    — Trevlig man, sa Olin. Han har slagit bra. Men vill ni ha adressen, så tala med programmets producent, herr Lars Hamberg.
    Herr Hamberg verkade lätt besvärad. Det visade sej att den upp skattade discjockeyn Torben Breveborn var herr Hamberg själv.
    — Ett experiment det hela, sa Hamberg. Vi försökte skapa en figur av den svenska superbrackan med sin skriande obildning och sin enorma självtillit, en snackare som ideligen dabbar sej men snackar på av bara farten. Lasse Gurell på musiksidan har gjort en stor insats för att
plocka fram kongeniala brackskivor ur arkivet, låtar som nästan fått mjölken i våra glas att ysta sej.
   I söndags hade Torben tack- och avskedsföreställning efter sju söndagsprogram. I dag avreser han till sina bungalow på Bahama. På hans ställe i riksprogrammet kommer »Frukostklubben». Sic.
   Herr Hamberg förklarar sej rätt nöjd med sin Torben. Men typen var svår att komma fram till. Hans röst ligger precis 1½ oktav under en vanlig mansröst för att få den där rätta whisky touchen. Och det där med rösten var det svåraste av allt att åstadkomma.
    Välkommen tillbaka nån gång, Torben.
    Säja vad man vill om valutgången, men den tycks i alla fall ha haft det goda med sej att statsminister Tage Erlander stämts i något ödmjukare ton. När Erlander strax efter valet reste på statsbesök i Danmark, beskrev de danska tidningarna honom som skåning »af sind og skind» och även den danska radion föll i gropen. Så småningom var Tage själv tvungen att dementera uppgiften i dansk radio. Han sa där:
    "Den där upplysningen har ytterligare trasslat till det besvärliga läget i Sverige. Enligt vad jag har hört har protestdemonstrationer brutit ut i Skåne och glädjedemonstrationer i Värmland. . ."

    Har ni hört den här?
    Änglar, ja vinst finns dom! Tre änglar satt på ett moln. De putsade vingarna och berättade för varandra varför de gjort sig förtjänta av sin sorglösa tillvaro
    — Jag var en god äkta man och snäll far för barnen och därför sitter jag här, sade den ena.
    — Samma sak med mig, sade den andra. Än du då? sade han och vände sig till den tredje.
    — Jag? Ja, jag var ute och bilade med min fru och då sa hon: Sebastian, låt mig köra bilen en stund så är du en ängel.