Är Åsa Mobergs tavlor värda 200.000?

 
nr  22 1979
■■■ Förstår ni er lika lite på konst som jag?
    Åsa Moberg i Aftonbladet ställer ut sina tavlor och begär 26 000 kronor styck för dem. Man får se det som en protest mot svenska konstnärers situation. De säljer sina tavlor för en tusenlapp, men med skälig timlön och sociala slantar och ett som ett annat, borde tavlorna kosta 26 000 kronor styck för att konstnärerna skulle kunna livnära sig på sitt yrke.
    Man kan förstå Åsa Mobergs sätt att räkna men det finns också en annan sida av saken. Vem ska köpa de där tavlorna för 26 000 kr? Om jag med min 87-procentiga marginalskatt ska köpa en tavla för 26 000 måste jag först gneta ihop 200 000 kronor innan det kan bli affär. 
    Det är inte många tavlor man sett i sina dar som är värda 200 000.
   Ibland går man ut på stan för att se vad man kan få för ett par tusenlappar. Någon i släkten fyller jämna år och man har fått uppdraget att köpa presenten.
    Vad får man? Ett illgrönt päron och en blå vas i motljus av någon fullkomligt okänd fan i Södertälje. Eller två döda fiskar och en bit knäckebröd i olja av en konstnär som tycks leva i ett oförsonligt hat mot både fisk och knäckebröd.
    I Skövde gjorde jag i min ungdom ett reportage om en gubbe som målade i en lada mitt i skogen. Han målade på fyra meter breda och en halv meter höga masonitskivor. En lång älv med björkar på stränderna var hans enda motiv. Han tog 50 kronor metern för älven. När det kom en kund plockade han fram fogsvansen och sågade av så mycket älv som önskades, sen signerade han biten. Hade man tur kom han mitt på en björk med tumstocken, då la han till några centimeter så man fick björken på köpet.
    Åsa Moberg skulle ha gråtit blod.
    I Örebro mötte jag en man som påstod att vi i pressen inte uppmuntrade konstens amatörer.
    — Det finns så många skickliga artister utanför akademierna, sa han. Just nu ställer jag ut i Konserthuset, men inte en rad får jag i lokaltidningarna!
  Jag följde mannen till hans utställning. Hans specialitet var katter och lagårdar. Katten satt alltid i lagårdsdörrn och lapade sol. Men proportionerna stämde inte, eller också var det en katt på fyra meter i strumplästen som hade suttit modell.
    — Lokalpressen försöker tiga ihjäl mig, sa mannen sammanbitet.
    I så fall var det väl närmast fråga om ett barmhärtighetsmord. Nå ja, vem vet. mannen var kanske naivist. Folk som varken har fallenhet för att teckna eller för att måla men ändå gör det kallar sig ju naivister numera.
    En tid skrev jag in mig som medlem i en konstförening på jobbet för på något sätt måste man ju skaffa sig konst att hänga på väggen. Föreningen drog nån tia i månaden på ens lön och till våren brukade det bli utlottning bland medlemmarna av de tavlor som föreningens ordförande köpt av sina polare i tavelborstarsvängen. Det gick tre dragningar innan jag fick vinst. Den våren hade föreningen gått in för skulptur. Jag vann ett krokigt vedträ som någon hade slipat med sandpapper. "Naturlig åtbörd" tror jag det hette.
    Hunden var den enda i huset som gillade konstverket, han använde det som gnagben.
    En kväll på Den Gyldene Freden lapade jag grogg ihop med en konstnär, som lyckats kränga så många tavlor att han ansågs etablerad. Jag tror han hette Levin eller nåt i den stilen.
    — Kom till min ateljé i morrn, så ska du få en bra bit till kompispris!
    — Which means?
    — Åtta hundra pix, sa Levin.
    Det lät ju som en förmån. Men på väg till hans ateljé råkade jag slinka förbi en konstbutik som låg vägg i vägg med Fritzes bokhandel på Fredsgatan. Där hängde en tavla av denne Levin i fönstret, en rätt trevlig "bit".
    — Vad kostar den där Levin i fönstret? undrade jag.
    — 450, sa damen bakom disken. En som vann den på Handelsbankens konstförening lämnade in den till försäljning för han tycker att Levin är en påse.
    Den tavlan har jag kvar än i dag. Fast Levin sa när han hörde historien att han tyckte jag var en påse.
    I en annan konsthandel, en som var mycket fashionabel och låg på Regeringsgatan, hade man bara en enda tavla i fönstret. Den var så fasligt grann att jag måste gå in och fråga efter priset.
    — 39.000, sa konsthandeln.
    — Herregud, sa jag.
    — Men det är ju en Ivarson, sa konsthandeln.
    Ivarson? Är det också nån på Aftonbladet?
    Mitt förhållande till konsten är lite diffust. Jag vill gärna stödja den enskilde konstnären och samtidigt skaffa mig lite färgglädje i mitt hem men det brukar till sist alltid bli en fråga om pengar.
    En gång lät jag faktiskt en konstnär måla en tavla åt mig på beställning och det blev inte särskilt dyrt, ty konstnärens villkor var rimliga. Jag skulle hålla honom med penslar, penna och färgtuber samt bananer så länge han målade. Notan slutade på ett par hundringar. Ännu billigare hade det blivit om inte konstnären käkat upp alla penslarna så att jag fick flänga i väg till färghandeln och skaffa nya. Konstnären bodde i Borås och hette Pierre Brasseau. Han hade fått mycket goda recensioner av kritikerna i Göteborg.
    Pierre Brasseau var en apa, en schimpans hemmahörande i Borås djurpark.
    Än i dag ställer sig folk framför hans tavla och säjer beundrande ord om frenesin i tekniken och den djärva koloriten.
    — Han offrade sig helt, kan jag berätta. Han kräktes träflisor i fyra dar efteråt.
    Vad Pierre Brasseau har velat uttrycka med tavlan jag har förstår jag inte. Men det är som bekant inte meningen att man ska förstå konst.     Förstod man den vore det ju ingen konst.