nr 43  1966                                                                                
■■■ Det håller på att hända något med filmbovarna igen. Skurkarna i amerikansk film heter inte längre Ivan i förnamn och bryter inte längre med rysk accent. Nu är dom gulhyade, snedögda och kompisar till Mao. Påstår i varje fall WallStreet Journal.
    Både i TV och på film börjar killarna i de svarta hattarna se orientaliska ut, hävdar den aktade amerikanska tidningen och vågar i samma veva påståendet, att detta fenomen har en politisk bakgrund. Tidningen säjer ordagrant:
    "It’s probably all part of the changing tone in foreign relations and the cold war but, whatever the reason, it’s proving a real boon for oriental actors".
■  Tony Rivers, en artistmanager i New York, uttalar sej: »Varenda filmproducent, varenda TV-kille ringer och ber mej skaffa orientaliska killar för bovroller. Det finns inte en ledig kines i hela New York.»
    T. o. m. utvandrade killar från Mongoliet som hittills putsat dojor på Times Square, vädrar morgonluft, en karriär inom konsten ligger inom räckhåll. Khigh Dhiegh, en skådis som varudeklareras som anglo-egyptisk sudanes, var i Hollywood i förra månaden för att spela en diabolisk skurk. Han berättar:
    »Jag hade knappt börjat med rollen förrän jag fick anbud av fyra andra bolag att spela skurk hos dom. Dom som inte ville ha mej som skurk ville engagera mej som agent från kommunist-Kina».
    Samtidigt, noterar Wall Street Journal, har de killar som tidigare spelade ryska skurkar i amerikansk filmproduktion, plötsligt fått sympatiska roller. I flera amerikanska TV-serier har det på sistone hänt att ryska agenter hjälpt amerikanska agenter att snuva kinesiska agenter.
    Kom sen och säj att filmkonsten inte speglar livet.
    Den här följsamheten har vi inte här hemma, i svensk film har alla bovar sen 1931 sett ut som Sigge Fürst gjorde före Frukostklubben. De enda nykomlingarna i branschen som kan se så där djävulska ut att offren darrar och åskådarnas nerver kröker sej är Tor Isedal och Åke Ortmark.
■  Från Ortmark raskt över till hans kompis i skjutjärnsjournalistiken, Herbert Söderström, en liten skadeglatt kisade gosse som skulle kunna göra snabb karriär som kirgisisk agent. FIB-Aktuellt har haft folk nere i Örebro för att fråga örebroarna vad de tyckte om Söderström. Han var ju chef på Örebro-Kuriren i ett par år och hann reta upp halva stan. Omdömena varierar från slyngel till fähund, vilket antyder att det fria ordet är friare än någonsin. Söderström slutade på Kuriren redan på försommaren och for upp till Stockholm för att sitta på socialdemokratiska partistyrelsen och förbereda valrörelsen. En och annan partivän i Örebro tyckte förstås att det var fan att Söderström skulle svika Örebro just till valet. Mummels rapportör i Örebro inberättar följande replikskifte:
    Söderström var häromdan nere i Örebro för att hämta sina tillhörigheter, träffade annonschefen Henry Åberg på tidningen och sa:
    — Valet i Örebro län gick ju åt helsike, men jag var ju inte här så nu kan ni åtminstone inte skylla på mej!
    — Nej, sa Åberg, du jobbade ju på partistyrelsen i Stockholm, men så gick det åt helsike i hela landet också!
    Strömmen av limerickar till Mummel är som Bror Marklund i Hylands hörna, den går inte att stoppa. Åkej då, vi tar väl in ett par stycken till, men sen får det vara stopp!
■   En som heter Klinghammar och är bosatt i Moholm bidrager med den här:
    Det säjs att en flicka i Bällsta
    fått karlarna likalönsfrälsta.
    Yrkeskvinna hon var och det gilla var karl.
    Hennes yrke var visst världens äldsta.

    Och till sist är det en som har skickat in två sidor ur Shells personaltidning som vimlar av såna här limerickar. Ett smakprov:
    En blondin ifrån Karesuando
    fick toppjobb hos Cirkus Orlando.
    Från tältets kupol
    på stark huvudskål
    hon lodrätt dök ned på kommando!

    Tack för alla bidragen. Alla som känner en obetvinglig lust att skriva vers hänvisas till Pyttans dagbok i Hylands Hörna. Men det lär vara 90.000 före i kön.
    Kroglivet i Sovjet kritiserades som herrskapet kanske erinrar sej i ett kåseri i den sovjetryska tidningen Ogonjok. Vi citerar valda delar av kåseriet här på Mummel i kön, och undrade just hur det skulle sluta för den sarkastiske kåsören.
■   Nu vet vi hur det gick. Kåsören tycks ha klarat sej. För i Ogonjoks senaste nummer finns den här notisen:
    »I tidskriften Ogonjok nr 33 detta år publicerades en kritisk artikel om restaurangväsendet i Novosibirsk.
    Styrelsen för det allmänna näringsväsendet i Novosibirsk har låtit kalla till sig direktörerna för de i artikeln berörda restaurangerna och kaféerna för en diskussion av artikeln i Ogonjok. Den kritik som riktats mot den dåliga betjäningen på de olika matställena och kaféerna, i all synnerhet Kafé Evrika, har varit berättigad. Direktören för det sistnämnda kaféet, I. N. Boikov, har fått en allvarlig tillrättavisning.
    För att skärpa kontrollen över arbetet i kaféerna ytterligare, har man tillsatt en administrator, P. Moskvina, administrationschef för det allmänna näringsväsendet».
    Säj sen att pressen inte har makt.