Att slita hund vid filmen
nr  3 1964
    
    Dialog på T-banan i förra veckan:
    Han: 
    — Tjena Maggan, kör'u me på bio i kväll?
    Hon: 
    — Nä fy va du e snuski?
    Det har tydligen hänt någonting med filmen på sistone. Först brakade Ingmar Bergman genom sexvallen med 490 (Tystnaden) och sen kom Vilgot Sjöman (491) med huvudet före mot vallen på det allra tjockaste stället. 
    Medan Bergman i 490 nöjde sej med de traditionella greppen med samlag mellan människor, drog Sjöman i 491 till med en schäfer som ligger med Lena Nyman, det konstnärligaste greppet sen Rödluvans mormor delade säng med vargen. Vi kan troligen se fram mot allt flera filmer med hundar i huvudrollerna. Bra Svensk film har fått sin nya vov. Inga kritiker behövs, skådespelarna skäller själva. Och den nya filmepoken leds av den energiske SF-chefen Kennel Fant, som verkligen sliter hund.
 •   Hört på filmstaden i Råsunda:
    — Vad är det för himla liv nere i logen?
    — Det är lunch och primadonnan har glömt var hon grävt ner sitt ben.
    Är 491 farlig för ungdomen? Det har dom diskuterat både fram och baklänges i TV, radio och tidningar. TV-debatten i frågan gav vid handen, att Nils-Erik Baehrendtz fick en ny slips i julklapp. I tidningarna har alla psykologer som kan tala rent uttalat sej, från Torsten Frey till Gustav Jonsson, han som leker indianer och vita med barnen på Squaw-Edeby.
    Summan av uttalandena är jaså. Den ende riktigt tvärsäkre är kammarherren James Dickson som sa att all sexualitet som inte har barnalstring till syfte är endast otillständig njutningslystnads tillfredsställelse. Man kan inte begära mera av en karl som ännu årtusenden efter Adam och Eva går omkring med ormar i fickorna.
    I väntan på Sjömans nästa film (492) och Ingmar Bergmans »Och alla dessa kvinnor» (493) fortsätter debatten. 
    Hoppet i USA står nu till framlidne John Kennedys lillbrorsa Bob Kennedy, framhåller min vän USA korrespondenten som tillade, att därför kallas Bob i dag för Bob Hope i kretsarna.
    Den riktige Bob Hope alltså, dök upp i TV-burken under helgen. »Ingen rädder för spöken» hette filmen. Synd bara att TV: s översättare i sådana här filmer inte hinner få med alla poängerna. Det förekom ju en s. k. tsombi i filmen, en dopad gubbe som mördar på befallning. Hope sa:
    — Vad är en tsombi för nåt?
    — En viljelös människa som gör precis som man säjer till honom.
    — Aha, en demokrat va?
Det här med TV-underhållning sätter annars myror i huvudet på folk. Nationen är just nu uppdelad i en massa grupper vilka inte ens kan enas om hur man uttalar Lucy Show. Det medelsvenska uttalet är Lussy Tjåw, men en rik flora av varianter har nått mina öron.
•   Snabbköpsföreståndare i Bromma: — Luttji Tjo.
•   En bilamma på en bensinmack i Blackeberg: — Nu kan vi klappa ihop macken, grabbar, för nu sitter varenda jävel å glor på Lysi Sjås.
•   Aningslöst barn i Jakobsberg: — Lucidor.
•   Andra varianter: — Lucki så ... Lugi Tjau ... Lusjy Sov ... Personligen har jag fastnat för Losi Sjo med samma O som skåningen använder när han ska säja Örebro och samma sj-ljud som jag personligen använder när jag klockan fyra på morron ska säja perschonligen.
    Krognytt. DN och Expressen har under några dagar använt halva DN och Expressen till att tala om att DN och Expressen flyttat till Marieberg. Krögaren på tidningskrogen W 6 i Klara stod på trappan och vinkade farväl med en nystärkt servett. Den nya tidningskrogen i Marieberg, Marginalen, har jag provat i veckan.
Såg ut som en mjölkbar med rättigheter. Men snacket kring borden kändes igen från Säcken.
Replik ur det allmänna sorlet:
    — Säg intet ont om Niclas  Silfverschiöld, han är den ende godsägare söder om Tranås som hört talas om Hermann Hesse. 
    Annan krog i veckan: Ulriksdals värdshus. Man serverade något som hette kalvfilé Astoria. Den har jag inte upplevt förr, endast kalvfilé Oscar. Bara för att kalvfilé Astoria var seg som en skosula döpte sällskapet den till kalvfilé Oscaria.