Dessa besvärliga skaldjur...

nr 40 1964 
    
Skaldjurssäsongen, denna krasande, slaskande och sörplande tid på året då alla svenskar vänder sej till varandra kring borden och säjer: Hur gör man? Mitt i denna säsong, frågade man:
Kräftorna börjar väl ta slut vid det här laget, men den gångna säsongen har inneburit en intressant uppdelning av kräftvännerna i tvenne läger. Det är sugmetoderna som skiljer de båda lägren åt.
    Metod A har sistlidna augusti lanserats av herr riksraparen Åke Söderqvist. Den går ut på att man bryter av ena klon och suger saften ur kräftan via handleden. Man stoppar handleden i mun så att man sitter öga mot öga med kräftan och sen suger man tills ens egna ögon möts vid näsroten så att kräftan plötsligt synes ha fyra ögon. Då, men inte förr, är kräftan rensugen.
    Metod B innebär att man bryter av stjärten, vänder framkroppen på rygg och suger ur framskölden bakifrån. Det är en mera traditionell metod och har egentligen bara den nackdelen, att rätt som det är säger det PLOPP och så sitter man där med hela kräftans inredning i vrångstrupen.
    När det gäller kräftätning är alla sugmetoder bra och det allra bästa är att man får sörpla och leva bus hur mycket som helst utan att hovmästarn höjer på ögonbrynen. Även fint folk sörplar. Jag har en gång hört Carl Albert Andersson äta kräftor på Källhagen. Han lät som en älg som drar klöven ur ett kärr.
    Det pinsammaste jag upplevt ifråga om kräftätning var annars en blodröd engelsman som gjorde två timmars tappra försök att äta kräftor med kniv och gaffel på Foresta. En gång i kvarten sa det pang. Det var när kniven gick i tall- riken och kräftan for ut på matsalsgolvet med utgångshastigheten hos en skadskjuten katt.
    Krabban – dagsaktuell - är lite mindre komplicerad, ehuru den fordrar en viss vana. Den som aldrig ätit krabba förr och öppnar en dylik f.f.g. blir ofta förvånad. För att inte tala om en kirunabo som jag bjöd på krabba en höst. Det var hans första kontakt med djuret. Han lättade på skölden, stirrade på det brungröna, smetiga innehållet och sa:
    – O fy fan!
    Den som skriver en handledning om skaldjurs ätande kan dock fatta sej ganska kort om krabban. Allt i krabban går att äta utom gälarna. Däremot torde handledningsförfattaren göra klokt i att uppehålla sej en smula vid olika metoder att öppna krabban. På det området råder nämligen en viss förvirring.
    Jag har gästat folk som dukar med hammare och skärbräda att ha till hands när klorna ska krossas. Sånt folk får skylla sej själva. När plastdisponent Isaksson drämmer till för kung och fosterland bör värdinnan först uppmana de övriga gästerna att ta skydd.
    En annan falang av krabbvänner kör med nötknäppartång, och alla sätt är ju bra utom de tråkiga. En värdinna körde med stämning vid en nyligen anordnad krabbsexa – nermörkt i lokalen, två stackars levande ljus och sex halvdöda personer. (Aperitifen och snapsarna till förrätten hade gjort sitt.) 
    Den dåsiga stämningen bröts av ett uppiggande avgrundsvrål när lilla fröken Söderlund tog fel i mörkret och mosade ombudsman Erikssons tumme med nötknäpparen.