Det ska vara historia i år. . .
  nr  9   1975
■■■ 
Korridoren ekade av klampet från åtta par platåsulor. Det stora grammofonbolagets hjärntrust samlades till meeting hos Bossen. En röd vårsol lyste in genom persiennspringorna och skapade glittrande reflexer i mötesdeltagarnas silverkavajer. När alla satt sej till rätta, snurrade Bossen runt i sin plastfåtölj, kastade lockarna tillbaka genom en knyck på huvudet och sa:
    — Vi måste satsa på nåt historiskt, det ligger i tiden. Först “Waterloo” och sen det här med “Lady Marie Antoinette” och “Michelangelo, så svara då”. Folket ropar efter ett nytt tema ur historien. Ere nån som har en idé?
    Bossen lät blicken vandra från man till man. Men ingen sa nåt.
    — Kolla in Stikkan, sa Bossen. “Waterloo”, vicken grej. Han har inte behövt göra nåt på ett helt år, har bara suttit å tagit emot degen som rasat in. Undrar va han satsar på härnäst.
    — “Med deg i mina armar”, föreslog inspelningschefen.
    — Nä, sa Bossen, jag ger mej fan på att han har nåt nytt historiskt i bakfickan. Vi måste hinna före. Idéer, för fan!
    — Vi har Lützen, sa marknadschefen. Va säjs om det här: “Lützen, Lützen, fog, fog, fog kungen, kungen, dog, dog, dog”
    — Och Engelbrekt, pep en ung dam.
    — Fan va du piper, e'ru förkyld?
    — Å, hon tror att hon ska bli en ny Lotta, sa inspelningschefen. Men Engelbrekt är inte så dumt, han som blev ihjälslagen av Måns Bengtsson Natt och Dag i Göksholm. Man kunde färska upp Cole Porter där. “Night and day. Engelbrekt watch your way. . .”
   Nyköpings gästabud är inte dumt det heller, sa Bossen, ni vet killen som låste in sina brorsor och kasta nyckeln i ån och sa, att här hade dom igen för Håtunaleken. De e sug i den grejen.
    — Jag har'et, sa en man med paljetter i håret. Lite Brandeliusnostalgi sitter fint här. “Nyckeln den finns inte alls där du tror”.
    — Eller lite amerikanskt, pep den unga damen. “When you’re crying, when you’re dying I´ll drop the key in the river. . .”
    Apropå nyckel, sa inspelningschefen, vad säjs om Magnus Ladulås...?
    — Vi tänker för svenskt, sa bossen. vafan vet kontinenten om Magnus Ladulås och Håtunaleken?
    — Men så här då. . . “Magnus Ladulås, was ist denn los?”
    — Dackefejden, sa marknadschefen. Sitter inte den bra? Berghagen som Dacke och så Kerstin Bagge med doatjejerna i bakgrunden. “There is a Dacke in every man Poacke, Doacke, Doacke do. . .”
    Doackefejden, de e ju jävla lysande! Tänk er doacketjejerna stå i plåtrustningar i bakgrunden och klappra med visiren. E're inte lysande?
    Inte så det stör, sa bossen, vi är fortfarande för svenska i vårt tänkande. Det finns väl historia i utlandet också?
    — Trafalgar och Nelson, sa marknadschefen.
    — Haha, pep den unga damen, Nelson Eddy e dö!
   Nu, sa en som inte talat förr, nu har jag en grej här som kommer å ge deg på amerikanska marknaden. Listen, folks! “Monitor-Merrimac, osäkra odds men
1 — 0 blev det på Hampton Roads. . .”
    — Ja, båtar é inte så dumt, sa Bossen och blåste en eftertänksam mentolslinga mot taket. Liksom för sej själv nynnade han: “Titanic, Titanic, digga, digga låten Titanic, Titanic, någon måste lämna båten”
    — Titanic ligger för nära i tiden, sa marknadschefen. Vi måste gå till något äldre, något mera historiskt så att säja. Prylar som hände på Jesu tid t ex. 
    
Jesus e ute ju, pep den unga damen.
    Om vi skulle värma opp franska revolutionen? sa Bossen. E're nån som vet nåt om franska revolutionen?
    — Marie Antoinette har dom redan snott, anmärkte marknadschefen.
    — Va're inte en svensk polare inblandad där? sa Bossen,
    — von Fersen eller nåt, pep den unga damen. Den trampa dom ihjäl på Munkbron.
    Nu har jag det, sa han med Merrimacgrejen. Listen boys, en halshuggarfoxtrot: “Fimpa huven på Versailles var ett ganska hårt travail. Kan ej hjälpa att jag är jättekär i Robespierre”
    Han var tuffast på den ti’n hacka lök med giljotin...
    — Nog var det huvudlöst alltid, sa Bossen. Några andra förslag innan jag hugger huvet av er hela gänget?
    — Balakaliken i Bender, pep den unga damen.
    — Kalabaliken, menar du. sa Bossen trött.
    — Kanske en idé, sa marknadschefen.
    — Så här va, sa inspelningschefen “Kung Karl han sa i Bender, lugn pojkar, en i sänder. . .”
    — Vafan är det du försöker antyda? sa Bossen. Skulle Karl XII vara fikus?
    — Var han inte det då? sa marknadschefen. Han gänga sej aldrig, sprang bara i skogen och kriga för att dölja sin brist på manbarhet. Han hade hela Europa som motionsslinga, med matkontroller vid Poltava och Narva.
    — Historia är svårt, suckade inspelningschefen. Göra schlager om historia är en sak, men att kunna historia. . .
    — Det är en annan historia, suckade Bossen.