Åren går, går bilarna också? 
 
    
nr  39 1971
    Det var över 20 år sen som Volvo släppte ut PV 444.
    Det var över 20 år sen Volkswagen kom till byn.
    Det är över 20 år sen den första Saab 92 puttrade in i Stockholm.
•   "Ännu vet ingen hur gammal en Volkswagen kan bli" hette det i annonserna för 20 år sen. Men nu vet man väl det?
•   "Volvos värde varar", hette det. Hur länge?
•    "Saab, svensk flygkvalité", hette det. Finns det nån gammal Saab kvar som ännu inte flugit av vägen?
    Bilhistorikerna, de där fantastiska männen med sina restaurerade maskiner, brukar ibland posera i tidningarna med rutig keps upptill och en blänkande Rolls-Royce Silver Ghost nertill.
    Men var finns landets äldsta ännu i bruk varande Volkswagen? Var finns den ännu körklara PV:n? Och i vilket väderstreck puttrar veteranen bland Saab 92:orna?
    Vad har vi inte upplevt i dessa gamla bilar under de senaste decenniernas lopp.
•   1945 såg jag den första Volvo PV 444. Det var i Örebro. Lantarbetarnas ombudsman hade länge haft sin
beställning inne och låg bra till på listan. Volvon var svart, blank och luktade sprillans ny när den kom. Instrument- brädan var lindblomsgrön och ratten var vit. Ombudsmannen bjussade på provtur. Det fick bli en vända oppåt Kilsbergen, för där skulle ombudsmannen hämta en styrelseledamot, en lagårdsförman. Det skulle bli styrelsemöte, och lagårdsförmannen kunde själv inte ta sej ner till Örebro, för han var justerad, en tung dum ko hade trampat honom på foten.
    Volvon brummade tryggt med sina 42 hästkrafter och tog Kilsbergens backar utan nämnvärd ansträngning. Det
var först när den linkande lagårdsförmannen skulle kliva in, som vi noterade att den nya bilen hade sina brister. Den saknade fotbräda, vilket var ovanligt för bilar på den tiden. Lagårdsförmannen observerade inte detta förhållande utan satte den friska foten på en fotbräda som inte fanns. Följden blev att han embarkerade Volvon i den samman- bitna stil som brukar känneteckna Gunnar Larsson när denne startar på 200 m fritt. Dykningen avrundades med att lagårdsförmannen rände roten, i dörren på andra sidan. Tjong, sa det, och vi tyckte att klangen tydde på god kvalitet i karossen.
•   Vi var mycket nöjda med Volvon både, ombudsmannen och jag. Lagårdsmannen muttrade och redovisade en
avvikande mening samt en bula i huvudet.
    Saaben mötte jag mellan spårvägsrefugerna på Norra Bantorget en vårdag i skarven mellan 40- och 50-talet. Fyra man sköt på och en styrde. På den gamla kvällstidningsredaktionen var det bara tre personer som hade råd att köpa bil. En av dem köpte en Saab 92 den lilla gröna, torpeden med flygkvalité. Han fick sällan behålla den för sej själv, hela redaktionen ville provköra. Det var när sportredaktör Y provkörde som Saaben hamnade mellan spårvagnsrefugerna. Saaben hade frihjul och det visste inte redaktör Y. Vi observerade att vagnen hade utmärkta fjädringsegenskaper när den tog de första refugerna i två språng med god svikt i bägge. Sportredaktör Y fick inte stopp på bilen förrän han stod öga mot öga med motorvagnen på linje 15. Spårvagnsföraren drog upp fönstret, kikade ner på Saaben och sa:
    — Jag ska till Sundbyberg, var ska du?
•   Sportredaktör Y svarade inte. Han bet ihop tänderna och la in backen. Det var inte backen utan ettan. Det small inte så farligt. Det såg ut som när en tax försöker skalla en bryggarhäst.
    — På'n igen, sa spårvagnsföraren, här ska'ru se en som tål stryk.
    Då tillkallade sportredaktör Y några vänner som var på väg till Pilen för en dubbellätt. Det behövdes fem man, fyra som rullade bort Saaben och en som torkade tårarna på Saabens ägare.
    Folkan mötte jag en höstdag samma år i planteringen på Lindhagensplan. Det var ett äventyrligt år i svensk
bilism det här. Fotografen på tidningen hade köpt en VW och vi skulle till Sundsvall på ett knäck om sågverksin-
dustrin.
    — Möt mej på Lindhagensplan, sa fotografen, jag har kärran på service. Han är klar klockan två.
•   På slaget två kom fotografen ilande i sin VW. Den kom som en liten kanonkula ut ur verkstan och brakade rakt över gräsmattan i rondellen. Servicegubbarna hade glömt att fylla olja i det hydrauliska bromssystemet.
Volkswagens service är mycket bättre i dag. Man får olja varje gång.
•   På den långa rakan norr om Uppsala trampade fotografen gasrullen i botten. Vagnen gjorde 110 km och motorn där bak dånade som en stridsvagn. Vi kom till Sundsvall på 5 timmar, vilket var bra på den tiden.
Alla som minns de slingrande grusvägarna från Hamrångefjärden till Söderhamn och de kostigar i Gnarp och
Jättendal som var den tidens E 4, förstår att folkisen skötte sej bra. Fotografen hann sedermera förbruka tio Volkswagen. Jag är värre, jag är uppe i elva.
    Ack ja, åren går. Men gör bilarna det?