Det finns änglar i blommiga plommonstop! 
 
nr  18 1967
    Herr Erlander sa till pojkarna i Tribunalen att visst fick dom hålla krigsförbrytarerättegång i Stockholm bara dom inte förfördelade president Lyndon B. Johnson.
    Gå och göm sej, Erlander, för nu ska jag förfördela Lyndon B. Johnson.
    Jag ska göra det genom att dra den senaste vitsen om presidenten, den som just nu åker runt i den amerikanska pressen. Det handlar om hur man på ett mycket enkelt sätt kan avgöra om presidenten talar sanning eller inte när han framträder i TV. 
•   Om presidenten drar sej i örsnibben, talar han sanning.
•   Om presidenten nyper sej i kran, talar han sanning.
•   Om presidenten tar sej om hakan, talar han sanning.
•   När presidenten rör på läpparna, ljuger han.
    Säj, Erlander, jag kan väl i alla fall få en snygg plats på listan hos SÄPO? Nånstans mellan Vilhelm Moberg och mopedbudet Smyget Karlsson, han du vet som lipade utanför amerikanska ambassaden hösten 64.
    Där sådde man ett frö. För fjorton dar sen sådde jag flera påsar för att dom säjer att det ska se snyggt ut med en gräsmatta. Nu är det dags att köpa ett par fröpåsar till, för duvorna har käkat opp alla fröna. Duvor är tjuriga fåglar. Jag säjer schas åt dom, men dom rör sej inte ur fläcken. Dom bara står där och pickar. I går sparkade jag en av duvorna i ändan. Han bara vände sej och tittade förebrående på mej. Häromdan var dom elva stycken. Jag tog en näve grus och slängde på dom, men dom drog sej bara undan någon meter. Jag kände mej som en polis bland elva mods på Hötorget Det stod i handboken att gräsfröna skulle myllas ned ordentligt. Precis som om jag inte hade gjort det. Somliga frön är nedmyllade halvvägs till Kina, men duvorna hittar dom ändå. Dom jobbar tre och tre. En sparkar upp en grop och kliver ned på dess botten och hämtar fröna. Sen blir det »langen går». När han som står sist i kön har käkat frön så han liknar en anka som är på smällen, så byter dom plats. Ankan går ner i gropen och hyvar opp frön till dom som är hungriga.
    Söderlund i viken säjer att man ska skjuta duvorna med salongsgevär. Han sitter i sängkammarfönstret och brassar på. Men duvorna är snabbare än man tror. Det enda Söderlund har träffat hittills är brevlådan. Dom undrade på posten varför barnbidragsanvisningen såg ut som en sil. Jordbruket fortsätter. Söderlund har skrivit till Gyttorp och frågat om det finns trampminor för duvor.
    Minns ni förra veckans SE? Vi hade ett färguppslag med alla de där festliga knapparna som amerikanerna bär i kavajslaget, dom på vilka det står »Stöd freden, annars slår jag ihjäl dej», »Roland Reagan är lesbisk» etc.
    Knappt hann tidningen komma ut på stan, förrän Picko Troberg kom knatande för slaka mustascher och undrade om vi inte var riktigt kloka? För det vet ju hela landet, att Picko sedan ett halvår saluför just sådana knappar på den svenska marknaden!
    — Jättefestliga knappar som går som smör i solsken, sa Picko. Vi tar 1:25 styck för dom i handeln. Det finns 72 olika knappar, att välja på hittills. Får jag lämna lite smakprov? Så här står det på dom: Jag har spritproblem, pank, Ska vi dansa först? Bort med Sträng!, Pettingsäker, Utrota Mods!, Ner me brallorna, P-pillertestare, Playboy, Pensionera Hyland! Porr är kul etc.
    I övrigt försäkrade herr Troberg att racerbilsåkandet blir nästan lika intensivt i år för hans del som i fjol. Efter Hyllinge blir det Skarpnäck och Karlskoga till att börja med. Däremot ämnar han inte göra vägarna osäkra utomlands i år. Han ska i stället stanna hemma i sommar och koncentrera sej på den marina karriären. Han har just köpt en Smuggler av Ebbeke och pojkarna, och med en 115 hk racer Johnson i ändan på den ska det bli start i Roslagsloppet i augusti. I fjol hade Picko två hundrahästare i aktern på en öppen Finnmar, klarade sej runt Södertörn, men bröt bägge stativen och fick lägga av i Väddö kanal.
    Det finns andra märken att pryda sitt rockslag med så här års. 1:a majblomman fyller 50 år och satt jubileet till ära blå och grann på alla svenska medborgare kring 1 maj. Jag är bara lite irriterad över att inte personligen bli ihågkommen med en liten medalj i samband med jubileet, så helt som man en gång i tiden offrade sej för majblomman.
    Det var på 30-talet och man hade ett ganska otacksamt distrikt, Vasastan. På lördagarna gick det väl an, för då passade man på vid spårvagn nr 14:s ändhållplats vid Vanadisplan. 14 gick till Djurgården och den var för det mesta fullastad av folk som tagit sej en jamare hemma för att sedan åka till Grönan och kasta pil. Bland dem var köplusten god.
    Men annars var det en trög marknad för majblomman i Vasastan. Våren 33 hade jag tagit ut 300 blommor på KFUM:s högkvarter utan att riktigt känna köpmotståndet. Man hade ju bott på Söder förut, och där gick 300 blommor åt på tre dar. Efter tre dars kämpande på den nya marknaden hade man blivit av med endast 100 blommor á 10 öre stycket som dom kostade på den tiden. Situationen var förtvivlad. Ens far log blekt när man föreslog att han skulle köpa en låda för en tia.
    Efter en desperat drive på Djurgårdsslätten blev man av med hundra till. Fast kisarna från Hedvig Eleonora och Oscars var dödsarga för att man trängde in på deras domäner.
    Återstod hundra blommor, och man beslöt att göra ett utspel på krogen Röda Berget på S:t Eriksgatan.
En för majblommetanken helt främmande tjocksmock i uniform spärrade dock vägen och sa, att här kommer inga snorgärsar in för att sälja nåra jävla blommor. Då dök en ängel opp i bilden. Han hade dammigt plommonstop och röda mustascher och luktade pilsner och kron så att oljefärgen flagnade på dörrpanelen.
    — Klart som fan att grabben ska sälja majblommor, sa han.
    — Inte i utskänkningslokalerna, sa tjocksmocken. Inga minderåriga äger inträde!
    — Ta hit blomjävlarna så ska jag gå in och kursa dom, sa plommonstopet, ryckte till sej lådan och försvann in bakom ryggen på tjockisen. Han dröjde länge, jag tror en kvart. Sen kom han ut och var härlig att skåda.
    Han hade stuckit alla de hundra majblommorna i kullen på stopet och såg ut som en vandrande blomsterrabatt. 
Han tryckte en tia i näven på mej och försvann in på krogen igen. Sen dess har jag aldrig kunnat bli arg på fulla gubbar. Hur full en människa än är så kan det tänkas att det bor en ängel i honom, en ängel med hundra blommor i plommonstopet, en sån som blev min räddning våren 1933.