Det är tack vare fotograferna!
 
 
nr 1  1978
■■■ Se fyller 40 år. En bildtidnings historia är dess fotografers. Utan bra fotografer hade vi aldrig ens blivit 1O år.
    Vi har haft bra fotografer.
    Med bra fotografer menas folk som förutom att dom tar bilden i den rätta tiondelen av sekunden, också tar sej fram till platsen där bilden finns att ta.
    Se har haft idel sådana, Hasse Malmberg som tog sej in till kung Farouk i grönsvart bonjour när det var fracktvång, Ove Wallin som tog sej tvärs över Röda torget med ryska arméns poliser i hälarna, Anders Engman som smet in i det avspärrade terrorområdet i München i sex nummer för trånga gymnastikskor.
    En bra fotograf tar sej in överallt, om han så ska vara förklädd till lucia med blixtljus i håret.
 Anders i München under olympiska spelen 1972. I gryningen small skotten i den israeliska förläggningen, ett av de mest bestialiska blodbad historien känner. Den tyska polisen slog blixtsnabbt en järnhård ring kring olympiabyn, världens fotografer hoppade jämfota utanför grindarna, bönade, grät och hotade utan att någonting hjälpte. Men vad skådar vårt norra öga? Mitt i den kanadensiska truppen på inmarsch från dagens träning, går en kille som inte riktigt stämmer med de övriga. Dels har han en något avvikande färg på träningsoverallen, som dessutom putar av kameror under jackan och dels går han som en invalid. Det är Anders Engman, Sweden, med blicken stint i backen och med lånade gymnastikskor i storlek 36, på fötterna. Själv har han annars 44.
    Det går vägen, trots att han igenkänns av en plåtare från Paris Match , som hör till dem som trängs vid grinden.
    — Hej Anders, skriker Paris Match.
    Han får inget svar. Men SE fick bilder inifrån mordplatsen.
    Lennart Nilsson och en redaktör vaktar biskop Helanders tjänstevilla i Strängnäs. Biskopens son öppnar och vägrar släppa in.
    — Bara en liten, liten bild, vädjar Lennart och måttar med tummen och pekfingret.
    — Absolut inte!
    Porten slår igen med ett brak. Lennart suckar, redaktören suckar. Sakta vankar de utmed häcken som kringgärdar biskopens trädgård. Lennart sticker in huvudet i lövverket. Minsann sitter inte hela biskopsfamiljen med biskopen i spetsen och håller familjeråd i trädgården! Lennart tar fram Hasselbladaren, skruvar på långa glaskorven (teleobjektivet) och fyrar av. Dessa gamla Hasselbladare som alltid ska rassla så förbannat från slutaren! Efter fjärde exponeringen rycker biskopen till. Vad är det för ljud i buskarna? Familjen lyfter från stolarna och kommer lubbande. Men då är fotograf Nilsson och en redaktör långt därifrån med benen på ryggen. Lennart rusar raka vägen till stationen, redaktören knatar till stadshotellet. Vi har skilda mål här i livet.
    Ove Wallin en frusen novembermorgon i Moskva, när sovjeterna firar 7 oktober på Röda torget. Endast politiskt pålitliga, är inbjudna. Dubbla spärrar runt hela centrum av stan. Men vi forcerar dem lätt i hälarna på ett gäng inviterade partivänner från Östberlin. Vi får en plats ända framme vid repen på Manegeplatsen, där de stora raketerna står på sina lavettage, dödsbringande korvar på 60 meter. Ryska arméns poliser håller torget rent, en stackars kapten ur armén som inte har där att göra, släpas iväg som om han vore en terrorist.
    Oändliga led av Sovjetmedborgare marscherar förbi. Tåget svänger av uppför backen mot Röda torget för att defilera för höjdarna som står på mausoléet utanför Kremlmuren.
    — Du, säjer fotograf Wallin, en bild av höjdarna tagen från ledet, vore inte det fint? Den har aldrig tagits förr. Ska jag försöka?
    — Du är inte klok, du blir nerslagen innan du har kommit halvvägs.
    Wallin säger ingenting. Plötsligt ser jag honom snedda Manegeplatsen, mellan alla raketerna, med fyra kameror dinglande i remmar kring halsen. Jag ser hans vita toppluva försvinna bakom en av de skarpare bomberna och tänker: Frid över hans minne, det var dock en ambitiös fotograf.
    Visst klarar han det. Att ingen ingrep på Manegeplatsen sammanhänger med, att inför den absoluta fräckheten, hinner ingen reagera. Men i backen förbi Historiska museet är det klippt. En rysk polis med pälsmössa och en meter mellan axlarna suger tag i fotografen. Sedan gör polisen ett misstag, han börjar diskutera fallet Wallin med andra poliser. Under tiden passerar den sovjetiska backhoppartruppen på väg mot Röda torget. De har samma vita toppluvor som Wallin, vilken ser sin chans. Han hoppar in i ledet, går med krokiga knän, ty sovjetiska backhoppare är småväxta killar. Han får sin bild.
    Den kommer aldrig i tidningen, för hemma på redaktionen i Stockholm, tycker dom inte att det är nån vidare bild. . .
    En tokig apa i Borås djurpark har målat tavlor och någon har ställt ut dem under falskt namn i Göteborg och lurat konstkritikerna att skriva uppskattande recensioner om denne nyupptäckte spontanist. Stort ståhej när sanningen avslöjas. Björn Larsson och jag åker till Borås för att göra ett färgreportage som handlar om hur apan målar en tavla för SE. Vi har pannå, färger, penslar och bananer med oss. Men apan är inte i form. Käkar upp alla bananerna och biter av penslarna. Han kommer inte igång med målandet. Han bara ryter:
    — Hrum, hurm, hrum...
    — Han är störd av uppståndelsen, säjer djurparkschefen, vi tar oss en promenad i stallarna, så får Björn vara ensam med apan.
    Vi tittar på strutsar, vi tittar på kameler, vi tittar på geparder och fan och hans mormor. Från den målande apans avbalkning hörs hela tiden apans grymtande. Hrum hrum hrum
  Till slut tyar vi inte längre, som det heter på TV-småländska. Vi slår upp dörren och tittar in. Och där sitter apan och målar klart inspirerad. Tavlan är nästan klar. Framför honom står Björn Larsson med kameran. Han hoppar jämfota och knäpper. Apan målar, det är fotografen som hoppar och skriker Hrum Hrum Hrum
Såna är och var dom, hela raden av glada SE-fotografer, företagsamma herrar för vilka det är en barnlek att ta sig in i Pentagon med en klöversjua som legitimation.