nr 50  1966                                                                                
■■■ Dom säjer att Nya Vermländingarne på Stockholms stadsteater ska vara ett skojigt program. Det är möjligt. Men det kan inte vara hälften så roligt som den variant på Värmlänningarna man gav med ett resande amatörsällskap på Närkes landsbygd i 40-talets början.
  Amatörsällskapet bereste de platser dit Riksteatern icke nådde och gjorde bejublad succé varhelst det drog fram. Roligast blev det när ett flertal av sällskapets sujetter hade misslyckats med att få ledigt från jobbet så att sällskapet tvingades spela Värmlänningarna på fem man. Gamle frisören Löffe Löwgren gjorde både Jan Hansson vid sjön, Rik-Ola i Gillby och prosten. Han slog svenskt rekord i snabba ommaskeringar i kulissen. Som Rik-Ola har han ett mycket fiffigt pipskägg som satt fast på en celluloid-cigarr. Skägget behövde inte klistras fast, det var bara att bita tag om cigarren så satt det på plats. En kväll, jag tror det var på gästspel i Skoghall, fick Löffe en brakande applåd. Han hade råkat vända pipskägget uppochned så att det satt under näsan. Publiken trodde det var en känga åt Hitler och var vild av förtjusning. Året var ju 1940.
    Anna blev tyvärr på tjocken mitt i säsongen, varför vi var tvungna att annonsera i lokalpressen efter en ny Anna. Hon svarade per telefon från Hallsberg. Hon sjöng upp i luren för regissören Fransson och befanns låta ganska bra. Hon skulle få debutera på Ordenshuset i Laxå, dit truppen engagerats. Dessvärre visade det sej att Anna mätte två meter i strumplästen.
    När hon svimmade på den lilla scenen i Laxå, hade hon huvudet i ena kulissen och dojorna i den andra. Inte nog med det, flickan hörde inte till de graciösa heller. När hon föll så small det i hela Laxå. Fransson och Löffe bar ut henne. Anna försvann till vänster med ändan släpande i golvet. Det var trångt bakom scenen också, så man måste öppna bakdörren och gå ut i snön och vända med henne. Löffe sa att det var hans mest krävande roll vid teatern.
    Ingen ska tro att vi hemföll åt alltför pietetsfula tolkningar av rollerna. Vi var ganska öppna för nyinlägg i pjäsen, ett par av dem blev införlivade med repertoaren för gott. Som t ex det uppskattade greppet att låta Erik och Anna sjunga Havsörnsvalsen i duett. Det hörde inte till pjäsen, men lades in på begäran av en festarrangör i Grums. Eftersom det slog, fortsatte vi med det. Rik-Olas steppnummer utan för corps de loglet i Gillby var också en jättegrej. För att inte tala om Löpar-Nisses grepp att imitera Sven Jerring och göra ett vasaloppsreferat av Napoleon Dundraparts bravader.
    Stadsteatern kör med Bedrup i stället. Visserligen är han värmlänning, men. Jerring var nog roligare.
  Uppsats kring ämnet »Min familj». Dottern till TV,s Ulf Thorén gav denna kärnfulla skildring: »Min pappa är mycket känd, Min mamma är mycket renlig, Vi har en underbar katt». Punkt slut.    
    Mera barnhumor: En enkel gosse ur 7:e klass berättar: Vi har fått en ny lärare. Han går sakta och pratar så långsamt att killarna kallar honom för Operation Argus.
    Idyllen dröjer kvar här och där i vårt avidylliserade land rapporterar Mummels resande kollega. Det lilla tåget på sträckan Sölvesborg—Älmhult bromsade in vid Lönsboda station, en passagerare hoppade av och sa till lokföraren:
    — Håll tåget i ett par minuter. Jag ska in och ha ett par mellanöl.
    — Nä, det kan jag inte.
    — Visst kan du det, jag som är en sån kund på den här sträckan, sa den törstige och försvann in i samhället.
    När han återvände med tre mellanpilsner stod tåget kvar och väntade.
    Det hände i november 1966.
  Senaste kommentaren till det kort-korta dammodet:
    — Tjejerna visar ju allt dom har, de här korta kjolarna är ett brott mot trosfriden.