Det ska vara en folklig man med hängslen...
  nr  35  1975
■■■
Sensommarsolen lekte i de fladdrande bomullsgardinerna i högkvarterets öppna fönster. Ett halvdussin suckande män gned armbågarna mot ett konferensbord. Någon trummade slött med en blyertspenna mot bordets polerade yta, detta bord kring vilket man motsatt sej det mesta i svensk politik sen 30-talet.
    En som just återvänt från Båstad, solbrynt efter den dagliga dubbeln på centrecourten, bröt tystnaden i rummet. Han sa:
    — Vi skulle äntligen behöva en auktoritet. Fridas visor är nog bra, men vad partiet ropar efter är en Sträng, en folklig auktoritet, en arg och självsäker fan som kan klatscha med hängslena så att både Wallenberg och Lidbom blir nervösa.
    En som ännu rapade räkor efter att ha återvänt från Smögen, anmärkte att Ahlmark har svångrem.
    En som inte haft semester men var röd ändå efter en lunch på Operakällaren, sa att Eriksson hade varit mannen. Eriksson hade hängslen, talade värmländska och kunde dra folkliga vitsar.
    En som var blå i nosen efter arton hål på Kevinge sa, att om partiets framtid skulle hänga på ett par hängslen, så kunde man ju inte räkna på Cecilia. Kanske skulle man kunna få Ullsten att offra sej, om han fick ett par prickiga.
    Nja, sa Båstad, man kan ju vara folklig på många sätt. Fälldins pipa var inte dum.
    Han i Kevingeblått insköt att det visserligen vore ett radikalt grepp att sätta en pipa i gapet på Cecilia, men att folket knappast var moget för en sån image. Och började Ahlmark uppträda i pipa, skulle han göra sej politiskt omöjlig. Med dom utstående örona skulle han se ut som en treklöver i TV med pipa i käften.
    Han från lunchen sa, att man kanske kunde lära Ullsten röka pipa.
    — Nej, fastslog Smögen. Han sätter första bästa filtercigarrett i halsen och får inte fram argumenten.
    — Detta är ett jävla parti. sa Kevinge. Otacksamt att jobba, ingen röker pipa, ingen har hängslen, ingen kan berätta  historier. Hur fan ska vi kunna göra oss gällande i svensk politik?
   Lugn sa Båstad, Ohlin kunde inte berätta historier han heller och ändå var vi på den tiden ett stort parti...
    — Just det, sa Smögen, han var så jävla blåst att han inte kunde klara en enkel vits. Tänk när den där bagarn från Ljungby, Rune Johansson, började sticka opp. När Ohlin skulle debattera me’n, la jag in i manuskriptet nånting om att “då kraftiga män som Fridtjof Nansen tog sej fram med Fram, men hr Johansson från Ljungby tar sej fram med bak”. Jävla bra grej.
    Men vad sa Ohlin? Jo, på torgdebatten i Borås sa han att Fridtjof Nansen tog sej fram med Fram men att “Johansson såvitt jag vet driver en bagerirörelse”. Sen vände han sej om och undra varför jag sparka'n på smalbena. Helblåst.
    Ack ja suckade Kevinge. Wedén var lite blåst han också. I Kolsva skulle han säja att “vår skattepolitik är Sträng”. Det var t.o.m. understruket i manus. Och vad sa karlfan? Jo, “vår skattepolitik är hård!” Och såna ska man försöka föra till seger. Halmhattar, rösta ungt... bah! Den här vändan får vi ta nån som kan läsa innantill.
    Såvitt jag ser, sa Operakällaren, är det bara Ullsten, Ahlmark, Cecilia och den där bänkfrälsarn kvar på listan över tänkbara people. Både Hyland och Lasse Holmqvist tackade ju nej..
    — Hermansson också, sa Kevinge. Jag kontaktade honom vid fjärde hålet, men han tackade för anbudet och sa, att någon jävla ordning får det väl ändå vara i ett parti.
   Situationen är dyster, medgav Båstad. Och Andersson i Rasjön är väl död?
    — Ja, sa Kevinge, det sa dom i alla fall i Falun när jag ringde och fråga efter'n.
    — Nicolin då?
    — Nä, då får vi sparken hela bunten. Dessutom måste vi akta oss för kisarna i storfinansen. Tar vi en toppläpp från näringslivet, fjärmar vi oss från folket. Som jag sa, en folklig auktoritet skulle sitta bra i ryggen, lite småreligiös och full i fan på samma gång.
    — Tellemar! sa Smögen.
    — Ingen dum idé. Han har kanske både hängslen och pipa! Varför har vi inte lanserat den förut?
    — Lansera och lansera, sa Smögen. Jag har ringt karln i fyra veckor, men det är ju lögn i helvete att komma fram.
    — Då ringer du honom igen på lördag om det blir slutsiffra 9.
    — Vadå nie?
    — Sifo säjer att vi har 9 procent kvar av väljarna, sa Båstad. Och kan vi inte enas om nåt annat i det här partiet, så kan vi väl i alla fall vara överens om att 9 låter som en slutsiffra...