Alice Timander och stora sjöormen! 
 
nr  19 1964
    Nej, säger den sköna tandläkaren Alice Timander, jag vet inte ett skvatt om sjöormen. Det måste vara ett misstag.
    Varför skulle Alice Timander veta något om sjöormar? Jo, kan man tänka sej, jag råkade bläddra i Eva von Zweigbergks bok »Skottland» häromdagen, och på sidan 94 beskriver författarinnan ett besök vid Loch Ness, sjön med den bångstyriga sjöormen. Så här står det: 
    »Men när vi körde runt och kom förbi Fort Augustus fanns det ingen återvändo. Här är djuret i fråga ett faktum. Fort Augustus är en gammal befästning från tiden strax efter upproret 174S. Den har ingen strategisk betydelse numera, annat än som katolsk gränsutpost. I dess murar har nämligen Skottlands enda kloster grävt in sig, och munkarna är väldigt aktiva. Vi gick in och tittade på kyrkan, som just fått en modern jätteorgel, och hittade flera underliga munkbutiker som sålde traktater och suvenirer. En broder vandrade omkring som ivrig guide med förträffligt munläder. Jag lekte med den lilla skriften Loch Ness and its monster, med kreaturet i rött på pärmen, och sa att jag var intresserad av företeelsen.
    — Då har ni kommit till rätt person, sa munken med strålande ögon. Det är jag som har skrivit boken.
    — Och ni har själv sett sjöormen?
    — Tyvärr inte ännu. Men många andra trovärdiga personer. Den är ju fotograferad.
    Jag tryckte en shilling och six pence i hans hand och tänkte dra mig tillbaka med sjöormsbroschyren, då han började förhöra mej om min nationalitet.
    — Svensk, så märkvärdigt! Då kanske ni känner Alice Timander? Hon är också intresserad av sjöormen.
    Jag nändes inte antyda, att jag bara sett den mondäna tandläkaren på operettpremiärer, utan mumlade något om att jag visste vem hon var...
    — Alltså, Alice Timander, hur var det nu med sjöormen?
    — Inte en aning, bedyrar den blonda, har aldrig i mitt liv orkat sysselsätta mej med sjöormar. Och inte med skotska munkar heller för den delen. Den enda skotte jag träffat var en sorgsen kille med stora röda mustascher på en bar i Marocco. Att han gått och blivit munk är tänkbart, men jag kan inte minnas att vi var inne på sjöodjur. Men, säjer Alice, då vet hurdan jag är, lite hipplaha så där. Så visst kan det tänkas att man suttit på nån nattlig skiva och surrat om sjöormar...
    NYFIKENHET kan ta sej många osmakliga former. Jag minns en gång när vi satt hemma hos timmertummare Widengren i Helgum, pappan till den mystiskt försvunna Viola Widengren. Hela tiden stannade bilar fulla med folk på vägen utanför gården. Och alla människor stirrade på huset där Violadramat utspelats. Ibland stannade hela turistbussar. Widengren sa:
    — De mest företagsamma kommer in och ber om lite vatten till kylaren bara för att få se mej personligen. 
På söndagarna brukar det vara ett halvdussin bilister som kommer in och tigger vatten.
    Den där hyenementaliteten är ju förskräcklig. Men det är värre när det sätts i system. Svenska Turistföreningen meddelar glädjestrålande att 20.000 människor i fjol besökte Dag Hammarskölds  Barkåkra i södra Skåne. Har turistföreningen inget annat att göra än att visa den bortgångnes gård för nyfiket folk? 
F. ö. hann Hammarskjölds aldrig flytta in på gården, han har inte bott där en dag.
    VARFÖR har cowboys så sena vanor? Insändare har klagat, tittare har klagat hos TV:s klagomur, kåsörer har ironiserat över det, recensenter har skällt, men ingenting hjälper, de halvstora barnens populäraste TV-program, Maverick och andra i genren, ligger alltjämt näst sist i TV-programmet. TV-ledningen nekar envist att rubba på den ordningen. Varför?
    LURA RADARN, är väl ingen konst, sa en yrkeschaufför jag åkte med i veckan. Jag tillät mej anmärka att han höll full rulle där det var hastighetsbegränsning och att en radarkontroll ofelbart skulle fälla honom. 
    — Äsch, sa killen, när jag ser en radarburk vid vägkanten och förstår att jag är kollad, så blinkar jag bara med helljuset rakt in i apparaten och då sätts hela anläggningen ur spel... Fast man måste ha ett godtagbart skäl för att man blinkat, för polisen stoppar en alltid och frågar varför. Jag brukar dra till med att jag trodde det var en olycka så jag ville varna eventuella nyfikna.
    Stämmer denne yrkeschaufförs knep? Jag har inte lyckats få påståendet bekräftat hos polisen.
    HALLÅ alla importörer av utländska sardiner? Konservindustrin här hemma är så pass standardiserad numera, att alla sardinburkar passar in i de där konservöppnarna som man skruvar fest i väggen och manövrerar med en vev. Men utländska burkar ska man alltjämt öppna med en fånig nyckel. Kan inte en så pass stor kund på den internationella sardinmarknaden som Sverige påverka tillverkarna i riktning mot bättre burkvett? frågar en som varje gång han ska bryta sej in hos en portugisisk sardin är nära att skära fingrarna av sej. De portugisiska burkarna faller tydligen under lagen om alltings jäkelskap. 
    Burks law som det heter numera.