Det var en historisk TV-kväll. . .

 

nr 10  1969                                                                                
■■■ Farbror Schven med färschka rapporter från klockschtapeln i Vaschaloppet på söndan och SM i schlagersång på lördan. . . Två folkfester på samma veckohelg! Vilken orgie i gamla kärnsvenska traditioner!
■   Vasaloppet visade sej dock ha vissa svårigheter att förnya sej, jippot börjar bli som Himlaspelet fast på vintern, det är inte spännande längre när man vet hur det går. Det är samma eviga Stefansson som vinner år efter år. Lägg ner loppet eller göm undan Swixet för Stefansson. Gör vad som helst bara det blir någon ändring!
   Schlagertävlingen, denna kappsjungning som svenska TV-tittare varje år emotser med tindrande ögon, hade däremot undergått en intressant förändringskur. Förr var det Ingvar Wixell och hemvävda sånger, nu var det pop och polisonger. Borta var di gamle, Lönndahl, Wiklund, Tornehave, Lill-Babs, Siw, Lill och Monica Z. In stormade de unge, Körberg, Håkansson, Nilsson, flickan Öst och flickorna Hansson. Och så Malmsjö som hedersrepresentant för di gamle. Kvällen var historisk, Det var schlagerindustrins 70-tal som marscherade upp på podiet. Di gamle sitter väl just nu och ringer till Kanarieöarna för att höra om Brandelius kan fixa en våning.
    Borta, nästan, var smokingarna och de slickade charmörerna med Watzins Keratin blänkande i benan, in kom de nya idolerna som helst ska se ut som om dom just har blivit utslängda från Kårhuset, Vi gav dem en varm applåd, alla utom gamla mormor vid apparaten som undrade varför Tommy Körberg uppträdde i björnskinnsmössa. Hon hade lite krångel med brillorna och såg inte att det var håret.
    Hur är dom då som artister, dessa ungdomar som på Melodiradions megahertz, ska bearbeta våra trumhinnor de närmaste tio åren? Visst var man nyfiken.
   Jo, först kom lilla Inger Öst, denna späda varelse som redan har många års turnéliv på landsbygden bakom sej, en munter tös med ögon som Bette Davis och leende som Hagge Geigert. Vi har så ofta hört henne bedyra att “Det ska va gamla låtar, såna som man hört förut” och riktigheten i det budskapet bekräftades. Den nya låten hon satsat på gav henne en enda fattig poäng.
    Malmsjö, den gamle, framträdde med barnbidrag, tre småttingar som doakadoade i bakgrunden i
Hej Clown”, den enda låt som jag i min enorma brist på musikalitet förmådde vissla när tävlingen var över. Malmsjö är en figur för sej. Han sjunger versen med allvaret hos en delegat som tillkännager ett nytt krigsutbrott i FN och brister sen ut i refrängen med den hejdlösa hurtigheten hos en allsångsledare från Reso. Han blev klar tvåa på det, vi gamlingar är inte så bakom flötet i alla fall.
    Sen kom det in en kort-kort operationssköterska i stövlar. Det var Ann-Louise Hansson som sjöng “Svenska flicka’’, en för fru Hansson ovanligt hejig melodi. Tre patienter hjälpte henne med lite dudilidej i bakgrunden.
    Och så var det lags för mannen med björnskinnsmössan, den något långhåriga Tommy Körberg som uppträdde i smoking som en eftergift till den borgerligt insnöade delen av tittarmiljonerna, “Judy min vän” hette visan. Han vann med rätt god marginal över Malmsjö efter förlängning och bockade sedan för publiken så att man fruktade att han i likhet med en viss herr Lindeman hade råkat knäppa kalsingarna på kragknappen.
Körberg fick sjunga “Judy min vän” fyra gånger. Får han under den närmaste veckan sjunga den tio gånger till i Melodiradion så kanske även jag kan lära mej åtminstone refrängen.
    Nästa Hansson, hon som heter Lena, är en rätt festlig tjej fast hon är så smal att det bara är “Tidskrift för svenska taxar” som kan använda henne som utvikningsflicka. “En vagn körde fram, en dörr slogs upp och ingenting steg ur, det var Sarah Bernhard’’ skrev man på sin tid om en annan smal böna vid teatern. Fröken Hansson uppträdde för dagen i en särk som man inte sett maken till sen 1931 när Mary Pickford var syndfull på Göta Lejon.
■   Ola Håkansson hade med sej tjejer som knäppte med trettio fingrar. Själv lanserade han ett nytt fotarbete, det verkade som om han trampat i något som hundarna lämnat efter sej i rännstenen. Men ingenting hjälpte, ‘‘Du skänker mening åt mitt liv’’ skänkte ingen poäng åt Håkansson.
■   Utan lön för mödan blev också Britt Bergström som trots energiskt käkarbete inte fick juryfolket att tända på ‘‘L som i älskling”. Fröken Bergström var också den som lyckades sämst med hanteringen av dessa evinnerliga handmikrofoner som får schlagerfolk i närbild att se ut som om dom fått spader inne i en telefonkiosk.
    Sten Nilsson, en av dessa uppsminkade värmlänningar som är så populära i schlagerbranschen, var nära ett definitivt genombrott men nu blev det bara tredje plats i listan för denne Karlskoga Aznavour med sammetskrage på smokingen.
   Anni-Frid Lyngstad var den enda i raden som hade lyckats få in det gamla bussiga schlagerordet “chimär” i texten. Men varken detta eller det faktum att hon uppträdde i herrkostym, som gjorde Sture Lagerwall till kvinnornas gunstling på 30:talet, förmådde inte beveka juryn.
    Sist framträdde Svante Thuresson, en sjungande Håkan Unsgaard i med så mycket polisonger och skäggslingor i ansiktet att man undrar om karln rakar sej med lövsåg. Det är speciellt när herr Thuresson sjunger ‘‘o” som i rosor som vänster polisong blir lång som en seg gubbe. Det ser ganska skojigt ut och är måhända en säljande gimmick.
    Ja, så såg dom ut i närbild våra mer eller mindre nya bekantskaper i melodi-, svensk-, kvälls-, och andra toppar en tid framöver.
    På det hela taget var det väl ett ganska sympatiskt gäng. Jag tycker vi bestämmer oss för att stå ut med dom och acceptera dom med björnskinnsmössor, Sture Lagerwall-kostymer, Mary Pickford-särkar och allt.