nr 50 1965
■■■ Det var inga stora rubriker kring händelsen, en liten notis på en undanskymd plats bara. Den berättade att en herre blivit utkörd från ett stadshotell i Mellansverige. Vad hade han då gjort? Jo, kan ni tänka er, han hade klappat en servitris i stjärten!
    För tjugo år sen hörde det till pjäsen att manliga gäster på restaurang klappade alla servitriserna i ändan under glada tillrop.
    I dag åker dom ut om de försöker. Säj sen att det inte går framåt här i världen. Det var mest bland handels- resande som den där vanan att klatscha servitriser grasserade.
    Servitrisklapparna delade upp sej i olika kategorier, vill jag minnas.
   På gamla Grand i Örebro såg man så sent som på 50-talet en stamgäst som hörde till de Försynta Klapparna, han förde handen bakom akterkastellet på servitrisen och gav henne en serie på 10—15 småklappar, ungefär som när man försöker klappa liv i en frusen kind.
   På Statt i Skellefteå, gamla Statt alltså, det trivsamma träslottet som staden av någon obegriplig anledning lät riva ner, härjade ibland en resande i skurpulver. Han var en typisk Snärtare. Hans utgångsläge var att böja armen i 50 graders vinkel så att det såg ut som om han gick med den i en osynlig mitella. Från detta utgångsläge snärtade han till servitriserna i ändan med en smällande backhand. Han tycks ha betalt bra med dricks för trots att snärtarna måste ha svidit, så hörde jag aldrig att någon av servitriserna klagade. Med ett fnitter och ett »fy då, så han gör ...» försvann dom rodnande mot köksregionerna och Snärtaren återgick belåtet till sin kvällstidning.
   På Appelberg i Sollefteå såg jag för tio år sen den värsta representant för Rundpallarna jag någonsin mött. Han tog sats med kardan en hel meter och flätade till den gamla servitrisen i häcken så att det small i lokalen. Karln sög i som om det gällde att bestraffa en häst. Den inte särskilt unga kvinnan höll på att tappa brickan i pur förskräckelse. Men hon sa bara: »Det var förfärligt vad herrn slåss .. » Att hyva ut karln på gatan var det aldrig tal om.
   Flera kategorier kunde observeras, men den största gruppen av dem alla blev så småningom dom som rappade flickorna i baken med Aftonbladet. 1944 startade Expressen och även den befanns vara klappriktig medan AT var så tunn att den aldrig gjorde någon effekt. Bäst small det om DN som då var störst och tjockast.
    Vad är det som har hänt inom svenskt krogliv eftersom det numera väcker sånt uppseende när man daskar servitriser att man åker ut? Håller vi på att få hyfs?
    Säja vad man, vill om servitrisklapparna, att dom klappade berodde väl mest på dålig uppfostran och allmän drummelaktighet. Har dom plötsligt kommit på bättre tankar? Eller beror denna lyftning av umgängesvanorna på att självbetjäningen blir allt vanligare på lokal? Det kanske inte är så roligt klappa coca-cola automater där bak?
   En och annan servitrisklappare har förstås inte kunnat hålla sej. Dom har tydligen gift sej och klappar hemma. Även fint folk klappar, framgår det av Året Runt, fast då kallas det humor. Ur ett reportage från prinsessan Margarethas och John Amblers berättas:
    »Det är alldeles tydligt att äktenskapet med John Ambler haft en lycklig inverkan på Margaretha. Det kan väl lugnt sägas utan att missförstås att John Ambler i sitt sätt och sitt uppträdande inte har mycket av s k hovfähighet över sig. Hans humor är av det robusta slaget, han är spontan i sitt sätt, vaktar sällan på sina ord, och är den typen av av karl som gärna klappar sin fru kärvänligt på baken och kallar henne lilla frugan»
    Så roar dom sej i societeten. Skillnaden är väl bara den att Margaretha inte är servitris.
    Från den ena berömdheten till den andra — Jaqueline Kennedy sysselsätter alltjämt tidningarna. I Aftonbladet läser jag följande:
    »Jackie hade iInte bara sin stora klan vid sin sida i sin sorg. Hon hade hela världen. Nära miljonen brev strömmade in och hon lär ha besvarat dem alla personligen. Alla skrev — kungar presidenter, änkor, sjömän fattiga barn i Orienten».
    Inte för att jag skriver särskilt långsamt, men här har man uppenbarligen sprungit på en överdängare i konsten att skriva snabbt. Om Jackie skrivit en miljon brev på två år, så betyder det att hon skrivit 1.310 st. brev om dan. Med normal åtta timmars arbetsdag — med en halv timmes lunchrast — har hon skrivit 182 brev 1 timmen, alltså tre i minuten. Någon ledighet under lördagar och söndagar har hon inte kunnat påräkna.
    Röst i telefonen:
    — Har redaktörn hört den där vitsen om Elfsborg?
    — Ja.
    — Det tror jag inte, för han är alldeles ny. . . Jag menar den där om att det är tråkigt för Elfsborg just nu. . . den har ni inte hört va?
    — Jo.
    — Menar ni det? Den där att det är tråkigt just nu för Elfsborg för att dom får fira jul utan Grahn? Har ni verkligen hört den!
    — Ja.
    — Men är den inte rolig?
    — Nej.
    — Men redaktörn har väl hajat vitsen? Grahn, alltså. . .Grahn och julgran, va. . . Va sa redaktörns kolleger? Skratta dom inte?
    — Inte ett barr.
    — Men nog var det väl flera som skratta när ni kom till det där med Grahn?
    — Nej, inte en kotte.
    — Aha, vits va? Barr och kotte, det är väl inte så jävla roligt det heller om man ska va ärlig?
    — Nej, inget att ha i Grahn.