Bombhoten på ambassaderna! 
nr 16 1970 
    Vilka svenskar är det som lever farligast? Är det pojkarna som putsar tupparna på kyrktornen? 
Är det gubbarna som monterar kraftledningarna på övre Norrland? Är det västkustens fiskare som bärgar garn i stormen? Eller är det killarna som jobbar som lärare i skolorna i Hökarängen?
    Det där med farliga jobb har alltid sysselsatt fantasin. Förr ansågs det oerhört riskabelt att gå på lina över Niagara. Det krävde ett fruktansvärt mod. I dag kan det vara lika riskabelt att jobba som spärrvakt i tunnelbanan. Jag känner en som ringde hem från T-centralen häromdan och sa till frun:
    — Du, bara soppa till middag, det har gått fyra framtänder igen.
    Riskmomenten skiftar,
Denna vecka är det däremot helt klarlagt vilka svenskar det är som lever farligast. Just nu är det våra ambassadörer i Sydamerika. Pangpang och bombhot varenda kväll så dom inte törs gå på bio.
    Enligt en rapport från vår ambassad i Braziguay är situationen jättekritisk. 
    Scenen är ambassadvillan i huvudstaden Stubinia del Mar. I fonden ambassadörens skrivbord med svensk vimpel, byst av konungen och ett ex av Veckojournalen som ambassadören har att slå ihjäl moskitos med. Telefonen ringer:
Amassadören: (in från vänster, griper luren och svarar)
    — Ambassadör Trolle af Karlsson ... Ja. det är jag själv uppå tråden ... Nej, nej ... inte nu igen. Nej för guds skull.
(Ambassadören vacklar till och bleknar. Ambassadörskan Biggan Trolle af Karlsson, en av Sveriges mest välklädda för 11 år och 14 kilo sen, skenar in från höger.)
Amassadörskan:
    — Hubbe, va e're?
Ambassadören: ( lägger luren i klykan med dramatisk långsamhet)
    — En skum individ hotar oss!
Amassadörskan:
    — De mena'ru inte. Sa Torsten att han skulle komma hit och inspektera?
Ambassadören:
    — Vem har talat om Totte? Jag talar om en revoltman som ringde och sa att han skulle spränga ambassaden i luften.
Amassadörskan:
    — I kväll? När vi ska ha party för USA:s chargéd´affaires? E'rom inte kloka? Förra veckan var dom lika taskig mot Ludde de Geer i Chile. Ringde å sa att dom skulle langa bomber, så att  Geerskans bridgeafton blev fiasko!
Ambassadören: (lyfter luren igen)
    — Får jag polisen .. .
Två timmar senare
Ambassadören: (vankar av och an på golvet medan ambassadörskan löser korsord i Veckojournalen)
    — Hur kan du lösa korsord när vi svävar i bombfara?
Ambassadörskan:
    — Ta't lugnt Hubbe, hela kåken är ju om omringad av polisen. När ska dom ha käk?
Ambassadören:
    — Vilka?
Ambassadörskan:
    — Snutarna.
Ambassadören:
    — För sista gången Biggan ... du måste vårda ditt tal. Man säger inte "snutarna" . . . Skärp dej. Förra veckan kallade du Olof Palme för "en festlig polare" så att ambassadsekreterarens hustru hörde det.
Ambassadörskan:
    — Skit i de du. Va e're för stad på sju bokstäver som har universitet?
Ambassadören:
    — Uppsala.
Ambassadörskan:
    — Nä det klaffar inte. Det är väl inte fyra P i Uppsala heller.
Kokerskan: (in från höger)
    — Herrn, hunden har pinkat på golvet.
Ambassadören:
    — Ja sa ju åt Jansson, den nya chauffören att gå ut med hunden. Gjorde han inte det?
Kokerskan:
    — Jo, men fyra poliser slog ner honom så fort han stack ut huvudet.
Ambassadören:
    — Då får hunden kissa på balkongen.
Kokerskan:
    — Asta i disken försökte, men det var en säkerhetsman som smög på henne bakifrån och ströp'na med fruns morgonrocks skärp,
Ambassadören:
    — Min gud vi är fångar i vårt eget hus!
Kokerskan:
    — Det verkar så herrn. Gamle trädgårdsmästaren stöp för ett karateslag när han skulle ut i garaget efter gräsklipparn.
Ambassadörskan: ( kastar Veckojournalen ifrån sej)
    — Vår son, vår son ... herregud jag har glömt Peder. Är Peder i säkerhet?
Kokerskan:
    — Unge Trolle af Karlsson gick ut på stan för tre timmar sen.
Ambassadören:
    — Han blir kidnappad! Han svävar i livsfara ... Och jag som förbjöd honom att gå ut på stan i kväll. Du understår dej inte att lämna ambassaden, sa jag.
Ambassadörskan:
    — Det sa du förstås inte. Du sa: "Ränner du ut på krogen i kväll också pojkjävel, så ska jag rycka polisongerna av dej"... Du får vårda ditt språk, Hubbe. Skärp dej.
Ambassadören:
    — Här svävar hans mor och hans far i livsfara och där sitter han på tvivelaktiga ställen i sus och dus!... Jag ska minsann hämta honom. (ut till vänster)
Ambassadörskan:
    — Hubbe kom tillbaka . .. du blir mördad! 
Kokerskan:
    — Ingen fara, frun, dom nitar honom på tröskeln.
(Ambassadören inbäres, med fötterna före av två poliser, hans öga är blått.)
Polisen:
    — Förlåt frun, men en tjallare ringde och tipsade oss. Han rådde oss att se upp med en liten mittbenad kurre med mustasch. Signalementet stämde på pricken. Samma slips och samma kostym också.
Unge Peder: (in från höger något småfull)
    — Hej, allesammans.
Ambassadörskan: (faller sin son om halsen)
    — Peder, Peder... tack o milda makter. Vi är bombhotade, hela huset kommer att flyga i luften... Och du har klarat dej helskinnad!
Unge Peder:
    — Ta inte så hårt på bombhotet morsan. Jag stoppade en näsduk i munnen och pinglade farsan för att kunna smita i väg på Glada Hästen och få en sväng.
Ambassadörskan:
    — Men Peder... så får man väl inte göra.
Unge Peder:
    — Men hur i helvitte ska man bära sej åt när farsan springer omkring på krogarna och letar efter en så fort man är ute och har lite ball. Jag måste fixa så han håller sej inomhus.
Ambassadörskan:
    — Peder!
Unge Peder:
    — Ja, ja morsan... gå och knyt dej. Jag har inte tid längre. Jag ska korra både Expressen och Svenskan och så ska radion ha en bit om bombhotet till morronekot. Gonatt, lilla mamma.
— Ridå —