nr 47  1972                                                                                
■■■ Alla undrar varför Hylands lördagar inte är lika roliga som förr. Är Hyland ur form? undras det i riket.
    Visst är han ur form. Han lider av lekfeber!
  Lekfebern är en smittosam åkomma som brer ut sej i vida kretsar.
    Det var lekfebern som omintetgjorde mina chanser att få ett intressant samtal med författaren Orvar A Palin.
    Enda skälet till att jag accepterade inbjudan till en middag i en av våra knoddänare förorter var att Orvar A Palin skulle komma. Jag hade läst hans senaste och det var några saker jag ville diskutera med författaren.
  Så fort vi bröt upp från middan och det blev småbord tog jag chansen.
    — Goddag herr Orvar A Palin, det var. . .
    Längre kom jag inte för värden klappade i händerna. Alla herrar skulle ställa upp i en klunga och damerna i en annan. Värden drog upp två kritstreck tvärs igenom våningen och det skulle bli stafett. Förste man i herrarnas lag och första tjej i damernas fick varsin kikare. Tävlingen gick ut på att balansera sej fram på strecken med en bakvänd kikare för ögonen. Damerna vann, för det var en av herrarna som inte såg när kritstrecket var slut. Vi hittade honom efter fyra minuter, då var han halvvägs till Tunnelbanestationen, svårt huttrande i den kalla höstblåsten.
    Det fick bli samtal med Orvar A Palin över en stilla grogg i stället. Men då skrek värden, svårt anfrätt av lekfebern, att det skulle bli apelsindans. Det går till så att herre och dam dansar klämmande fast en apelsin mellan sej. Alla svenska herrar, inklusive Orvar A Palin, ser ut som Sammy Davies Jr när dom dansar apelsindans.
 När det äntligen blev paus och gästerna var dödströtta och värden överlycklig, trängde jag upp Palin i ett hörn och sa:
    — Jo, hej, jag har läst din. . .
    Hallå, alla tjejer och gubbs, skrek då värden, nu e're tajm för nästa gren!
    Herrarna skulle få revansch, hette det. Det gällde att stapla så många tomma ölburkar ovanpå varandra som möjligt utan att stapeln rasade.
 Sen blev det snottra.
    Det går till så att värden trär det tomma fodralet till en tändsticksask på kran och vänder sej till närmaste dam för att utan hjälp av händerna trycka fast fodralet på hennes kran. Sen ska damen flytta fodralet vidare till nästa herre osv.
    Jag minns att en beslutsam tant spräckte fodralet i envetna försök att trä det på kran till misslynt och icke lekfebersmittad farbror, vars näsa syntes ha gått på sina modiga 15 000 konjak.
    Farbrorn betraktade suckande det spruckna tändsticksfodralet och sa:
    — Det var fanimej det enda trestjärniga i det här huset
    Sen fortsatte tiokampen med att alla med läpparnas hjälp skulle plocka upp en guldring ur en liten hög med vetemjöl. Alla blev vita i ansiktet och värden gallskrek av entusiasm. Jag fångade en skymt av Orvar A Palin med ring i mun och mjöl på kinderna. Han såg ut som en herrgårdstjur av fjällras.
    Jag tror det var i åttonde grenen jag smet.
    Den gick ut på att lubba runt en flygel med en matsked innehållande en rå potatis.
    — Hur var Orvar A Palin? sa hustrun när jag kom hem.
    — Han var för jävlig på att trava ölburkar, sa jag.
    Det tråkiga med denna lekfeber är att den på bara de fem senaste åren brett ut sej så att den terroriserar sällskapslivet i de vidaste kretsar.
  I hem där man förr kunde dra sej tillbaka till en stillsam vrå och diskutera livet med lektor Persson, är umgängesformerna radikalt omlagda. Lektor Persson ligger raklång på golvet med händerna på ryggen och försöker äta upp ett kex som hänger i ett snöre från taket.
  Förr kunde man diskutera rikets affärer med kamrer Punding på banken, men kamrer Punding har numera inte tid, för han är förortsmästare i konsten att marschera runt en samling stolar och sätta sej blixtsnabbt när musiken tystnar.
    Ni undrar, varför Hyland är tråkig i år. Det är han egentligen inte. Innerst inne är han fortfarande samma lysande Hörnanledare. Det är bara det, att han fått en släng av lekfebern, även han. Förr i världen hade vi roligt i Hörnan, då satt där fascinerande personligheter och hade festliga dialoger med Hyland, töntar från skogarna likaväl som kulturella och politiska storheter.
 I dag kastar man boll i varandras förklädesfickor i Hörnan. Man springer i kapp med handfat på fötterna. Men pekar på kort, man kastar bollar på dockor.
    Det är lekfebern.
    Hörnan som förr var ett roligt program har förvandlats till en serie mekaniska upptåg. Ett program som består av ideliga lekar där det tar tre minuter att förklara reglerna och en minut att leka, det är dömt till att mista folkets förtroende.
    Finns det inget vaccin mot denna förbannade lekfeber som håller på att ödelägga landet?