En sån historia till och Centern missar valet!
nr 35  1972
■■■ På sommaren, säjer Söderlund i viken, kan man inte titta på TV, för på sommarn är TV så trivsam att man storknar.
    Söderlund syftar därmed på dessa evinnerliga trivselträffar i rutan - Sommarlätt och Sommarkväll och Gröna Nöjet och allt vad de har hetat. Kvällarna har letts av golfspelare, popadvokater, teaterchefer och karaktärsskådespelerskor som egentligen bara lyckats med en sak, att avslöja vilken stor talang i branschen vi har i Lasse Holmqvist.
  Alf Robertsson. 21-årig artist, sa i Aftonbladet: “Sommärlätt, det är filmad Melodiradio. In med en artist, där ska du stå, låt han riva av en låt och sen fort ut med honom igen.”
    De här programmen har inte bara gjort klart för folk hur svårt det är att få fram personer som kan leda en trivselträff i rutan, de har också avslöjat bristen på artister i riket.
    Det har varit en sommar när Gunnar Wiklund kommit rusande genom stan med andan i halsen och krockat med Lasse Lönndahl som kommit rusande från andra hållet också han med andan i halsen.
    — Hej, vart är du på väg?
    — Från Gröna Nöjet till Sommarkväll. Och du?
    — Från Sommarkväll till Gröna Nöjet.
    — Men jag trodde du skulle sjunga i Bill och Bus i kväll?
    — Visst, men det spelade vi in i maj...
    På sommaren kan man inte se på TV. De få artister vi har skramlar runt som nitarna i ett nästan utsålt tombolahjul och man ids inte längre titta på dragningarna.
  Så här i augusti, när alla svensktoppor har sjungit färdigt om sin lycka och slokar som urkramade tulpaner, kastar man in den sista reserven, partiledarna! På måndan Fälldin, på tisdan C H Hermansson och på fredan Palme.
    Partiledarna har blivit popidoler.
    Det skulle aldrig ha hänt på gamle Per Albins tid. Säja vad man vill om Per Albin och Bramstorp, dom gjorde sej inte folkkära genom att steppa och spela snatterpinnar för Hagge Geigert.
    Det var nog mycket lättare att vara partiledare förr. Per Albin var inte den som släppte folk inpå sej och inte hörde man honom värst ofta i radion heller. När han någon gång yttrade sej så var det med högtidliga pluraländelser på verben och en majestätisk vana att prata om sej själv i 1:a person pluralis. “Vi hava för avsikt att höja minutpriset på mjölk med 1 öre emedan synnerliga skäl härför synas föreligga”.
  Det föll aldrig Sven Jerring in att be honom komma till Kungsgatan 8 och köra en halvtimmes trivselbubbel med Efraim Alexander.
  På Per Albins tid höll partiledarna distans. Ingen Bagge drog vitsar i kabaré Kanariefågeln. Och inte var det nåt sug i Domö heller.
    När Tage Erlander framträdde i Hylands Hörna på 60-talet och berättade roliga historier, så blev det en sensation, därför att det var första gången som en statsminister berättade historier i ett underhållningsprogram. Dessutom var historierna bra.
    När Thorbjörn Fälldin framträder hos Hagge Geigert, så är det ingen sensation. Och en sån jävla dålig historia!
  En ovanligt lång drasut låg på sin dödsbädd och en kortvuxen granne kom på besök. De hade aldrig varit särskilt goda vänner. Den kortvuxne hade dessutom söner som var lika långa som den stackars mannen på dödsbädden. En av dessa söner var illa sjuk på grund av nån sorts förgiftning. Den kortvuxne sa:
    — Jag har några stycken lagom långa furubräder hemma om det skulle gå så illa att. . . ja. .  .
    — Hörrudu, sa den döende, spar bräderna du, så förgiftade som en del personer är!
    Men snälla Fälldin, inte vinner man några val med såna historier?
    Jag trodde herrn var på väg att dra den där gamla biten om snickaren som dog och det genom tryckfels-Nisses försorg kom att stå i ortstidningen att han sörjdes av “hustru och  två bräder”, men inte ens så roligt blev det.
    Ska det bli några siffror i september 1973 måste vi byta humor på Fälldin.
    Men framför allt måste man lära honom att inte hålla på för länge. Det tog honom tre minuter att berätta ovan refererade anekdot från hembygden. Det är 2 1/2 minut för mycket.
    Nyssnämnde Per Albin brukade säja: Ett tal ska vara som en kvinnokjol, lagom lång för att täcka innehållet, lagom kort för att vidmakthålla intresset.
    Så pass rolig var han i alla fall. Fast det säjs att han har knyckt citatet någonstans.
  Det säjs att Erlander snodde biten om “huka er gubbar” från Gunnar Sträng och att detta vållade intern schism i statsrådsberedning.
    Den här har Sträng fått behålla, han drar den ofta som inledning till sina föredrag om det ekonomiska läget:
    — Sankte Per, som har en liten tjänstekula att kika in i framtiden med, anlitades en dag av Nixon som ville veta, hur USA:s krig i Vietnam skulle avlöpa.
    — Det pågår i ytterligare 20 år, sa Per.
    Då gick Nixon bort och grät.
  Sen kom Kosygin larvande och undrade hur lång tid det skulle ta innan världskommunismen var ett faktum. Per glodde i kulan och sa:
    — Det tar ca 200 år.
    Då vacklade Kosygin bort och grät.
  Sen kom Gunnar Sträng och bad att Sankte Per skulle titta efter i kulan hur Sveriges ekonomi skulle utveckla sej. Sankte Per tittade. Sen vacklade Sankte Per bort och grät.
    Det är tåga i Sträng. Han isolerar sej inte och håller distans till folket som de andra i hans generation utan han hänger med och drar historier som de unga.
    Men Strängs historier är bättre. Varför såg vi inte honom i Sommarkväll? Han kanske har skrivit på för Lasse Holmqvist till hösten? Lyckas han där så blir det parkerna med Lill-Babs nästa sommar.