Detta behov av morbiditeter!  
  nr 7 1967 
■■■ Vårt behov av morbiditeter är uppenbarligen konstant. Det förstår man av nya ordstäv som dyker upp i snacket moderna vardags- människor emellan. Detta vårt behov av morbiditeter är ganska gammalt. Det förstår man av alla mer än hundraåriga ordstäv som finns upptecknade uti skrifterna.
   Jag tänker på sådana där ordstäv, där personer som råkat i förtvivlade och rent av livshotande situationer säjer lustiga repliker ögonblicket innan de utandas sin sista suck.
    Har ni sett mej flyga, sa Bomanskan, ramlade ut genom fönstret.
    Tur att pipan höll, sa masen, ramlade ner från kyrktornet.
    Nu är det hjul igen, sa han som blev överkörd av tåget.
   Det finns andra ramsor som tyder på, att detta med sjuk humor är en ganska gammal grej.
    Hadderittan satt på taket, hadderittan ramla ner, hadderittan slog ihjäl sej, hadderittan finns ej mer.
   Det var en ramsa som förmodligen inte författats av hadderittans  närmast sörjande.
    Bagar Bengtsson är död, han har bränt sej på bröd, han ska begravas i en tio-öres limpa, hette det i en annan ramsa. Förutom att den är hjärtlös, röjer den också att prisutvecklingen på limpor beskrivit en ganska brant kurva.
   Häromdan hörde jag ett par  nya ramsor som tyder på att ordspråksproduktionen i landet ännu inte berörts av några inskränkningar.
   — Det här var det bästa jag vatt med om på länge, sa fakiren, som blev överkörd av en Volvo med dubbade däck. Den andra:
   — Men potatisen, sa kannibalen.
    Den där sista var kanske lite svår att begripa för den som inte hört historien som bildar underlag för stävet. Den har stått i SE förr och rör sej i all korthet om tvenne kannibaler som käkade middag. Kannibal A sa till kannibal B:
   — Du, jag gillar inte din hustru!
   Kannibal B svarade:
    — Nä, det kan väl hända, men du kan väl åtminstone äta upp potatisen!
   Sist vi hade den historien i SE skrev en gammal avsutten major och påpekade att SE hade en snaskig böjelse för ”negerhistorier”. Han ville påskina att när det gällde att välja historier så röjde SE en synnerligen vulgär smak. Majoren vågade förmoda, att kannibaler sinsemellan valde att berätta historier på avsevärt mycket högre nivå än dom i SE.
   Mummelredaktören drog sej in på sin kammare och skämdes i flera minuter. Och det är med största tvekan som Mummel begår ovanstående repris.
   Fast på sätt och vis känns det tryggt att veta, att man inte faller kannibaler i smaken.
   Konsten att äta upp varandra har för övrigt spritt sej till centralaste Småland. Mummels omröstning om vilka som är Sveriges tio tråkigaste städer har orsakat ett mindre krig mellan Nässjö och Eksjö. Som bekant ligger Eksjö långt framme i den ännu inte avslutade omröstningen och från Eksjö har det insinuerats att det är Nässjöbor som ligger bakom alla dessa brev till SE i vilka man vill kora Eksjö till landets i särklass tråkigaste håla.
   En kontroll av Eksjörösterna under veckan har dock inte frambragt belägg för en sådan misstanke. Eksjö har fått massor av röster den här veckan också, men de har kommit från Stockholm, Karlstad, Upplandsbodarne, Eslöv och ett flertal andra platser. Endast en (1) röst av veckans Eksjöröster kom ifrån Nässjö. Det var en i N. bosatt snickeriarbetare. Han kanske har sina skäl.
   Hur ska vi då förklara Eksjös raska frammarsch i protokollet? Eksjö tycks ha fiender överallt. Hur bär de sig åt? Hur arbetar de? Vilka äro de? En herre i Nässjö som döljer sej bakom signaturen ”TV-tittare” är kanske inne på rätt spår. Han skriver: »Hälsa Eksjö att det är the frogs som jävlas».
   Vad vet redaktören egentligen om Vetlanda? skriver en arg smålänning som är putt på den här omröstningen i allmänhet och Vetlandas placering i synnerhet.
   Jo tack, det är kanske inte så mycket, men jag hoppas få lära mej mera inom kort. SE håller just på att kuska runt bland de tråkig- förklarade städerna och Vetlanda undgår oss inte!
   Sist jag var i Vetlanda hade jag jätteskojigt. Vi gästade staden för att skildra hurusom regissören Ragnar Frisk därstädes spelade in sin femtioelfte Åsa-Nisse-film. Över en Ramlösa på krögarparet Nilssons förtjusande stadshotellsveranda utvecklade Frisk sina synpunkter på detta med film.
   — Det är ett helvete att filma i Småland, sa Ragnar. Det finns inga förgrunder. Bara enbuskar. En jävla massa enbuskar. Jag är så trött på enbuskar så oj-oj-oj.
   Beträffande komiken i Åsa-Nisse-filmerna tyckte Ragnar att kritikerna har för stora pretentioner. Och dessutom sa han, så är kritikerna så förbaskat högaktningsfulla mot utländsk film. Det spelar ingen roll hurdan den är. Bara den är utländsk så blir det fem poäng. Och när det gäller humorfilm så är det natta. Frisk sa:
   — Titta på den där Jacques Tati, va. Varenda grej som jag har haft i Åsa-Nisse, det har Tati snott va. Men i Tatis senaste film där finns det en grej som han har hittat på själv, va. En kille går på gatan och läser blaskan, va. Han ser inte lyktstolpen va. Han slår roten i stolpen va. Pang. va. Jävla bra grej. Den ska jag sno för den jäveln! Sen får han säja vad han vill!
   Kanske har signaturen arg smålänning rätt — det finns förmodligen mer att upptäcka i Vetlanda än Jacques Tati. Vi får väl se de närmaste veckorna.
   Ni som ännu inte deltagit i Mummels omröstning ”Tråkiga Sverige” får nu sno er om hörnan, för vi tar inte emot röster längre än till den 28 februari. Dä lägger vi locket på valurnan och ringer juryn. Det gäller alltså att pricka in de tio tråkigaste städerna. 
   De som komponerat en lista som har tio rätt, alltså samma städer som toppar juryns slutliga lista, har chans till pris. De fem först öppnade rätta listorna ger en hundring i pris, per styck!