En musical till hösten...

 
nr 5  1978
■■■ Programrådet hade kritrandig kostym, vilken klädde det. Rådet strök upp de blonda lockarna över öronen, mönstrade sin stab som fyllde hela modulen och sa:
    — En idé för fan!. . . Det kan inte fortsätta så här att Magnus och Brasse svarar för 90 % av underhållningen i den här kanalen. Vi måste kläcka en egen idé. Vi ska producera en egen musical till hösten.
    Programrådets stab hummade lite förläget. Där satt Långström, unge Hansson och ärtiga fröken Stang. Där satt Ki Jansson, tjocka Lundwall och finniga Sund. Alla teg, ända tills unge Hansson räckte upp handen och sa:
    — Fröken Stang och jag har snackat lite om en musical på temat “Jonas i valfiskens buk”.
    — Arbetsnamnet är “En gång i haj”, sa fröken Stang.
    — Val och haj är väl inte samma sak? sa finniga Sund.
    — Haka inte opp sig på detaljer, sa programrådet. Kör hårt. . .
   Jo, sa unge Hansson, handlingen utspelar sej inne i magen på valen, där det är ett diskotek. Vi hade tänkt oss Härenstam som verkmästare i magen.
    — Genialt, pep tjocka Lundwall. Magnus som verkmästare och Brasse som fiskjockey på fiskoteket! Det här börjar bra.
    — Jag vet, sa Långström, jag har namnet. . . “Fest i val”, bra va?
    — Och så en kvinnlig huvudperson och musik av Taube, “Rosa på val”, sa finniga Sund. Det här blir ju bättre och bättre.
    Taube? sa programrådet klentroget, inte passar det med Taube i en musical? Jag hade tänkt mej lite franska rytmer, musettdragspel från Paris å de. Apache danser. . .
    — Val Paraiso, sa unge Hansson. Nä, då e're bättre med Taube. . . “Jag brukar försörja mej ibland som harpunerare i land. . .”
    — Ska vi göra musical i en val, måste vi hålla stilen, sa Långström. Det blir musik av Gideon Valberg.
    Musical i en val, egentligen är det ju en jävla knasig idé, sa tjocka Lundwall. Börjar luta mera åt ett spex.
    — Späcks, sa unge Hansson och skrattade så han ramlade av stolen.
    — Bravo, sa ärtiga fröken Stang, alla vitsar på tran och fett är välkomna. . . Vi kanske ska tänka om när det gäller namnet. Vad säjs om “Swing it magistern?”
  Apropå det, sa unge Hansson, så hade vi inte bara tänkt oss Jonas och Rosa på val utan ett helt gäng människor som blir instängda i valen och får bilda ett samhälle där inne.
    — Valiara? sa programrådet fundersamt.
    — Eller “Markurells i Valköping”? sa unge Hansson och ramlade ned från stolen en gång till.
    Vad som helst, sa programrådet, vad som helst utom “Jonas i valfiskens buk”. Jag fruktar för alla rimmen på “buk”.
    — Ha'ru snuskig fantasi? undrade fröken Stang.
    — Inte alls, sa programrådet, men i en uppsluppen underhållningsgren kan man bara inte köra med ord som “sjuk” i sångtexterna.
    — Det blir en MBL-opera av det här, sa Ki Jansson. Om alla instängda i valen bildar ett demokratiskt samhälle, så kan man teckna intressanta personligheter mot bakgrunden av kollektivet. Man håller dagliga valmöten och vissa ledargestalter börjar profilera sig. Man tävlar i tranbrottning, en liten fet jävel som heter Ericsson väljer sig själv till ledare och blir transportchef.
    Ska vi ha en sån där “mima” också, precis som man hade i Aniara, ett slags TV som alla dyrkar och följer?
    — Nä, här räcker det med en transistor, sa unge Hansson som för säkerhets skull flyttat till soffan.
    Sluta nu att larva er, vädjade programrådet. Låt oss sammanfatta. Vi gör alltså en musival, förlåt, musical om Jonas och hans vänner som blivit instängda i valfiskens buk, en sorts marin upplaga av Aniara. Så långt är jag med, men sen . . . Blir det inte väl statiskt rent handlingsmässigt sett? Kan man verkligen göra en tvåtimmarspjäs om ett gäng inlåsta i en buk. Har vi mage till det?
    — Jävla programrådet, vad får du allt ifrån? skrek unge Hansson.
  Du efterlyser alltså lite yttre dramatik? sa ärtiga fröken Stang. Kan inte Jonas och hans olyckskamrater råka i undervattenskrig med nåt annat gäng som blivit instängt i en annan val? Dom kör omkring i havet och bombar varandras valar med bikarbonat. Den som först får motståndarens val att rapa, har vunnit slaget.
    Långström reste sig därvid i enskild ställning och sjöng med sin djupa bas: “Upp till kamp emot valen, sista striden det är. . .”
    — Blir inte det misstänkt lik “Månbas Alpha”? undrade programrådet.
    — Precis som om det skulle vara nåt fel, sa tjocka Lundwall.
   Det var måndagsmorgon i januari. Det kritrandiga programrådet i kanalens underhållningsredaktion kom till radiohuset på miserabelt humör. Han hade drömt något väldigt konstigt på natten, någonting om en musical i nån val eller vad det var.
    — Gomorron, sa ärtiga fröken Stang, den ständigt alerta sekreteraren.
    — Gomorron, sa programrådet, har de vatt nåt?
    — Ja, Magnus och Brasse är just i telefon, tar programrådet emot?
    — Får väl göra det, sa programrådet och sjönk ner i tjänstestolen.
    Tjena moss! sa Härenstam i luren.
    — Tjena moss, sa programrådet trött.
    — Beträffande den där musicalen du ville ha till hösten, hörrudu. . . Brasse och jag har snackat kring en idé här, hörru du. Vad säjs om en musical på temat “Jonas i valfiskens buk”? Va. . . hallå. . . hallå...
    — Ja, hallå, sa programrådet blekt.
    — Är det okey om vi jobbar vidare på det uppslaget?
    — Ja, suckade programrådet, vi har väl inget annat val.
    — Du är rolig du, sa Härenstam.