nr 36  1966                                                                                
■■■ Vi måste popularisera hösten. När våren är i antågande så står det med stora bokstäver på löpsedlarna:
    VÅR ÖVER HELA LANDET! Så fort solen tittar fram i början på juni, står det på löpsedlarna: SOMMAREN ÄR HÄR! Och när de första flingorna singlar ner över Norrbotten, då heter det:
    FÖRSTA SNÖN! med jublande utropstecken i trästil.
    Men när fick HÖSTEN en löpsedel sist? Inte sen Karlfeldt var i farten och bedrev PR för årstiden. »Den vår de svage kalla». etc. . .
    Ändå har hösten sina glädjeämnen, enkla men harmlösa förströelser såsom Fia med knuff, Svarte Petter och valdebatterna i TV.
   Det är på hösten man får tid att lösa korsord, det har man inte haft tid med på månader, det är nästan så att man glömt bort att gotländakt gräs, två bokstäver, blir AG.
   Det är på hösten som man i mörka aftnar kan lägga en stilla patience.
   Det år på hösten som man kan ge sej tid att forcera svårsmälta böcker som Bröderna Karamasov, Dexippos och Kalle Anka lurar Björnligan.
   Det är på hösten som man kan bjuda sina vänner på stuvad vit flugsvamp för att kolla om svamphandböckerna talar sanning.
   Det är på hösten som man kan bjuda hem intet ont anande vänner på öl. Just som de sträcker ut sej i fåtöljerna rycker man undan draperiet framför projektorn och ger dem en smalfilmsafton som de sent ska glömma, därmed utkrävande en ljuvlig hämnd för utståndna stillbildsvisningar och lutsångsstunder man inte kunnat smälta.
■   Det är på hösten man kan hinna offra sej för barnen. Just som de ska gå iväg på bio, hugger man dem i hampan och tvingar dem att spela räv med pappa i tre timmar.
■   Det är på hösten man bjuder hem folk på sällskapslekar. Det gives många roliga lekar att välja på, men det finns inte mycket som går upp mot en svensk byrådirektör när han snottrar.
■   Att föreställa saker är också mycket roligt. En kommer in och, utför en pantomim och de andra ska gissa vad vederbörande föreställer. Vi glömmer aldrig när fru Söderlund kom in med en rosenkvist och skulle föreställa "Ingen ros utan törnen" när Oskarsson på udden slog sej på knäna och sa:
    
Ta mej fan ska det inte vara höns med ris!
    När alla vännerna tagit slut och ingen längre vill anta ens inbjudningar, kan man i de mörka höstkvällarna ägna sej åt intellektuella lekar. Man kan göra charader i sin ensamhet, man kan lösa rebusar och framför allt kan man författa limerickar.
■   Detta att göra limerickar är mera spritt än man tror. Redan nu har den verksamheten satt sina spår i Mummels post. En som heter Hansson och är bosatt i Lund har skickat en hel binge. Ska vi dra en del:
    En riksdagsman ifrån Enare sa: Vad jag menar ä
    att vi ej får förhala
    frågor som verkar vitala.
    Men mer om det lite senare.

■   En annan låter så här:
    En fyrvaktare på Långe Jan sa:
    När man inte ens mitt på dan
    hinner ut för att pinka
    förrn man åter ska blinka
    ja då ger jag allt blanka fan!

■   En mera turistinspirerad grej:
    På en nattklubb vid Sacré Coer
    till en strippa sa en charmör:
    — Säg mademoiselle
    vad har ni för er i kväll?
    — Bara ett litet löv, mon siegneur.

■   Och slutligen en liten versifierad småfräckis från öst:
    En sjubarnsmamma uti Odessa
    har enligt Pravda börjat processa
    och förklarat som så:
    Nu är jag trött på att gå
    hela livet och bara grossessa!

    Herr Hansson i Lund tycker att den här formen av ordlekshumor alltför sällan odlas i våra tidningar och anser att Mummel borde göra något åt det.
    Visst — vem som helst får skicka in limerickar, Mummel betalar 25 spänn för var och en som kommer in! Därmed har vi definitivt gett er något att fördriva de närmaste höstkvällarna med, Lycka till!
    Om man inte diggar Fia med knuff, om alla korsord är lösta, alla smalfilmer visade och man dessutom har kräkts upp all svamp och alltså absolut inte kan hitta på något att göra, så har vi ett litet tips till här: Sätt er ned och planera för nästa års semester!
    — Inte har jag råd med semester nästa år också, säjer ni.
    — Det har ni visst det. Fråga Skandinaviska banken får ni höra. Om ni spar i Skandinaviska banken så får ni inför semestern nästa år låna lika mycket av banken som ni har sparat. Gnetar ni alltså ihop 1.500 kronor under den förestående hösten och vintern, så kan ni i sommar vifta iväg till Kanarieholmarna med 3.000 kalla på fickan!
    — Det låter ju fantastiskt. . . och så snällt av banken sen, säjer fru Söderlund i viken,
    Herr Söderlund är inte lika entusiastisk. Han tänker på hösten 1967.
    — Då ska man dels spara till sommarsemestern 1968, dels betala tillbaka lånet för sommaren 1967. Jag kommer att gå i konkurs. muttrar Söderlund.