Det är oss dom glor på, dom nya kändisarna!
  nr  33  1975
    På rundresa i sommarriket möter man de nya kändisarna i lokaltidningarnas annonsspalter. 
    I Östgöta Correspondenten, Nerikes Allehanda och Göteborgs-Posten ler dom emot en med eller utan krulliga polisonger. Det är folket som säljer begagnade bilar, tvättmaskiner, frysboxar, pälsar och färg TV-apparater. Även konsulenter i heltäckningsmattor och bäddsoffor har börjat le i annonser.
•   Det är inte alla som ler, men dom som gör det försöker å le som Lasse Widding.
•   Flertalet ser allvarliga ut, försöker väl göra ett seriöst intryck fast dom säljer japanska kameror med ett par gamla tofflor som första handpenning.
•   Några ser ut som syrabadsmördare, nyss gripna och fotograferade av polisen. Det är dom som säljer äkta Bruno Liljefors för 38:50.
    Ända sedan jag själv började visa mitt ärriga nylle i vinjetten till den här sidan för 15 år sen har jag undrat om detta nylle är en positiv faktor rent marknadsföringsmässigt sett? Köper folk tidningen mera och läser folk denna sida med större aptit därför att mitt ansikte sitter där som ett frimärke är ut och år in?
•   Från början var det praktiskt med ansiktet. Eftersom man en gång i sin ungdom valde signaturen Gits, fick man en massa brev från läsare med adressen “Fröken Gits Olsson”. En del läsare skrev och frågade hur morsan mådde. Dom trodde jag var son till Git Gay.
    Bilden av mej formligen strålar ju av viril mannakraft och det kommer icke längre några brev till fröken Gits.
    Men marknadsföringsmässigt sett. . .
    Säljer Jonatan Bräcking flera bill beg. Oplar till folk därför att han varje dag visar sina utstående öron i annonsen?
•   Är det lättare att skapa förtroende för japanska färg-TV på östgötaslätten om TV-handlare Urban Carlsson visar mittbenan för kunderna?
•   Tror allmänheten mera på heltäckningsmattan Rudolf om en som heter Jonsson sitter i annonsen och ler med lika många tänder som Ernst Rolf?
    Jag anser att frågan bör utredas.
    Det var väl Expressen som började med det här. Redaktörer, som var specialister inom något gebit, fick pryda sin spalt med sitt ansikte. Jag minns att vi apade efter det där på en landsortstidning jag jobbade på. Tidningens kriminalreporter hade länge följt en rättegång som gällde ett mord i trakten. Och redaktionssekreteraren föreslog att kriminalreporterns bild skulle in i vinjetten. Redan två timmar efter tidningen lämnat pressarna ringde uppbragta läsare och påpekade, att det stred mot publicistisk sed att visa bild på mördarn innan dom fallit.
    Ändå hade vi retuscherat kriminalreporterns bild ganska duktigt. Oss emellan såg han ut som en byfåne från Kvismardalen, vilket kunde tänkas bero på, att han var en byfåne från Kvismardalen. Men i tidningen kunde man faktiskt ta honom för Clark Gable om man kisade lite med ögonen. Kriminalreportern själv, denne Kvismardalens Hemingway, gruffade på redaktionssekreteraren för att man målat mustasch på honom. Redaktionssekreteraren hänvisade därvid kallt till Expressen. Alla på Expressen hade mustasch på den tiden — Nycop, Gert Engström, Gösta Ollén, Grafström, Montan... Det skulle vara mustasch inom 40-talsjournalistiken, sen fick dom säja vad fan dom ville i Kvismardalen.
    De krämare som spänner ögonen i oss från dagens annonssidor har inte mustasch. De är påfallande ofta kortsnag- gade och korrekt klädda. Stig Olsson, som tittat på oss från sina bilannonser i tio år, har blivit lite långhårig på sistone och klippt lugg där fram, men uppträder på det hela taget mycket korrekt. Alla herrar som säljer bättre begagnat, bilar från tio lappar och oppåt, är måna om att se korrekta ut i annonserna. Jag minns att jag var inne i en Rolls Royce-butik en gång. Kunderna var en ståtlig blandning av grevar och baroner, men han som såg finast och blåblodigast ut var försäljarn.
    Ett intressant fenomen är, att korrektheten försvinner neråt i prisklasserna. Det tycks gå något slags gräns vid 
5 000 spänn. Där uppträder försäljarna i prickiga skjortor på sina bilder. Gubbar som kränger 2 000 kronors- bilarna har yviga polisonger. Och dom som kör med 350 kronorsbilarna ser ut som apor.
•   Det borde vara ett intressant fält för forskning detta. Är det så att de här ansiktena präglar sin rörelse, eller är det rörelsen som präglat ansiktena? Vad skulle hända om den där slottsgreven som sålde Rolls Royce började kränga semesterbilar i citydress och nystärkt skjorta? Och vad skulle hända om dom här som ser ut som Cornelis Vreeswijk började sälja Rolls Royce? 
    Det kan man fråga sej i värmen.