Älgjaktstider

1965 
    Niclas, Hansi och John Ambler, tre kungliga svågrar, sammanstrålade på Hunneberg och knäppte 46 älgar. Det höll på att bli 48, men de två sista viftade med armarna och sa att dom var människor. Efter som de bar uniform, blev de trodda och fick löpa. Mr Ambler fick mycket beröm för det efteråt. Trots att han hade de båda poliskonstaplarna från Vänersborg Yard mitt på kornet avstod han från att skjuta. Sånt tyder på en oerhörd sinnesnärvaro, betonades det i kretsen av jägare.
   I mer an hundra år har den här jakten varit kunglig tradition. De yttre arrangemangen var de vanliga, SJ ställde upp med tre sovvagnar, en restaurangvagn och ett lok vid Lilleskogs station. På gamla kung Gustav V:s tid hörde det till att lövade äreportar skulle resas på stationsområdet och att skolbarnen skulle få fritt från skolan för att gå ut och vifta med pappersflaggor. Kungamakten var ett evenemang på orten.
   Numera har den forna glansen kring kungajakterna på Hunneberg flagnat av en smula. Eftersom Gustav VI Adolf aldrig varit särskilt road av jakt, så har den kungliga B-kedjan fått föra traditionerna vidare. Äreportarna reses inte mer och de små barnen får inte längre lov från skolan.
    Glansen från förr representerades i år av en byrådirektör från SJ som klätt ut sej till konduktör med lullull i mössan och guldring kring armarna som den värsta kannibalhövding.
    Den handfull människor från bygden som trots allt samlats kring de kungliga vagnarna i gryningen fick kanske lön för sin väntan. Jaktsällskapet purrades i sovvagnarna klockan sex. Det faktum att det strax därefter började skvala ur sovvagnarnas stuprör väckte dels munterhet, dels klargjorde det för allmogen att i denna demokratiska tid så kissar även prinsar när dom stiger upp.
    Ett litet sus gick också genom publikskaran när prinsarna framåt sjutiden började visa sej på perrongen.
   Hansi hade svart filthatt och rutig jaktkostym. Niclas hade jätteklämmiga rutiga äppelknyckarbrallor och gröna gummistövlar. Priset hemfördes dock av John Ambler, som i den kyliga morgonen hade både tröja och kofta under jaktkavajen så att han såg ut som en liten glad leverkorv. Det som i första hand fick publiken att susa var emellertid hatten, en pirka som var på modet samma år som Phileas Fogg reste jorden runt på 80 dar. Små västgötabarn jublade och klappade i händerna. Dom trodde det var Kronblom som kom.
    Mr Ambler retirerade snabbt in i sovvagnen igen när, han upptäckte att det förekom fotografer i nejden.
Olika medlemmar av det kungliga sällskapet försökte sjasa undan fotograferna, men det var ingen som gav vika. Mr Amblers pirka måste man ha en plåt på
med alla till buds stående medel.
   Efter mycket mankemang blev det bestämt att pressens representanter skulle få plåta både baron Niclas, prins Johann Georg och åkeriägare Ambler klockan 11.50, då herrarna väntades till lunch.
    — Man måste vara snäll mot pressen, myste en farbror som var ståthållare och hette Wohlfart.
    — Då ska pressen vara snäll mot oss också, sa en jägmästare som hette C:son Sparre. Det finns tidningar som ironi- serar mot oss jägare!
    — Men dom här är säkert snälla, sa ståthållaren och spände ögonen i oss.
    — O ja, sa vi, älgar är det värsta vi vet. Dom ska utrotas, dom klampar i skogen, så att man inte kan sova när man campar!
   Den första jaktdagen gav rikt byte. Man knäppte 28 älgar. Ambler, som var sur för att de båda poliserna
knatat i vägen för honom, blev strax gladare när drevfolket mot slutet av jakten bussade i väg några älgar åt hans håll. Han brassade på med en eldhastighet som han inte presterat sen Dunkerque, och si... två älgar ramlade omkull och verkade riktigt ordentligt döda.
    Det stod i kvällstidningarna, som nådde det kungliga tågsättet i Lilleskog på kvällen, att det här var inte jakt, det var mera slakt. Jägarna kunde inte förstå den synpunkten. De menade att älgjakt är en verklig sport.
    För en som aldrig har utövat sporten är det svårt att döma. Men om 19 man skjuter 28 älgar på några timmar, så tyder inte det på att sporten skulle vara särskilt krävande. Det försäkrades dock att älgjakten kan ha sina risker. Hur var det inte här om året när en arg sextontaggare satte sej på greve Carl Bernadotte och dunkade honom i huvet med klöven så länge att Carl fick ligga på Vänersborgs lasarett i flera veckor!
   Medan tåget på Lilleskogs station belägrades av pressen satte sej jaktsällskapet till bords i restaurangvagnen. En munskänk från Slottet lagade käket, men matsedeln var topphemlig och en journalist som försökte smygpumpa en köksa åkte av tåget med öronen före. Jaktsällskapet åt Canapé de luxe, fjällröding, Canard Sauvage Rotis samt frukttårta.
   Sen slog en bomb ner i presslägret. Trollhättans Tidning kom ut med en tvåspaltig bild på sessorna Desirée och Birgitta, tagen vid tåget. Rikspressen sjönk matt ner i gräset. Var detta möjligt? Hade sessorna varit i Lilleskog? Hade alla tidningar utom Trollhättans Tidning, missat denna jättegrej? En skarpögd journalissa från veckopressen löste mysteriet. På bilden i Trollhättans Tidning var Desirée smärt som en pinne. Vid tiden för älgjakten var dock prinsessan i nionde månaden. Trollhättans Tidning hade petat in en bild från jakten 1964!
    Rikspressen andades ut och återgick till att kolla jaktlyckan. Den hade varit god. När den andra jaktdagen var till ända hade man knäppt 46 älgar, eller fällt, som en bister gubbe på sidan 158 i adelskalendern upplyste att det hette. Älgar knäpper man inte, sa han och betraktade mej med vämjelse.
    De flesta av jägarna hade tallkvistar i hatten till tecken på att de brassat ihjäl en älg, och man hemföll till en liten unison applåd när dagens jaktresultat upplästes.
   Även de trogna åskådarna från bygden såg glada ut. Tacka för det, varenda drevkarl överlevde den här gången.