nr 43  1965                                                                                
■■■ Han suckade och sa: Jag skall aldrig göra om’et. Han är ung, ännu inte fyllda 30, rund och skäggig, heter OVE MAGNUSSON och är reporter på Malmötidningen Kvälls-Postens stockholmsredaktion. Och vad är det han ångrar så bittert?
    Jo, det är han som tillsammans med en kompis skrivit manuskriptet till TV-serien »Nicklasons».
   Det värsta är att vi aldrig fick skriva ifred, sa han. Serien var en samproduktion mellan Sandrews och SF som ämnade sälja hela klabbet till TV. Tre tyckare från Sandrews skulle yttra sej om varje rad vi skrev i manuskriptet. När dom var färdiga ville tre tyckare från SF läsa och ändra enligt sin uppfattning. I sista hand ryckte TV:s egna tyckare in och föreslog justeringar. Och allra sist kom seriens regissör Hasse Ekman och gjorde sina ändringar.
    Det gick så långt att vi var tvungna att fly söderut för att få serien färdigskriven. Vi hyrde hotellrum i Lausanne och arbetade dag och natt.
Vi fick svinaktigt bra betalt, tillfogar herr Magnusson. Men, som sagt, vi gör aldrig om’et! Man har inte sina nerver till det priset.
    Nicklasons har förbryllat en del av våra kåsörer. Huvudpersonen i serien är ju kåsör i en tidning och verklighetens kåsörer tycks ha lite svårt att känna igen sej. En dam skrev till Olle Carle. d.v.s. han som är Cello i Expressen, och undrade hur han bar sej åt när han skrev sina roligheter. Nicklason i TV-programmet har det uppenbarligen svårt att vara rolig.
    Damen frågade: Hur gör ni, herr Cello, går ni också fram och tillbaka i timmar och grubblar?
    Cello svarade att han på senare år bara gått tillbaka.
■   Även solen har fläckar, jag menar den sol som går ut i Sydney i Australien, d. v. s. kvällstidningen »The San». Efter att ha tippat årets nobelpristagare i litteratur — tidningen tippade tre ryssar men inte Sjolochov — klämde man in en bild av svenske kungen, Gustav V:e!
    Psst, grabbar på Sun. Jag ska be Sigyn Reimers på vårt arkiv skicka en aktuell kungabild. Jag vet hur det kan vara på tidningar i landsorten. På Enköpings-Posten hade dom en oval 1-spaltare i en påse och utanpå stod det: »Carlsson Oskar, kommunalnämndsordförande, kan även användas som Lloyd Georges».
■   Tack för skriverierna om höstbekymmer i trädgården häromveckan, skriver fru Acta Eriksson i Hallstahammar. »Jag skulle vara tacksam om Mum me! i kön också ville ta upp det här med dessa välsignade motorgräsklippare som aldrig vill starta hur mycket man än rycker i snöret».
    Snöre? Lyckliga fru Eriksson som åtminstone har en tåt att dra i! På min gamla modell sitter det en vev. Ibland får man veva en halvtimme innan maskinen smäller i gång. Med smärta erinrar jag mej en dag i våras, när jag skulle klippa grässträngen mellan häcken och trottoaren. Jag vevade så att jag blev alldeles svettig och måste ta av mej mössan. Jag la den på marken och vevade vidare. En vänlig gammal man stannade, la 25 öre i mössan och bad att få höra »Donauwellen».
   Ett annat problem har dykt upp. Jag kollade det i lördags. I tio minuter stod jag öga mot öga med problemet och an tecknade följande:
•   En herre fick askan från sin cigarr i ögona och famlade omkring totalt förblindad i flera minuter, trevande i trängseln med framsträckta händer. Arga damer slog honom på fingrarna och sa: Usch, otäcka karl.
•   Fyra damer fick sina nylagda frisyrer totalt ramponerade, kom som drottningar och försvann som ett smygtaget foto av Greta Garbo.
•   En ung man bläddrade i plånboken och fick jaga en tia som försvann ut mellan bilarna på Drottninggatan.
•   En herre fick hämta hatten nere på livsmedelsavdelningen.
    Var stod jag? Svar: Naturligtvis i den stora varuhusentrén där den in- och utströmmande kundkretsen spolas med en sådan intensiv varmluftström att den håller på att tryckas ner i skorna. Denna ridå av sprutande varmluft håller på att slå igenom lite varstans. Håll i hattar och tior, knyt schaletter kring frisyrerna och svep kläderna hårt om er innan ni kastar er in i stormen. Ni är utsatta för kundvård!
■   Från vård till vård. . . min vän socialreportern berättade häromdan en historia från 30 talet, d. v. s. på den tiden social vården stod på ungefär samma nivå som nu.
    Fattigvårdsstyrelsen i en Närkeskommun hade inför julen 1930 bestämt att 70-åriga Anna-Stina borde omhändertas och flyttas från sin ensliga stuga till ålderdomshemmet. Styrelsens ordförande fick i uppdrag att övertala gamla Anna-Stina. Han knackade på, gumman öppnade stugdörren och ordförande sa med ett förbindligt leende:
    — Men inte ska Anna-Stina ligga ensam här ute i skogen inte. . .
    Längre hann han inte förrän gamla Anna-Stina kastade ett vedträ i skallen på honom och röt:
    — Vet skäms, gamla karln, gå hem till sin egen gumma!

    Har Ni hört den här?
    Barnen fick i uppdrag att ur fantasin rita av en händelse ur bibliska historien. En liten flicka ritade ett flygplan stående på marken samt framför planet tre gestalter, alla med gloria runt huvudet. Akter om flygplanet stod en ensam figur utan gloria. Lärarinnan frågade:
    — Vad föreställer det här då?
    — Det är flykten till Egypten. Där framför planet står Josef och Maria med Jesusbarnet.
    — Men den där ensamme bakom planet då, skall inte han ha någon gloria.?
    — Han nej. Det är ju Pontus Piloten.