nr 45  1972                                                                                
■■■ Det är slut med friheten. Herrmoderådet har sagt ifrån, att nu ska det vara mörka kostymer igen, svarta och mörkblå saker med tunna kritränder i.
  Vi har haft några år av frihet och underbar förvirring på herrmodets område.
    Legioner av disponenter har sett ut som sicilianska bilförsäljare med ringar i öronen och smidda smycken dinglande i kedja om halsen. I brokiga skjortor utan slips och i brallor så tajta, att bakfickan inte rymt mer än en check åt gången, har det manliga Sverige blivit insläppt på näringsställen, som för tio år sen inte kunde drömma om att släppa in gäster utan vit krage och slips.
    Så sent som i september vände jag i dörren när jag var på väg till en studiecirkel till vilken jag anmält mej, för i lokalen satt femton skägg i polotröja och jag drog slutsatsen att jag förirrat mej till ett hemligt meeting med någon kapargerilla. En man såg ut som Peter Freuchen efter 47 dygn i en grönländsk igloo. Han presenterade sej som cirkelledare.
  Det var också nära att jag vände i dörren till en av stans guldkrogar häromkvällen. Jag trodde jag var på Alltinget.
    Posten som fordom bars till ens bostad av strama herrar i svart uniform och galoner och honnör, kommer nu med en hippie som har såna helvetes polisonger att han håller på att blåsa av cykeln när det är motvind.
  Handlarn har inte längre blyertspenna bakom örat, för han har inte hittat sina öron på fyra år, han är en stadgad man i 45-års åldern och heter något så svenskt som Nilsson, men han är rätt lik Laureen Bacall.
    Ibland har man stoppats på gatan av lurviga björnar i indisk skjorta och fransiga jeans som undrat om man inte känner igen dom. Det gör man inte. När man var skolkamrat med dom, hade dom mittbena, vit skjorta och färdigknuten slips med resår nacken.
  Men nu är det alltså slut på friheten. Modebranschen signalerar återgång till det gamla. Det ska vara mörk kostym med vita ränder i höst.
    Marknadsförarna kallar detta nygamla herrmode för “kungarandigt”!
    Det är möjligt att kungen och andra killar i hans viktklass kan bära dessa kostymer med värdighet. Men vi, de rundnätta pojkarna på 90 kilo och uppåt, ser fram mot det nya modet med viss fasa. Vi vet hur vi tar oss ut i kritrandiga mörka kostymer, för vi var offer för dem under 40- och 50-talen. Vi såg inte ut som kungar. Jag vill minnas, att vi mera påminde om Edward G Robinson i “Kid Gala bad” , det var bara den vita filthatten och maskingeväret som fattades.
  Nu är inte herrmoderådet allenarådande i riket, det finns en opposition har man förstått. Hos Fritte Haglund i “Kvällsöppet” opponerade sej jeansligan, dvs. formgivargänget i herrmodebranschen med Sighsten Herrgård och ett par som hette Larsson i spetsen.
    Den tiden är förbi, menade de, när man var tvungen att klä sej på ett visst sätt för att bli accepterad i samhället. I dag gäller det att klä sej så man trivs och känner sej behaglig.
    Fröken Magda, som gått sina 50 000 groggar på det lokus jag understundom brukar gynna, var inne på liknande tankegångar. Dessa frihetens år, när folk har fått se ut hur farao som helst på krogen, har inte, som man skulle kunna tro, inneburit någon lössläppthet utöver det här med kläderna. Fröken Magda. som serverat i 30 år, sa:
    — Det viktigaste som har hänt, är inte att dom börjat komma hit i bara skjortan, utan det viktigaste är att dom har slutat klappa en i häcken!
    Därmed önskar fröken Magda framhålla, att på den gamla insnöade tiden, när alla herrar var värdigt mörkblåa och kritrandiga och hade slips från Röda Sigillet, då var det vanligt att dessa kungarandiga herrar klappade servitriser i stjärten.
  Det fanns en hel rad av klappare från dom blyga, som klappade lite försynt med fingertopparna samtidigt som de rodnade och fnissade, till de mera utåtriktade gubbarna, vilka daskade till med öppen handflata. Och så fanns där den våldsamma typen, dom som rullade ihop Aftonbladet som tillhygge och rappade servitriserna över ändan med sådan beslutsamhet, att de arma kvinnorna nästan stöp.
    Visst, menar fröken Magda, har publiken förändrats, visst ser en del av gästerna ut så att man kan bli mörkrädd, men den viktigaste förändringen som skett bland karlarna är den, att man numera får ha stjärten i fred!
    Mannens värdighet sitter alltså inte kläderna.
    Eller som någon så vist har sagt: Kräng en vit skjorta på en skitig bonde från Närke och han är fortfarande en skitig bonde från Närke.