Ack, tiderna är bistra!
   nr 15  1962  
■■■ Ack, tiderna är bistra. Nu vill den stygge Gunnar Sträng höja spritpriserna igen. D. v. s. att karln har begärt fullmakt att få höja priset precis när han vill. Han vill ha det så ordnat för sej, att han någon natt när andan faller på, kan trycka på en knapp, så springer spritpriserna i höjden.
    Är då inte vår käre finansminister lite rädd inför detta steg? Fruktar han inte en folkstorm? Har inte svenska folkets tålamod frestats väl hårt? Blir det revolution i landet om spriten går upp?
    Jag tror inte det. Titta på den här kurvan över prisutvecklingen på Renat brännvin. Jag fick den av redaktör James Engman på Nya Systembolaget:
    1922 kostade en liter renat 4:55
    1932 var den nere i 3:75 
    1942 kostade Renat 9:65 
    1952 fick vi betala 15:30
    1962 skulle vi, om den fanns liter idag, få betala kronor 29:11 för Renat.
    Det bevisar väl ingenting säjer ni. Det kan väl bli en folkstorm även om vi är vana vid prishöjningar. Nästa femma kanske blir droppen som får bägaren att rinna över? Och jag upprepar då, att jag inte tror på nån folkstorm. Det förhåller sej nämligen så, att 1950, när Renat kostade 15:30 litern, köpte vi 15 miljoner 304.000 liter av den varan här i landet. Men 1960 när Renat kostade nästan dubbelt så mycket, då tutade vi oss 28 miljoner 24.000 liter! Enligt Vin & Spritcentralens statistik är det här de populäraste spritsorterna:
1.  Renat 28 milj. liter
2.  Eau de Vie 3,6 milj. liter
3.  Skåne, 1.5 milj. liter
4.  Whisky, 1.4 milj. liter
5.  Likör, 1.379 milj. liter
6.  Gin 1:154 milj. liter
7.  Brännvin Special, 1,119 milj. liter
8.  Svart vinbärsbrännvin 1,010 milj. liter
9.  Cognac, 735.000 liter
10. Härtappad brandy, 723.000 liter.
    Den här listan bygger på försäljningen under 1960. Förra årets siffror är inte färdigräknade ännu, Man vet dock, att vodkan, som inte fanns 1968, börjat tränga sej upp i toppen. Hoppet mellan Renat och Eau de Vie i toppen är Whiskyns fel. 1950 drack vi 7 milj. liter folkkonjak, men sen blev whiskyn poppis.
    Märker ni att den kära svenska folkdrycken punschen, som en gång i tiden nästan var en folksjukdom, inte ens fått plats bland de tio mesta! Vi drack 1960 inte mer än 415.114 liter punsch i Sverige, Och ändå var det en stark uppmarsch jämfört med 1950, då vi inte orkade med mer än 308.100 liter.
■   Gick ni på aprilskämtet i TV:s söndagsbilaga? Jag menar den där grejen om, att man skulle få se programmet i färg, om man drog en gammal nylonstrumpa över mottagaren. Nä, inte blev det nån färg av det inte. Men däremot är det väl odiskutabelt att Söndagsbilagan skulle bli bra mycket färgstarkare, om en eller annan av de medverkande gick och drog nåt gammalt över sej.
■   
Apropå TV så är det spikat och klart att Bröderna Cartwright kommer tillbaka i rutan i slutet av juni. TV:s filmavdelning har hittat sex avsnitt som inte är larvigare eller råare än att de kan visas.
■   Jag beställde en taxi häromdan och det svängde fram en stor vräkig Plymouth
    — Skönt, sa jag till chauffören, att få åka i en riktig bil. Fast den är väl dyr den här? (Ja, man är ju lite nyfiken på bilpriser och andrahandsvärden så här på vårkanten, när det kliar i fingrarna av lust att göra bilaffärer.)
    — Den här, sa droskkillen, har gått sina modiga 26.800 mil. Så den, får ni billigt. 3.000 i inbyte får vi, inte ett öre mer.
    Sic transit. . .
    Det där påminde mej om att jag alltid brukar fundera över vart alla gamla bussar tar vägen. Vad får Stockholms Spårvägar betala för en buss, hur länge kör dom den, och vad har sedan andrahandsvärdet på den? Intendent Henrik Henmark vid SS, pappa till författaren Kai, sa när jag hörde mej för:
    — En buss kostar mellan 100 och 120.000 kr, ja, mer för dom allra största bjässarna. Vi har f.n. 600 st. och köper 60 nya i år. Vi kör dem i regel i ca 15 år, och då hinner dom gå ca 60.000 mil. Och sen? Ja, när dom blir så skröpliga att det inte lönar sej att reparera dem längre, då plockar vi ur dom grejor som vi kan behöva och säljer sen bussen som skrot. En tusenlapp brukar vi få ut.
    Sic transit. . .
■   Hört den här historien, som just nu grasserar på västkusten?
    Tre killar diskuterade vilket organ i människokroppen som är viktigast. Hjärtat, sa en, hjärnan, sa en annan, och naveln, sa den den tredje, för utan navel kan man ju inte leva.
    — Naveln, sa dom andra, va i jisse namn använder du naveln till?
    — Att ha salt i.
    — Varför i all sin dar ska man ha salt i naveln?
    — Ja, annars kan man ju inte ligga i sängen och äta ägg, ju.
■   Vitshistoriska museet tackar återigen för allehanda bidrag. In från vänster kommer förste amanuens Rutger Gags Åberg för att presentera veckans urval:
■   Namnvitsgalleriet: lockar allt jämt de flesta bidragsgivarna. Här några smakprov:
    Varför är jag inte rik, när alla andra Erika.
    Mitt namn är Bror Tulpan, för Tulpan är lättare sagt än Hjort.
    Mitt namn är Palm, jag kan inte få upp min kokosnöt.
■   Revypanopticon: Vad är semesterresans mål? Se mest är resans mål.
    Det är hopplöst att orientera i en lövskog, inte ett barr ser man och inte en kotte kan man fråga.
■   Hernströmska galleriet: Han hittade en antik buffé på vinden och tog det som en skänk från ovan.
■   Blandarstugan: Nordisk Familjebok; Måne, ny se nedan.