En ny historia på stan...
  nr  6  1975
    En person i Ljungskile skickade mej en historia jag inte hört förr.
Den är så här:
•   En engelsman infinner sej hos den berömde kirurgen och säjer att han vill bli förvandlad till amerikan. 
    Kirurgen grubblar en stund och säjer:
    — Det är en ganska svår operation. Jag måste ta bort en tredjedel av hjärnan på er.
    — Det är åkej för mej. Sätt igång.
    Operationen får ett lyckligt förlopp. Men just som det hela är klart, blir kirurgen alldeles stel och tar sej för pannan. Han har begått ett oförlåtligt misstag. Han samlar läkarteamet omkring sej och stönar:
    — Jag råkade ta bort två tredjedelar av patientens hjärna! Hur i herrans namn ska detta gå...?
    I detsamma vaknar patienten, sätter sej käpprak på operationsbordet. vinkar glatt och energiskt med handen och säjer:
    — Morrn da!
    Ni vet hur det är, när man någon enstaka gång tycker sej ha hört en ny historia. Man berättar den vidare.
Jag drog den sålunda för redaktör Z i lunchrummet. Denne man fann historien så skojig att han fick opp ärtsoppan genom näsan.
•   Redaktör Z hann knappt snyta sej förrän han kilade över vid ett angränsande bord och gjorde lycka med historien till kaffet. Fyra unga layoutdamer pep av lycka.
•   En av layoutdamerna drog biten för en medelålders moderedaktris på utgående. Moderedaktrisen skrattade så att solglasögonen i håret ramlade ner på näsan så att hon fick treva sej fram sista biten mot dörren.
Längst bort i hörnet skrek plötsligt fem civilekonomer som varulvar mot skyn. Historien hade nått ända dit.
I hissen från lunchrummet skrattade alla utom jag själv och en man i läderrock som sedermera visade sej vara en kollega från Norsk Ukeblad på studiebesök.
•   I korridoren spärras min väg av Gurra från tryckeriet, en stor svart björn i hängselbrallor.
    — Du som hört alla historier, haru hört den här då? Jag sprang på'n i lunchrummet för en halvtimme sen. Det var en engelsman som gick till doktorn...
    Fylld av vemod och suckar tittar man ut på Torsgatan. Regn, gråstänkta bilar och hukande människor i blåsten. Torsgatan en barvinter är ett asfalterat monument över mänsklig tristess. Två män samspråkar på trottoaren. En ivrigt gestikulerande och en som lyssnar intensivt. Plötsligt slår den lyssnande sej för knäna och gallskriker med mun på vid gavel.
    — Han har hört min historia, tänker jag.
•   Den gallskrikande stänger munnen fnittrar fortfarande när han travar iväg neråt Norra Bantorget. En man som småfnittrar på Torsgatan en barvinter, han måste ha hört något roligt.
    Där går min historia ut på stan...
    Telefonen ringer. Det är vakten nere i porten, han säjer att “jo, det var en engelsman som... Längre kommer han inte. Jag lägger på luren, vill inte höra mera.
•   Sekreteraren kommer in minuten efter och säjer, att portvakten just ringde. Det står en engelsman där nere som vill komma upp och visa några skämtteckningar.
    Jaså på det viset.
    Det ringer igen. Det är en kollega på TV-sporten som har hört en alldeles ny historia och undrar om jag har nån användning för den och om, i så fall, det kan bli någon liten slant i honorar. “Jo, det var så att en engelsman gick till doktorn för att bli förvandlad till amerikan...
Det blev inte någon liten slant.
    Han, som ringde från ett fik på Vasagatan och ville dra en alldeles ny historia om en engelsman som gick till doktorn, ombads fara åt helvete, och en springschas från sätteriet som undrade om jag var spekulant på en ståry om en fransman som gick till läkarn för å bli amerikan, var nära att få på truten.
•   En av höjdarna i företaget kom förbi, och det är klart att man vill ligga bra till, så jag berättade historien för honom. Han drog lite på mun, men sa att han just hört den från Karlsson på annonsavdelningen.
    — Han är för jävlit rolig Karlsson, sa höjdaren. Ingen kan berätta historier som han.
    Torsgatan en barvinter är ett asfalterat monument över mänsklig hopplöshet.
    Suckande knuffar man sej ombord på pendeltåget hem till förorten, lyckas tränga sej mellan två shoppande madammer på en långsoffa.
•   Det är tyst ända till Sundbybergs Central. Sen kommer det. Madame till vänster lutar sej fram och berättar för madame till höger.
    — Jag hörde en ny historia i dag när vi drack en kopp kaffe på Vallonen. Han som berättade den sa, att han hade hört den av en som jobbar på Åhlén & Åkerlund som i sin tur hade hört den av den där Gits Olsson som skriver i SE. Jo, de va så att en engelsman kom till doktorn och bad att få bli amerikan. Åkej, sa doktorn, lägg opp er här på operationsbordet, så ska jag ta bort en tredjedel av hjärnan på er. Men doktorn gjorde fel, va. Han tog bort två tredjedelar av hjärnan, va. Å han blev jätteskraj förstås och sa, att “hur i jösse namn ska de här gå?”, va. Då reste sej patienten opp och sa:
    — Måndag!
    Damen till höger satt alldeles tyst. Det gjorde damen till vänster också. Men mitt emellan satt en tjock herre och skrattade, så att tårarna rann.
    — Va garvar ni åt? fräste damen till höger.
    — Jag vet inte riktigt, sa jag medan tårarna sprutade. 
    Låt mej vara i fred.