Fallet med den notoriske serviettsläpparen...

nr 35 1963 
    Jag är ett hopplöst fall. Hovmästare och servitörer från Gästis i Skanör till Standard i Kiruna hatar mej. Jag är en notorisk serviettsläppare!
     Och det finns ingenting att göra åt det.
    Det började redan vid mycket
unga år, så fort jag högg gaffeln i maten kände jag att det började hända. Servietten gled ur knäet och föll till golvet. Jag har försökt att knopa fast den kring svängremmen. Jag har prövat det gamla knepet att knäppa fast den på nedersta västknappen. Jag har t. o. m. praktiserat metoden att lägga en tyngd på servietten, förslagsvis en assiett eller någon av de torraste korvstumparna på smörgåsbordet. Men ingenting har lyckats. Mina servietter lider av en olycklig respekt för tyngdlagen.
     Men ingenting ont som inte för något gott med sej. Som gammal hopplös serviettsläppare lär man känna Sverige.
     Jag har släppt servietter i alla väderstreck och vet att det är skillnad på restaurangkultur. Den är, i varje fall sett ur serviettsläpparens synpunkt, bäst i Norrland! Jo, det är faktiskt så. På Knaust i Sundsvall kan man tappa servietten hur många gånger som helst, varje gång störtar det en hovmästare fram och plockar upp den med ett leende. Jag minns en afton när jag var i högform på Knaust och tappade servietten fem gånger under en enda middag. Hovmästaren log lika förbindligt alla fem gångerna, men femte gången kunde jag läsa i hans ögon:
    - Tappar du den här förbannade
trasan en gång till, så doppar jag den i majonnäsen och trycker fast den i ansiktet på dej!
     Lika snälla är dom inte i Hudiksvall. Där brukar servitriserna fråga: »Var det min herre som tappade servietten?» men dom plockar inte upp den. Det får man göra själv... I Gävle är det bättre, i varje fall på Centralhotellet. Där skickar man fram vattenkammade små smörgåsnissar som plockar servietter.
     Uti Falun var det ingen som plockade upp servietter, men en servitör skyndade fram och tillbaka med nya servietter så fort jag förlorade de gamla. Jag hann glädjas åt denna service i tjugo minuter innan det gick upp för mej att servitören förväxlade mej med en bankkamrer som kände källarmästaren ... I Linköping får man ingen serviett alls... 
I Småland, närmare bestämt på Stadt i Eksjö, sa
en gamma] matrona: »Herrn tappade servietten, den ligger där till vänster!»... I Markaryd var det en liten hund som snodde servietten och tassade ut i samhället med den ... På Pilens trea i Stockholm sa en gammal tjänsteande åt mej: »Hörrnu herrn, nu får ni banne mej hålla reda på servietten annars får vi knyta fast en kring halsen på herrn!»
     Pinsammast: Bankett på Frimurarlogen i Örebro. Servietten övergav mej som vanligt. Diskret böjde jag mej ner och trevade efter den och fick så småningom äntligen tag i den. Men den hade kommit i kläm på något vis, så jag fick hala och dra rätt duktigt för att få loss den. Till min fasa upptäckte jag dock, att ju mer jag halade och drog, desto mera dekolleterad blev den aftonklädda damen mittemot. En purpurnäst disponent, som var hennes bordskavaljer, påpekade till slut, att damen önskade ha sin aftonblåsa kvar.
    Sen är det en annan sida av
saken, att själva servietterna är ett intressant kapitel. När det gäller konsten att vika och bryta servietter skiljer det rätt mycket på olika landsändar, från de små hårdknutna salladshuvudena på Standard i Kiruna till de ståtliga biskopsmössorna på Kramer i Malmö. De biskopsmössorna frestar mej alltid på ett mycket sjukt sätt. En vacker dag kommer jag att ge efter för böjelsen att trä en sån på huvudet och riva av ett. Te Derum mellan sillen och varmrätten.
     På Stenvillan i gamla Sumpan, där fotbollssupporters firar segern eller dränker sorgen efter söndagens matcher på Råsunda, är servietterna obehagligt lika bandage på blåslagna gör det självtummar... På Grand Hotell Haglund i Göteborg har jag mötts av servietter som liknar de tulpaner man får när man är sjuk ...
     Och Teaterkällaren i Kalmar gör av servietterna sådana där små mössor som pommes fritesmakarna på grillbarerna har för att inte få Kronolja i håret... På Järnvägshotellet i Nynäshamn ser de ut som ens barndoms segelbåtar... På Stadshotellet i Karlskoga påminner dom om en sån där solfjäder som Kjerstin Dellert fnittrar bakom när hon ska vara kokett i Carmen ... Och så finns det en majoritet av tredjeklassyltor som älskar att vika sina servietter så att det måste klia i fingrarna på Calle Jularbo varje gång han äter.
     Utseendet på svenska krogservietter skiftar alltså, men det spelar ingen roll för min del. Dom får se ut hur som helst. Jag tappar dom i alla fall. Jag, den notoriske, hatade serviettsläpparen, slår till så fort jag hinner oavsett vikning och kvalité.