Det är tango i Härnösand... 
nr 6 1966           
    Det är onsdagstango på det förfallna Stadshotellet i Härnösand. Sandwiches och Ägglåda Portugaise för 18 kronor. »Coupe Melba» ingår i priset. 40 handelsresande bedriver oavbruten klappjakt på de 20 tjejer som har kommit till städes i den lilla svarta från Domus.
   För musiken svarar Gandhi
Ferro, en liten förbindligt bugande indier som för aftonen förstärkts med en lokal trumslagare och en ståfeletalang vilken bär alla spår av att vara en avsutten regementsmusiker just sysselsatt med att dryga ut den magra ATP: n. I fönstren mot hamnen ritar frosten rosor på rutorna bakom de nedrökta gardinerna. Det är 23 grader kallt där utanför. Men här inne är det två vita och en brun, la Paloma och en grogg. Den lille indiern sjunger för alla som vill höra på sin klagande sång: »When I come home to you, my San Francisco...»
   
Det är gripande. Det är Norrland. Och långt till San Francisco.
   Stilarna skiftar på dansgolvet. Här förekommer stillsam
slow fox, cheek to cheek, sprallig shake och vilt armsvingande twist till en och samma låt. Det är inte bara handelsresande i kväll, en och annan tangokavaljer från orten kan urskiljas. En av dom är den verkliga konnässören. Han tar matsalen på diagonalen i fyra sugande kliv och när han når hörnet bryter han tjejen baklänges med en sådan beslutsamhet att en servitris får göra en rask undanmanöver för att rädda ishinken. Innan hon hinner yttra ett förebrående ord har tangokavaljeren redan diagonalat till motsatta hörnet. Nu är tjejen inställd på nedbrytningen och kör med inlevelse. Strax innan hon viks bakåt som en dåligt stoppad madrass höjer hon norra kardan mot taket och låter den falla ner mot golvet bakom sig med en ambitiös ansträngning att vara graciös. Det hela liknar en tulpan under snabb nedvissning. En handelsresande rycker åt sej tallriken på det att kickan icke må doppa tummen i Coupe Melban.
   
Saken är klar, tangokavaljeren behärskar golvet i kväll.
Han dansar inte. Han går i trafik.
   Sättet att bjuda upp kan tydligen också varieras. Flertalet herrar bockar artigt, men de
finns de som knackar tjejen i huvudet lite frånvarande och pekar med tummen åt indiern till. En herre anhöll om en dans genom att helt resolut rappa till damen i ändan med hotellnyckeln. Han blev inte nobbad, trots att det måste ha gjort ont. Dom har rekorderliga hotellnycklar på det här stället, tunga klumpar i gulmetall, förmodligen en kvarleva från den gamla goda tiden när hotellgästerna tog nycklarna och drog ut på fjärdisarna för att klubba lake med dem.
   Påföljande afton ligger hotellmatsalen öde så när som på
fyra herrar som äter biff a la Lindström. Men i festvåningen dånar popmusiken. I den fullkomligt öde lokalen står en hisklig juke box och sprutar pop så att trumhinnorna möts inne i roten på en. I dörren står en galonerad vakt och säljer biljetter ur ett häfte. Ännu har han inte sålt en enda biljett. I bakgrunden trampar en blek arrangör. Jippot kallas »Diskontek» och lär vara ungefär detsamma som Diskotek, d. v. s. en sån där grammofondansafton som är så populär i USA.
   En herre stannade till, betraktade den öde lokalen och sa:
   — Det här kunde jag ha talat om för dom. Det är ingen idé
att göra något för ungdomen i den här stan. Den tänder inte.
   
Mannen visade sej vara knuten till ungdomsverksamheten
och sade sej ha bittra erfarenheter av dagens Härnösandsungdom. Dom bara hänger på fiken och struntar i allt som man hittar på åt dom.
   
— Spelar ingen roll, dom tänder inte sa mannen än en gång.
   På stans nya stiliga bibliotek satte jag mej ner och läste
om Härnösand i gamla tider, en dyster krönika om en liten norrlandsstad som brändes av ryssarna och byggdes upp gång på gång för att åter brinna till sista golvplankan.
   
Och har man sett! Vad hittar man inte i en gulnad bok! Jo, detta:
   1714 dömdes tre ynglingar till
spöslitning och fästning i Härnösand. Det var Martinus och Petrus Frank, söner till en regementsfältskär på Frösön, samt Jonas Westman, son till kronobefallningsmannen över norra Ångermanland och boende i Nätra. Vad hade dom gjort? Jo, den 4 april tände dom eld på det nyuppförda gymnasiet i stan. Elden spred sej från kåk till kåk och hela stan brann ner. Inför rätten förklarade de att deras matsäcksförråd hade börjat ta slut och dessutom längtade de hem. För att få slut på läsåret lite tidigare bestämde dom sej därför att helt enkelt bränna ner plugget.
   
Jag har ett bestämt intryck
av att så kriminell är inte ungdom i Härnösand av i dag. Och ungdomsvårdarna ska kanske närmast vara tacksamma för att dagens ungdomar inte tänder.
   Vad händer i Härnösand i
denna smällkalla vinter? Nja, lokalpressen har haft ont om nyheter den sista  tiden. I saftiga rubriker och rika bildreportage berättar man att det är kallt och att det är mycket snö och det stämmer förstås, även om man liksom visste det förut.
   Alla som fotograferar
sej i Härnösand, fotograferar sej med pelarrotundan framför Rådhuset som bakgrund. Även jag. Rotundan är stans signatur liksom. En härnösandsbo sa:
   — Det är Gustav III själv
som har ritat den här rotundan.
   En annan härnösandsbo sa:
 — Den där pelarrotundan, den - Jag vet, sa jag  det är Gustav III själv som har ritat den, i helvete heller, sa härnösandsbon, det är bara prat.

   En tredje härnösandsbo sa:
   — Den
där rotundan framför rådhuset...
   — Jag vet, sa jag, dom pratar
en massa dumheter om att Gustav III skulle ha gjort ritningarna.
   — Dumheter! Det finns bevis. Det är Gustav
III:s verk!
   Förkrossad av alla dessa motsägelser låste jag in mej på biblioteket igen. Och så här är det:
   Visst var det Gustav III som
hittade på det här med rotundan. 1774 kom han hem från Italien med en massa nya idéer om hur kåkar skulle utsmyckas, och att det nya gymnasiet i Härnösand — rådhus i dag — skulle ha en pelarrotunda. Det var kungens eget påhitt. Men han lät en annan kille göra jobbet! Tempelman var namnet, professor och kunglig arkitekt.
   Och det här att en kille gör
en annan killes jobb, det är man ju inte främmande för i dessa trakter, där historien om legosoldaten i Sollefteå var det stående samtalsämnet i en hel vecka. Folkhumorn i den goda staden sa: »Blir ni inkallad, åk till Sollefteå och bli en annan människa!»