Får motell se ut hur som helst? 

nr 41  1968 
    Mysinge motell, finns det i verkligheten? Ja, det finns ett par stycken som har samma komfort och samma service som Mysinge förefaller att leva upp till. Men annars gäller väl regeln, att ett motell får se ut praktiskt taget hur som helst. Man måste följa med sin tid, sa bonden, ströp tuppen och gjorde motell av hönshuset.
    Det var i början på 50-talet som det började växa upp motell efter de riksvägar man som flitigt bilande reporter trafikerade. Ett av de första slog man upp vid dåvarande riks-Ettan och jag var nog en av de första gästerna. Kring en juke box satt fyra trötta och sotiga långtradarkillar och sköt in leverpastejmackor på en halv kvadratmeter i ansiktet. Han som fick ner mackan fortast, slök en Loranga och rapade så att det lät som när man fäller en torkad fura. Jag minns att jag duckade för att inte bli träffad om mackan skulle följa med upp. Jukeboxen spelade "Jag ska ta mo-o-o-o-rfar me mej ut i kväll". Bakom den stora självserveringsdisken stod en kaffebryggare och bubblade, men ingen verkade intressera sej för den. Vi var rätt kaffesugna, dessutom hade vi bråttom, vi skulle trettifem mil till den natten, så vi fick pingla med en tårtspade i en tallrik. Ingen reaktion. Det enda vi hörde var en ny rapning när en ny Loranga gick till väders bakom oss. Fritiof Nilsson Piraten har någon gång skrivit att "när han rapade lät det som när man river sönder en tapet på längden". Den här gossen rev ner hela väggen. Då kom personalen.
     — Godafton, sa vi. Det var en rätt snygg tjej, gissningsvis en lantbrukardotter från bygden. Men lantbrukardöttrar här på trakten tycktes inte ha lärt sej hälsa tillbaka. Utan att ägna oss en blick gick hon förbi oss och slog sej ned i knät på han som rev sönder väggen med Loranga och pussade honom mitt på munnen, vilken ännu fladdrade på ett lustigt sätt, möjligen var det frågan om en sista glödtändning i Lorangan.
     — Skulle vi möjligen kunna få beställa ett par koppar kaffe, sa jag så där vasst som inte jag men vissa karaktärsskådespelare i radioteatern kan. Flickan rörde inte en min, men Lorangan tittade fram bakom hennes blonda hårburr, pekade med ett pastejblankt finger på mej och sa:
     — Vad är det där för en jävel?
     Då gick vi utan att tala om vad vi var för jävlar. Men oss emellan sagt så var vi ett par motellgäster i femtitalets gryning.
Sen dess har vi fått hundratals motell här i landet!
     Det finns motell som är stadshotell fast utan rättigheter.
     Det finns motell som fungerar som motell så till vida att man kan köra bilen ända fram till den dörr innanför vilken man ska sova, medan de däremot saknar alla resurser för att kunna servera en kopp kaffe.
     Det finns motell som bara har kaffe men inga rum.
     Det finns motell som kan servera allting, bara man beställer bacon och ägg.
     Det finns motell som tar 45 minuter på sej för att fixa en entrecote med pommes frites.
     Det finns motell som är nattkaféer för den lokala ungdomen, dessa trista nedslitna lokaler som övertagit den forna järnvägsväntsalens uppgift som motvikt mot tråkigheten på landsbygden. Men den kamin, som tjugotalets ungdomar samlades omkring och spottade på när de ville visa sin karlavulenhet, har i dag ersatts av denna eviga juke box, denna amerikanskt gräsliga orgie i grälla färger och skrikande klanger.
     Det finns motell som bär alla spår av att tidigare ha fungerat som uthuslänga. Jag bodde på ett i Östergötland som luktade stall så till den milda grad att man sov oroligt av fruktan för att bli väckt av en välriktad spark.
     Det finns motell som är motell, men ack så få, ack så dyra.
Vi kom att prata om det här, den gamle handelsresanden och jag. Han kanske hade rätt, när han sa, att det blir ingen stuns på de svenska motellen förrän de blir yrkesmässigt skötta. De senaste 15 åren har vi sett otaliga motell byggas och drivas av företagsamt folk som haft lantgård och fått tomt i undantagsstugan sen gamle far vänt näsan i vädret, av bensinstationsföreståndare som velat komplettera affären och gjort motell av en monteringsfärdig militärbarack, av gummiverkstadsägare som funnit det vara trevligare att hyra ut rum än att vulka däck, av pensionatsinnehavare som bara satt ny skylt på kåken, för att inte tala om alla kioskägare som byggt ut kiosken och alla café- och matsals- idkerskor som funnit det vara en bättre affär att betjäna folk dygnet runt än bara under lunch- och middagstid.
Dessa, sa den gamle handelsresanden, är samtliga hedervärda duktiga svenska medborgare som gör så gott dom kan. 
Men dom är inga restaurangmänniskor, dom är inga hotellmänniskor. När yrkesfolket drar in på svenska motell, då ska jag försöka bo på motell igen. Till dess fortsätter jag att bo på de gamla hederliga svenska stadshotellen!
Ack ja, säja vad man vill om svenska stadshotell, men de sköts, i varje fall de allra flesta av dem, än så länge av folk med sinne för god service och hyggliga ambitioner att bevara gammal svensk hotelltradition. Ta t ex Statt i Vetlanda, Knaust i Sundsvall, Björnidet i Torsby, Statt i Söderhamn, Standard i Kiruna, Storan i Jönköping, Storan i Örebro, Statt i Karlstad, vilken mat, vilken service, vilka ställen!
     Möjligen kan man sakna en och annan gammal uv, någon gammal servitör eller någon gammal hovmästare eller någon gammal portier som man under många resande år hunnit bli omhändertagen av, nattportieren i Nora t ex, den där gamle farbrorn som verkade så töntig men var så full i fan. Det var han som fällde den klassiska repliken en grå vintermorgon när tåget hade kommit och första handelsresanden väckte honom med dörrklockan. Med hängslena släpande efter sej kom gubben hasande ut på dörrtrappan, yrvaket bockande och sa:
     — Goddag, direktören, välkommen till Nora, direktören!
Såg direktören om det var några andra provryttare med tåget?